Centerpartiets politik strävar efter att möjliggöra för enskilda
människor, länder, grupper av länder, regioner och det
globala samfundet att ta ansvar för sig själva, för andra och
vår gemensamma värld.
Ett ökat medvetande om nödvändigheten av ett kraftfullt globalt samarbete
för att lösa gemensamma och överhängande problem krävs. Enbart
marknadskrafter kan inte lösa de grundläggande orättvisorna mellan rika och
fattiga. Ett starkare internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk
som prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling behövs.
Handel är ett viktigt medel för att främja en ekologiskt hållbar och socialt
rättvis utveckling. Eftersom den friare världshandeln har fungerat som motor
för den ekonomiska utvecklingen runt om i världen, är det särskilt viktigt för
små och fattiga länder att de ges förutsättningar att ta vara på de möjligheter
som ökad handel medför.
Behovet av att rimliga och rättvisa spelregler upprättas på den globala
marknaden är av stor betydelse för små länder som Sverige, men också för
majoriteten av världens utvecklingsländer. På samma sätt som Centerpartiet i
Sverige verkar för en marknadsekonomi med sociala och miljömässiga
hänsyn vill vi att världshandeln ska kännetecknas av detsamma.
Handelspolitiken ska skapa förutsättningar för ökad handel och bistå u-
länderna att utnyttja handeln för en ekologiskt och socialt hållbar utveckling.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att knyta EU:s jordbrukspolitik närmare marknaden, minska
handelssnedvridande stöd samt värna om miljö, djuromsorg, kultur och
livskraftig landsbygd.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll för att
lösa de stora globala överlevnadsproblemen. 2
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att WTO-regler måste vara koherenta med ansträngningar
inom FN.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sveriges policy skall vara koherent, sammanhållen och
ömsesidigt stödjande i handels-, miljö-, jordbruks-, migrations- och
utrikes- och säkerhetspolitiken. 2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa en mekanism för att systematiskt kunna utvärdera
och följa upp WTO:s avtal.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en ny världshandelsrunda måste garantera ett multilateralt,
icke-diskriminerande handelssystem som främjar alla länders integration
i världsekonomin.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa tull- och kvotfritt inträde för de minst utvecklade
ländernas (MUL-ländernas) export till i-landsmarknader. 2
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fattiga länders näringslivsutveckling. 2
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att handel måste ta hänsyn till och främja rättvisa, solidaritet,
jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att göra grön GSP (General System of Preferences) till en
övergripande målsättning inom EU:s handelspolitik. 2
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en ökad samstämmighet inom EU mellan
handelspolitiken och övriga politikområden såsom bistånds-, jordbruks-,
utrikes- och säkerhetspolitiken, migrationspolitiken etc.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbetet i WTO skall bidra till tillväxt och sysselsättning,
hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga länder samt demokrati
och säkerhet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka u-ländernas kapacitet att delta i WTO genom utökat
tekniskt bistånd. 2
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta ett parlamentariskt forum för att öka den folkliga
förankringen av WTO.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda möjligheterna att skapa en NGO-ackreditering hos
WTO.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett WTO-avtal som ger utvecklingsländerna bättre
förutsättningar att utveckla den nationella livsmedelsförsörjningen. 2
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av klara regler för hur brott mot gemensamma
miljööverenskommelser skall hanteras inom ramen för WTO.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att frågeställningen om handel och miljö belyses i
den kommande WTO-rundan.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör driva frågor om livsmedelskvalitet och
livsmedelssäkerhet.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för att EU i WTO-förhandlingarna driver
kravet på ursprungsmärkning av livsmedelsprodukter.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att att undanta alla livsformer från kravet på patenterbarhet i
TRIPS artikel 27 (3) b. 3
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att översyn av TRIPS artikel 27 (3) b måste leda till att den
harmoniseras med FN:s konvention om biologisk mångfald. 3
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förlänga implementeringstiden för TRIPS artikel 27 (3) b
till fem år efter det att översynen av artikeln är avslutad. 3
24.
1 Yrkande 1 hänvisat till MJU.
2 Yrkandena 2, 4, 7, 8, 10, 13 och 16 hänvisade till UU.
3 Yrkandena 21-23 hänvisade till LU.
Inledning
Världsekonomin är fortfarande organiserad på ett sätt som
gör att en stor del av befolkningen ställs utan möjligheter att
göra en rimligt produktiv arbetsinsats. Den globala
konsumtionen har ökat, men ändå växer klyftorna mellan
fattiga och rika. Världens rikaste femtedel har idag 74
gånger så hög inkomst som världens fattigaste femtedel,
(jämfört med 30 gånger så hög 1960). Den rikaste
femtedelen av världens befolkning förbrukar 80 % av
resurserna. Många människor står således helt utanför den
globala tillväxten.
Detta är ett oerhört slöseri med mänskliga resurser, förutom att det medför
att de drabbade inte heller får anständiga livsvillkor. Fattigdomen är det
största hindret mot stabilitet i världen. Enbart marknadskrafter kan inte lösa
de grundläggande orättvisorna mellan rika och fattiga. Ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som prioriterar både
ekonomisk och mänsklig utveckling behövs därför.
Det är inte så att globaliseringen eller en ökad internationell handel
automatiskt leder till en orättvis fördelning av resurser. Den internationella
valutahandeln uppstod för att förenkla den internationella handeln, inte för att
kapitalister skulle spekulera i valutor. För att parera valutaspekulationer
krävs
fungerande finansiella system.
Förstörelsen av miljö och naturresurser är en global ödesfråga. Orsakerna
står dels att finna i västvärldens överkonsumtion, dels i den utbredda misären
i tredje världen. Ny teknik innebär som regel mer miljövänliga och
resurssnåla lösningar, men de oerhörda produktions- och
konsumtionsvolymerna innebär ändå stora belastningar på miljö och
naturresurser. Om västvärldens konsumtionsnivå skulle bli ett globalt
genomsnitt skulle det leda till en ekologisk kollaps.
I de agrara u-länderna, liksom i den agrara miljön i halvindustrialiserade
länder, är miljöförstörelsen till stor del knuten till jordbruksproduktionen och
en kombination av extrem fattigdom och en snabbt växande befolkning. Detta
tar sig uttryck i skogsskövling, ökenutbredning, jordförstörelse i övrigt,
infektion av sjöar och vattendrag osv. Industriverksamheten i de fattiga
länderna medför dessutom miljöproblem i form av okontrollerade utsläpp och
föroreningar. Ofta är det företag, med bas i den rika västvärlden, som
utnyttjar bristen på miljölagstiftning för att kunna uppnå låga
produktionskostnader. Dessa miljöhot hotar definitivt att undergräva de
långsiktiga förutsättningarna för mänsklig fortlevnad på vår planet.
Ökat bistånd från världens rika till världens fattiga krävs för att minska
fattigdomsklyftan och för att främja hållbar utveckling. Hållbar utveckling
regionalt och globalt kräver fördjupat internationellt samarbete. Samtidigt
som bl a ökat bistånd och skuldavskrivningar krävs, måste budskapet från
många utvecklingsländer under senare år: "Trade - not Aid", tas på allvar.
Handel är ett viktigt medel för att uppnå målet för allt mellanstatligt
samarbete - att främja en ekologiskt hållbar och socialt rättvis utveckling.
FN:s generalsekreterare Kofi Annans förslag till världens företagsledare
om en global pakt kring gemensamma värderingar och principer som kan ge
den globala marknaden ett mänskligt ansikte, är en angelägen åtgärd att backa
upp. Man kan konstatera att Annan har fog för sina farhågor, att motståndet
mot globaliseringen annars riskerar att växa upp till ett hot mot
världsmarknaden och den fria handeln. Det gäller att besvara den utmaning
frihandelns förespråkare står inför.
Varför fri handel?
Genom handel möts människor och idéer och kunskaper
sprids snabbt, vilket stimulerar den ekonomiska, politiska,
kulturella och vetenskapliga utvecklingen. Handel bygger på
frivilliga överenskommelser och förtroendefullt samarbete,
och främjar egenskaper som ansvar och hederlighet. Till
skillnad från krig, som bygger på att erövra byten, bygger
handel på att åstadkomma utbyte. Många av de värden vi
förknippar med västerlandets ideal - som demokrati,
humanitet, tolerans och fredligt umgänge människor emellan
- kan därmed sägas vara frukter av internationell handel.
Människor kommer i kontakt med andra kulturer, vilket
främjar nyfikenhet och öppenhet. Historiskt har samhällen
med stor internationell handel ofta varit nydanande inom
kultur och vetenskap; handeln bidrar dels till materiell
rikedom som kan finansiera vetenskap och kultur, dels ett
öppet samhällsklimat som stimulerar kreativt tänkande.
Med förverkligandet av EU:s inre marknad, en friare handel, den allmänna
globaliseringen och Internetutvecklingen har det blivit lättare att sälja och
köpa varor och tjänster. Fri handel är en nödvändig förutsättning för ökad
tillväxt och ökat välstånd. När USA chockhöjde sina tullar 1929 satte det
igång en protektionistisk våg som starkt bidrog till den stora depressionen.
Världshandeln sjönk till en tredjedel av vad den hade varit före 1929. Den
friare världshandeln har fungerat som motor för den ekonomiska utvecklingen
runt om i världen. Därför är det särskilt viktigt att skapa förutsättningar för
små och fattiga länder att ta vara på de möjligheter som ökad handel medför.
När u-länderna ges tillträde till världsmarknaderna kan den ökade
frihandeln vara ett verksamt vapen mot fattigdom. Studier från WTO och
Världsbanken visar att de u-länder som lyckats knappa in på i-ländernas
försprång är de som är öppna för handel med omvärlden. Medan u-länder
öppna för handel växte med i genomsnitt 4,5 % per år under 1970- och 1980-
talen växte länder stängda för handel med 0,7 %. Andra studier visar
dessutom att de ekonomiska vinsterna av handel faktiskt också förbättrat
levnadsvillkoren för de allra fattigaste.
Genom att alltfler väljer att i allt större utsträckning utnyttja de möjligheter
som erbjuds, bidrar vi alla varje dag till att öka både världshandeln och
globaliseringen. Vi köper kiwi från Nya Zeeland och blommor från Zambia,
handlar på en brittisk bokhandel över Internet, förlägger en del av vår
utbildning utomlands, reser utomlands på semester, säljer svenska
mobiltelefoner och musik till hela världen. Den utvecklingen och den ökade
handeln kan hjälpa u-länder att ta sig ur fattigdom och vara ett effektivt medel
för att öka samhällets välstånd.
I början av 1990-talet undersökte de amerikanska forskarna Gary Hufbauer
och Kimberly Ann Elliott effekterna av amerikanska tullar på bl a apelsin-
juice. Tullarna räddade, enligt forskarna, 600 amerikanska jobb, men i form
av högre priser, över 280 miljoner dollar per år eller 450 000 dollar per räddat
arbete. Frihandel leder till bättre och billigare produkter för alla
konsumenter.
Lägre priser leder till lägre inflation som ger lägre räntor. Alla tjänar på
frihandel.
Handel och investeringar medverkar också till att skapa ömsesidiga
beroenden och ökad integration mellan världens länder. Handel bidrar därmed
till att främja fred och säkerhet. Handelsrestriktioner och bojkotter fungerar
vidare som ett legitimt påtryckningsmedel visavi odemokratiska regimer som
utövar våld eller annat förtryck mot den egna befolkningen eller som
uppträder hotfullt mot andra länder.
Det går knappast att överskatta handelns betydelse för
välståndsutvecklingen i Sverige. Att förbättra förutsättningarna för svenska
exportföretag och främja svenskt näringsliv och svenska intressen utomlands
är en allt viktigare uppgift för regering och statsförvaltning.
Behovet av gemensamma
spelregler
Handel kan i mångt och mycket vara såväl tillväxt- som
välståndsgenererande men är ingalunda oproblematiskt eller
okontroversiellt. Idag sker den internationella handeln
alltmer på icke jämbördiga villkor. Protektionism och
handelshinder i i-länderna slår hårt mot u-ländernas
produkter och befolkning. FN har uppskattat att de rika
ländernas jordbrukssubventioner och tullar inom
textilområdet "kostar" u-länderna 60 miljarder dollar per år,
vilket är mer än världens samlade bistånd till u-länderna.
Många utvecklingsländer har efter den koloniala frigörelsen hamnat i en
ond cirkel. Fattigdomen, den bristande infrastrukturen, låga kunskapsnivån
tillsammans med dåligt ledarskap, skapade råvaruberoende ekonomier med
näringsliv med låg förädlingsgrad och begränsad teknisk utvecklingspotential.
Råvaruexporten har därtill skett under successivt försämrade handelsvillkor.
Man säljer till mogna marknader där den tekniska utvecklingen sällan leder
till en ökad efterfrågan (med olja som viktigt undantag), utan snarare tvärtom.
Nya processer är ofta alltmer råvarusnåla så att även om industriländerna ökar
sin varuproduktion så stagnerar eller rentav minskar råvaruefterfrågan, vilket i
sin tur dämpar prisutvecklingen. Teknisk utveckling i producentländerna
leder ofta bara till ett ökat utbud av råvaror, vilket, med en stagnerande
marknad, ytterligare pressar priserna nedåt.
När det gäller industrivaror är situationen en annan, då den tekniska
utvecklingen gör produkterna alltmer sofistikerade och efterfrågan växer i
takt med produktionsvolymen. I vissa fall leder den tekniska utvecklingen till
prisfall, men oftast uppvisar industrivarorna en stabil eller stigande
prisutveckling, p g a kvalitativa förbättringar. Detta leder till en oförmånlig
utveckling av handelsvillkoren för de fattiga råvaruproducenterna. Deras
varor tenderar att sjunka i pris, medan de produkter de måste köpa stiger.
Många länder är dessutom för sina exportintäkter beroende av endast
någon eller några få råvaror, (t ex är många afrikanska stater eller
Mellanösternstater beroende av olja, Elfenbenskusten av kakao, Kenya av
kaffe och te, Kuba och Jamaica av socker etc) vilket gör att deras ekonomier,
ibland på ett dramatiskt sätt, knyts till världsmarknadspriset på just den
produkten. Eftersom råvarupriser ofta varierar starkt kan detta leda till
häftiga
svängningar med stora sociala konsekvenser. Den dåliga prisutvecklingen på
exportvarorna har bidragit till att många fattiga länder har kroniska underskott
i sina handelsbalanser. Ett sätt att täcka de underskotten har varit att låna
utomlands. Marknaden svämmades över av oljedollar som bjöds ut i närmast
ohämmad utsträckning. Detta bidrog till den skuldkris som kulminerade på
1980-talet och vars verkningar ännu inte är över. Skuldbördan är mycket tung
för många länder och slukar en stor del av de tillgängliga resurserna i
utländsk valuta.
Situationen har förvärrats av att många fattiga länder försökt sig på olika
varianter av socialistisk planhushållning som lett till att deras
industrialisering
mest resulterat i stora byråkratiska företag med mycket låg effektivitet och
konkurrensförmåga. På hemmamarknaden, bakom höga skyddstullar och med
monopol både vid uppköp och försäljning, har de kunnat hävda sig
någorlunda. Samtidigt har man genom hård valutakontroll hållit en konstlat
hög kurs på sin valutas värde för att på det sättet hålla ned priserna på
önskvärd import. Resultatet har blivit ineffektivitet, dålig lönsamhet och stora
exportsvårigheter. Utländska investerare har knappast gjort sig besvär - utom
möjligen för att exploatera mineraler. Det är mot den bakgrunden kraven från
givarländer och världsbanksgruppen på u-länderna att genomföra s k
strukturanpassningsprogram ska ses. Programmen har syftat till att minska u-
ländernas budget- och betalningsbalansunderskott och effektivisera näringsliv
och öka exporten. I verkligheten har programmen stört eller motverkat en del
länders handel.
Strukturanpassningsprogrammens effekter kan diskuteras ur flera aspekter.
En sådan aspekt är att programmen drivit liberaliseringen av handeln och
borttagandet av export- och importhinder så hårt, att det grundläggande
mänskliga behovet av mat närmast negligerats. Utfallet har inte varit att
bönderna fått det bättre genom en ökad produktion, utan snarare har
transnationella företag, koncentrerat sitt intresse på exportgrödor för den
internationella marknaden snarare än mat för lokala behov. Detta har
resulterat i en koncentrationsprocess inom livsmedelshandeln som inneburit
att ett fåtal s k stora livsmedelsindustrikoncerner kontrollerar hela
livsmedelsprocessen från jordbrukets insatsvaror och utsäden till produktion
och distribution av livsmedel. Jordbrukets utveckling hotas därmed att
utformas av industrin i stället för på grundval av de lokala förutsättningarna,
jordbrukarnas kunskaper och överväganden om en hållbar utveckling i
världen.
Samtidigt som u-länderna på senare år uppmuntrats till exportledd tillväxt
har de rika ländernas agerande delvis varit inkonsekvent, eftersom man oroats
för konsekvenserna av en lågprisimport som skulle kunna hota det egna
näringslivet. Så länge u-länderna hållit sig till traditionella råvaror,
mineraler
och tropiska jordbruksprodukter har de inte mött några svårigheter. När de
försökt slå sig in på andra marknader har hinder emellertid tornat upp sig. Det
gäller jordbruksprodukter, som också odlas i tempererade områden, som
spannmål, grönsaker och kött, men det gäller också inte minst
industriprodukter inom sektorer där u-länderna kan vara konkurrenskraftiga,
som textil och lädervaror. De rika länderna kräver av de fattiga att de ska
avveckla sina skyddstullar och öppna sina marknader för import, men tycks
knappast lika angelägna om att göra motsvarande för egen del. U-länder som
vill exportera sig till en bättre ekonomi hänvisas alltså i hög grad till de
traditionella produktområdena, där marknaderna å andra sidan är ganska
mättade. När fler länder mer eller mindre desperat försöker att öka sina
exportintäkter genom ett ökat utbud så faller priserna och handelsvillkoren
försämras ytterligare.
Utvecklingen i många ostasiatiska länder skiljer sig markant. Där byggde
många länder genom investeringsstöd, exportsubventioner, insatser för att
påverka näringsstrukturer, marknadsskydd och insatser för teknikutveckling
etc, målmedvetet upp sin industri, baserad huvudsakligen på privat
företagsamhet, med tyngdpunkt på sektorer som bedömdes som långsiktigt
lönsamma.
Sambandet handel - miljö
Sambandet mellan handel och miljö är en annan komplex
fråga. Samtidigt som välfärden för många ökat har också
miljöförstöringen under samma period konstant ökat. De
senaste 25 årens kraftigt ökade handel har också inneburit
ökat resursuttag och ökade utsläpp av växthusgaser. Den
biologiska mångfalden har minskat med ungefär en
tredjedel. På uppföljningsmötet 1997 (Earth Summit +5) till
FN:s Rio-konferens om miljö och utveckling, konstaterades
att "de övergripande tendenserna avseende hållbar
utveckling är sämre än de var 1992".
De konkurrensförhållanden som globaliseringen fört med sig i bl a
Latinamerika har inneburit en mycket hög kostnad för miljön. På en kontinent
där i stort sett all export är råvaror och jordbruksprodukter är den ekologiska
balansen särskilt utsatt för den ständiga produktivitetsökning som följer av
ökad efterfrågan och ökad konkurrens. Av Argentinas totala export står
jordbruksexporten för 60 %.
De stora företagen inom livsmedelsindustrin som ersatt traditionella
jordbruksföretag för att svara mot en ökande efterfrågan kommer inom några
år att ytterligare ha expanderat odlade arealer för att klara volymtillväxten i
exporten. Väl inne i den globala konkurrensen måste livsmedelsjättarna för att
bibehålla lönsamheten använda alltmer konstgödsel, växtskyddsmedel och ny
teknik. Kontinentens miljökostnader för det storskaliga jord- och
skogsbrukets utbredning visar sig först och främst genom avskogning och i
andra hand genom att den latinamerikanska marken drabbas av erosion.
Dessutom är urlakningen av jordens näringsämnen, försaltning m m stora
miljöproblem i konstbevattnade områden. Förlust av biologisk mångfald är
ytterligare ett problem till följd av jordbrukets utbredning. Den
latinamerikanska jordbruksproduktionens storskalighet och låga kostnader är
slående. Detta har också skett på bekostnad av småbrukare och lantarbetare.
Diskussionen om hur man kan förena en friare handel med miljö har pågått
i många år nu. Frågan är känslig i förhållandet mellan i-länder och u-länder.
Men verkligheten kräver framgångar när det gäller att integrera miljöaspekter
i handeln. Handelskonflikterna mellan dem som vill exportera och dem som
säger stopp med hänvisning till säkerhet och hälsa finns där redan. Miljö och
handel kommer förhoppningsvis att bli en mycket viktig handelspolitisk fråga
framöver. Diskussionen har hittills kretsat kring huruvida handel är bra eller
dålig för miljön, om varierande miljökrav påverkar konkurrenskraft och
ekonomisk utveckling samt om handels-restriktioner skall få införas till skydd
för miljön.
Det råder enighet om att handel påverkar miljön. Men att ge ett entydigt
svar på frågan om en friare handel försämrar eller förbättrar miljön är
omöjligt. Allt beror på vad som produceras samt på hur de handlade varorna
produceras, transporteras och konsumeras. Om ett land väljer att producera
varor på ett miljöförstörande sätt kommer handel med dessa varor att
förstärka förödelsen av miljön. Men om landet istället bestämmer sig för att
produktion och konsumtion skall vridas om till förmån för hållbar utveckling
kan handeln tvärtom bidra till en sådan utveckling.
Det handlar sålunda snarast om att komma till rätta med drivkrafterna
bakom miljöförstöringen. Hushållningen med knappa livsresurser måste stå i
centrum för denna diskussion. Problemen med orättvis fördelning och
miljöskadliga effekter har många och komplexa orsaker. Lösningen är
självklart inte att sluta med internationell handel eller att avveckla de
internationella handelsregelverken.
Internationellt samarbete i fasta former ligger i de mindre staternas
intresse. Alternativet är en situation präglad av den starkes rätt eller
"djungelns lag". Det är därför av särskild betydelse för små länder som
Sverige, men också för majoriteten av världens utvecklingsländer, att rimliga
och rättvisa spelregler upprättas på den globala marknaden.
De handelspolitiska
aktörerna
Världshandelsorganisationen,
WTO
Under de ekonomiska krisåren på 1930-talet och fram till
andra världskrigets utbrott hade den globala handeln
stagnerat till följd av ökad protektionism. Med detta som
bakgrund bildades GATT (General Agreement on Tariffs
and Trade, allmänna tull- och handelsavtalet) för att få till
stånd en friare världshandel. GATT ingicks 1947 och hade
23 medlemsländer. Det övergripande målet var då, som nu,
att bidra till ekonomisk tillväxt och att öka välfärden genom
att underlätta handeln. Sverige blev medlem år 1950.
Successivt etablerades GATT som det centrala regelverket för den
internationella handeln och som forum för multilaterala tull- och
handelsförhandlingar, från 1960-talet i form av av s k rundor. GATT ersattes
nyåret 1994/95 av Världshandelsorganisationen, WTO (World Trade
Organization). WTO har ett bredare ansvarsfält än GATT. I WTO ryms
förutom avtalet om varuhandel (GATT) även avtal om regler för tjänstehandel
(GATS), immaterialrätt (TRIPS) och investeringar, samt ett nytt och
effektivare system för att lösa tvister mellan medlemmarna. I WTO:s arbete
ingår också nya områden som handel och miljö samt handel och utveckling.
Det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet) och etablerandet av
WTO har bidragit till den ökade levnadsstandarden i många länder världen
över de senaste tjugo åren genom skapandet av ett regelverk för handel
mellan länder och radikalt lägre tullnivåer. GATT har i flera avseenden också
inneburit förbättringar för u- länderna genom ökad tillgång till olika
marknader.
WTO består idag av 138 medlemsstater. Ytterligare ett trettiotal länder,
däribland Ryssland och Kina, förhandlar om anslutning. Det högsta
beslutande organet är ministerkonferensen som hålls vartannat år, däremellan
bestämmer det allmänna rådet, som består av medlemsländernas
ambassadörer vid organisationens säte i Genéve. WTO:s viktigaste funktion
är kanske att lösa handelstvister. Den sjätte rundan, Uruguay-rundan, som
påbörjades år 1986 och som avslutades år 1994 var den senaste.
Mötet i Seattle i november 1999 syftade till att inleda en ny
förhandlingsomgång för ytterligare liberalisering av världshandeln. Seattle-
mötet var en förhandling om vad kommande förhandling skulle innehålla, och
striden stod om vilka mer detaljerade och därmed förhandlingsstyrande
skrivningar som skulle föras in i själva ministerdeklarationen.
Ministerdeklarationen är den text som bestämmer agendan för hela nästa
förhandlingsrunda.
Många u-länder anser att det råder obalanser i genomförandet av WTO-
avtalen. Trots det regelbaserade systemets strävan efter lika konkurrensvillkor
missgynnas u-länder av återstående handelshinder. Ett antal exportprodukter
som är av särskilt intresse för u-länder, såsom textil, är ofta föremål för höga
importhinder, inklusive icke-tariffära sådana. Stöd för jordbruksproduktion
och export i i-länder kan få avsevärda snedvridande effekter, i synnerhet på u-
länder. Många länder kritiseras för att använda anti-dumpningsåtgärder och
utjämningsåtgärder inom sektorer där u-landsexportörer är konkurrensstarka -
i protektionistiskt syfte.
WTO är en oerhört mäktig aktör på den globala arenan, inte minst genom
sitt sanktionssystem.
För Sverige som en liten öppen och starkt omvärldsberoende ekonomi är
samarbetet i WTO av stor vikt. Sverige agerar inte i WTO-förhandlingarna
som egen nation utan det svenska inflytandet går via EU, som företräder
medlemsländerna i förhandlingarna.
EU
EU är världens största handelsblock och som sådant en av
världens viktigaste handelspolitiska aktörer som tillsammans
med USA och Japan formar världens ekonomiska spelregler.
EU:s ekonomiska aktivitet är nästan dubbelt så stor som hela
den tredje världens sammantaget. För de afrikanska länderna
är EU den helt dominerande ekonomiska samarbetspartnern.
EU:s inflytande i världsekonomin och på de fattiga
ländernas utvecklingsmöjligheter är således oerhört stort.
UNCTAD
FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) är
som stöd för u-länderna i en miljö med friare handel en
viktig organisation. UNCTAD bedriver handelsstödjande
tekniskt bistånd med särskild adress, de minst utvecklade
länderna.
UNCTAD:s tionde konferens (UNCTAD X) ägde rum i Bangkok,
Thailand, den 12 till 19 februari 2000 och samlade 2000 deltagare från 159
länder. Den inträffade således snart efter det att WTO:s tredje
ministerkonferens i Seattle misslyckats med att nå resultat, vilket märkbart
påverkade förhandlingarna. Ambitionen från alla håll att visa enat stöd för det
internationella handelssystemet framgår mycket tydligt av Bangkok-
deklarationen.
Den gemensamma viljan att överbrygga motsättningar mellan i- och u-
länder kom till tydligt uttryck genom UNCTAD X, som blev en manifestation
av viljan att återskapa förtroendet för en ny världshandelsrunda och för att
skapa en ökad förståelse för parternas problem och intressen. Bangkok-
deklarationen betonar det gemensamma intresset av att nästa runda kommer
till stånd så tidigt som möjligt. Likaså lyfts de minst utvecklade ländernas
(MUL-ländernas) problem fram, genom att vikten av att ta större hänsyn till
utvecklingsfrågorna i WTO och till hur u-länderna bättre ska kunna inlemmas
i processen (den s k utvecklingsdimensionen), betonas. Deklarationen
diskuterar behovet av dialog och engagemang för att u-länderna bättre ska
kunna utnyttja globaliseringens fördelar.
Jordbruket - en
nyckelfråga
En omfattande handel med jordbruksråvaror och förädlade
livsmedel är direkt och indirekt avgörande för
livsmedelssäkerheten i världen nu och i framtiden. Direkt för
att import är ett krav för att klara livsmedelstillgången och
indirekt för att livsmedelsexport på många håll i världen ger
ekonomiska möjligheter till försörjning.
Världens handel med jordbruksprodukter svarar för ca 10 % av den totala
varuhandeln. USA är världens största såväl exportör som importör av
jordbruksprodukter. USA:s betydelse på världsmarknaden är stor, då den väg
landet väljer för sitt jordbruk får betydande återverkningar globalt. I USA
svarar jordbruket, liksom i Sverige, för mindre än en procent av BNP. I
Sverige svarar livsmedelsproduktionen direkt och indirekt för ungefär 7 % av
sysselsättningen.
Den globala
livsmedelsförsörjningen
Takten i befolkningstillväxten avtar men vi blir fortfarande
78 miljoner fler människor på jorden varje år. FN:s organ för
jordbruk och livsmedel (FAO) har i en bedömning
konstaterat att målet från Livsmedelstoppmötet 1996 - att
halvera antalet undernärda personer från 1990/1992 års 830
miljoner människor till år 2015 inte kommer att nås med
nuvarande minskningstakt.
År 2015 beräknar FAO att 576 miljoner fortfarande kommer att få för lite
mat för att kunna tillgodose sina grundläggande energibehov. Tillväxttakten i
befolkningsutvecklingen kommer att avta från 1,3 % i slutet av 1990-talet till
0,3 % år 2050. År 2030 beräknas världens befolkning uppgå till drygt 8
miljarder människor, och då kommer fortfarande ökningen ske med 58
miljoner människor per år. I stort sett sker hela denna befolkningsökning i
utvecklingsländerna, men med stor variation beroende på region och land.
Ostasien bedöms få nolltillväxt, medan befolkningen i området söder om
Sahara i Afrika kommer att växa med 2 % per år.
Successivt når delar av världens befolkning en tillfredsställande livsme-
delskonsumtion. Konsumtionsökningen för livsmedel äger i stor utsträckning
rum i utvecklingsländerna. För världens efterfrågan och produktion av
jordbruksprodukter betyder befolkningsutvecklingen trots allt att världens
totala spannmålsproduktion måste öka med närmare 1 miljard ton till år 2030,
ifrån nuvarande nivå på 1,84 miljarder ton. Detta motsvarar en ökning högre
än den vi sett den senaste 30-årsperioden.
Oljeväxtprodukternas viktiga roll för utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning förstärks ytterligare. Inkomstutvecklingen i många
länder kommer sannolikt inte att vara tillräcklig för att åstadkomma någon
synbar minskning av fattigdom. Kontrasten kommer att vara stor mellan södra
Asien och Afrika söder om Sahara, båda regioner med traditionellt stora
problem med fattigdom och säker tillgång på livsmedel. Fortsatt god BNP-
tillväxt i södra Asien väntas kunna ha en positiv inverkan på
fattigdomsbekämpning och ökad per capita-konsumtion av livsmedel, medan
utvecklingen söder om Sahara bedöms mer begränsad. Förutsättningarna för
ökad jordbruksproduktion i Afrika är egentligen goda men saboteras av krig,
oroligheter och dåligt styre samt av import från EU.
Jordbrukets miljöeffekter formas, enligt FAO, framöver av två
motverkande krafter i ständig avvägning: fortsatt tryck på jordens
naturresurser till följd av utökad jordbruksproduktion å ena sidan; minskat
tryck på jordbrukets ekosystem tack vare teknisk utveckling och
miljöåtgärder från myndigheternas sida å den andra.
Ekologisk mat
Marknaden för ekologisk mat växer årligen mellan 5 och 40
%. Sverige som kommit långt i utvecklingen av
produktionen bedöms som ett av de intressantare länderna
där tillväxten bedöms till 30-40 % den närmaste tiden, enligt
en studie från International Trade Center (ITC). Drygt 130
länder producerar certifierade ekologiska produkter; av
dessa är cirka 65 utvecklingsländer. Australien, Kanada och
USA är länderna med störst areal ekologisk odling. Den
största tillväxten av odlingsarealen sker i Medelhavsländerna
och Skandinavien. Även i Östeuropa ökar arealerna snabbt.
Tillväxten i utvecklingsländerna är stor, mycket på grund av
den ökade efterfrågan från industriländerna.
Enligt ITC-rapporten är marknaden för ekologisk mat och dryck störst i
USA, Europa och Japan. Den europeiska marknaden är än så länge störst.
Importbehovet till industriländerna är redan idag stort och förväntas öka
kraftigt. I USA bedöms importen öka 20 gånger de närmaste sju åren.
Utvecklingen går och har gått fort. I Sverige har vi på tjugo år gått från att
handla ekologisk potatis i gårdsbutiker till att hitta flera sorters ekologisk
färdiglagad mat i flertalet butiker. Produkter som lanseras nu är sammansatta,
förädlade varor och det går att hitta alltifrån KRAV-märkt brännvin till
hundmat. Den största orsaken till tillväxten är att handeln målmedvetet satsat
på sitt ekologiska sortiment. Det största hindret mot utvecklingen är enligt
ITC-rapporten och många andra bedömare bristen på råvaror. Bara i Sverige
skulle det gå att sälja dubbelt så mycket varor än vad som finns att tillgå.
Rapportens slutsats är att det finns många, till viss del outnyttjade,
möjligheter på marknaden för ekologisk mat både på den inhemska
marknaden och exportmarknaden - inte minst för utvecklingsländerna.
EU:s gemensamma
jordbrukspolitik, CAP
EU:s jordbrukspolitik syftar till att trygga en europeisk
livsmedelsproduktion och till att bevara och utveckla en
levande landsbygd i unionen. Dessa mål är bra.
EU:s statistiska centralbyrå Eurostat visar i en analys (mars 2000) av
jordbrukets utveckling i EU (respektive EG) under de gångna trettio åren på
en med Sverige likartad utveckling, trots att vi under den större delen av
perioden inte varit med i unionen. Nya medlemsstater har som regel haft en
snabb strukturutveckling när deras jordbruk anpassats till den gemensamma
jordbrukspolitiken. Bortfallet av jordbruk har främst drabbat mindre företag.
Företag med högst fem hektar har svarat för hälften av den totala
minskningen. Den största relativa minskningen har drabbat företag med 5-20
hektar, medan antalet företag med mer än 20 hektar enbart minskade med 6
%. Inom den gruppen ökade dock antalet företag med mer än 50 hektar. Den
beskrivna utvecklingen innebär att medelarealen per företag stigit från 10 till
17 hektar, även om skillnaderna mellan olika länder är mycket stora.
Medelhavsländerna är fortfarande till stor del inriktade på ganska intensiv
odling av vin och trädgårdsväxter, medan jordbruket i de nordeuropeiska
länderna främst omfattar mera storskalig odling av bl a spannmål. I Sverige är
medelarealen 34 hektar, att jämföra t ex med Storbritanniens 70 hektar,
Italiens, Greklands och Portugals 5-10 hektar.
Numera omfattar EU:s jordbruk cirka 7 miljoner företag med 128 miljoner
hektar jordbruksmark. Den stora variationen i företagsstorlek mellan och
inom länderna medför också variationer i företagens ekonomiska betydelse.
En tiondel av Europas jordbruksföretag - de största - svarar för två
tredjedelar av det samlade förädlingsvärdet. En stor del av jordbruksföretagen
har således ganska liten ekonomisk betydelse men spelar trots detta, enligt
Eurostat, en viktig roll för bevarandet av landsbygd och landskap.
Tillsammans med Tyskland och Italien svarar Frankrike för hälften av den
totala jordbruksproduktionen i EU. Som jämförelse kan nämnas att Sverige,
Finland och Österrike tillsammans står för knappt fem procent. Den franska
livsmedelsindustrin är omsättningsmässigt näst störst i EU efter Tyskland och
det franska jordbruket är i relation till många andra EU-länder av större
betydelse för ekonomin. Jordbrukets andel av total BNP ligger i genomsnitt
på 1,7 % i EU. För Frankrike är siffran 2,5 % och tillsammans med
livsmedelsindustrin står jordbruket för 5,7 % av landets totala BNP.
För i stort sett samtliga jordbruksprodukter gäller att produktion och export
är koncentrerad till en handfull länder, medan konsumtion och import är
spridd över många länder. EU:s styrka ligger i spannmålsproduktionen, där de
15 EU-länderna idag producerar närmare 40 % av världens korn och svarar
för drygt 50 % av världens export. Även när det gäller vete återfinns EU
bland världens ledande producenter och exportörer.
Nästa tillfälle för översyn av delar av CAP är bestämt till år 2002.
Det amerikanska jordbruket
Jordbruket i USA är liksom det europeiska mångfacetterat.
De stora företagen står för den största delen av
produktionsvärdet. Samtidigt är de mindre av avgörande
betydelse för en levande amerikansk landsbygd. Cirka 6 %
av jordbruken i USA brukar närmare 30 % av
jordbruksarealen och står för närmare 60 % av jordbrukets
totala produktionsvärde. Liksom i stora delar av Europa
pågår en utveckling mot större enheter som blir alltmer
effektiva i produktionen. Nittiofyra procent av jordbruken i
USA har en omsättning under 250 000 USD, och tre
fjärdedelar av dessa räknas som mycket små (omsättning
under 50 000 USD).
De mycket små jordbruksföretagen står för en mindre del av det totala
produktionsvärdet men har stor betydelse för vad vi i Europa kallar för
jordbrukets multifunktionalitet, dvs som bas för bl a en levande landsbygd,
kulturlandskap och biologisk mångfald. Dessa företag är också till skillnad
från de större jordbruken, men liksom familjejordbruken i Europa, inriktade
på såväl animalieproduktion som växtodling. De omfattande ökningar av de
federala anslagen till jordbrukspolitiken som skett under år i samband med
den ekonomiska krisen i det amerikanska jordbruket har till stor del syftat till
att understödja de mindre och medelstora jordbruken. Jordbruket i USA kan
förenklat delas upp i två grupper dels de stora producenterna som producerar
för världsmarknaden, dels den större gruppen av mindre jordbruk som primärt
producerar för hemmamarknaden och som p g a sin stora numerär har stor
betydelse för utvecklingen av den amerikanska landsbygden. I Europa
konfronteras vi dock främst med den första gruppen trots att den andra
gruppen har minst lika stor betydelse för jordbruket i USA.
Jordbruksområdets reformprocess
Sedan 1995 omfattas jordbruket mer fullt ut av
handelsregelverket i WTO. År 2000 är det sista och sjätte
året i tillämpningen av jordbruksavtalet från GATT:s
Uruguayrunda. Den innebar sänkning av gränsskydd och
interna stöd samt begränsningar av den subventionerade
exporten. I praktiken innebär detta att länderna har vissa
maximinivåer att respektera varje år för tullar, interna stöd,
subventionerad exportvolym samt budgetmedel till
exportbidrag.
Uruguayrundan villkorar det långsiktiga målet "att genom betydande
progressiva nedskärningar av stöd och gränsskydd åstadkomma en
grundläggande reform" - med hänsyn till flera andra faktorer. Hänsyn ska,
enligt artikel 20 i jordbruksuppgörelsen från Uruguayrundan, som är den
artikel i Uruguayrundan som ger mandat för fortsatta jordbruksförhandlingar,
tas till s k "icke handelsrelaterade intressen" (t ex jordbrukets
multifunktionella roll, säkra livsmedel [inklusive försiktighetsprincipen]
livsmedelskvalitet samt djurskydd etc), särskild behandling av
utvecklingsländerna samt syftet att etablera ett rättvist och marknadsorienterat
system för handeln.
I slutet av Uruguayrundan, hade WTO:s medlemsländer överenskommit att
inleda förhandlingar om att ytterligare sänka handelshinder för jordbruksvaror
och tjänster år 2000 och därmed fortsätta "reformprocessen" på
jordbruksområdet. Svenskt jordbruk behöver stabila, förutsägbara spelregler.
Handelskrig, eller ens bara hot därom, skapar osäkerhet och problem. Det är
på jordbruksområdet som det har varit och är svårast att nå fram till
skrivningar som kan accepteras av samtliga WTO:s 138 medlemsländer.
Det är handeln med textilvaror och jordbruksprodukter som har stor
betydelse för tredje världens handel med i-länderna. Avregleringen går
långsamt. EU har fortfarande begränsningar för textilimport och relativt höga
tullnivåer. EU:s jordbruk är ett av världens mest skyddade, både genom tullar
och subventioner.
OECD varnar i sin Agricultural Outlook 2000-2005 för brist på entusiasm
och engagemang i medlemsländernas reformpolitik de senaste åren. OECD
konstaterar i rapporten att flera medlemsländer p g a pressade
jordbruksinkomster tillgripit extra stöd och skydd som inte alltid rimmat väl
med den mer långsiktiga inriktningen mot reform. De åtaganden
medlemsländernas regeringar gjort om att uppnå en jordbrukspolitisk reform
får stå tillbaka när marknaden är pressad. Stödet till jordbrukare kostade 1999
konsumenter och skattebetalare i OECD-området 361 miljarder USD, enligt
OECD:s beräkningar. Det totala stödet 1999 är tillbaka på de nivåer som
gällde i mitten av 1980-talet. I EU minskade stöden till jordbruket i absoluta
tal, men ökade i procent. Den överlägset mest stöttade sektorn i jordbruket är
fortfarande mjölksektorn.
Oenigheten om vad som skulle stå i ministerdeklarationen från Seattle
gällde framför allt de kommande jordbruksförhandlingarna samt
tillämpningen av nu gällande åtaganden på flera andra områden. Frågan om
sänkta jordbruksstöd är politiskt känslig. Ett antal nettoexporterande
jordbruksländer som USA och Cairns-gruppen (dvs Australien, Nya Zeeland,
Kanada, Argentina, Bolivia, Colombia, Fiji, Indonesien, Filippinerna,
Thailand, Brasilien, Chile, Costa Rica, Guatemala, Malaysia, Paraguay,
Sydafrika och Uruguay) önskar en snabb och långtgående liberalisering
innebärande slopat exportstöd och avsevärd minskning av gränsskydd samt
striktare regler för handelsstörande och produktionsdrivande
jordbrukspolitiska stödformer, särskilt prisstöd. EU, Norge, Schweiz, Korea
och Japan vill gå långsammare fram vad gäller avreglering och fortsatt
liberalisering av jordbrukshandeln.
Jordbruket anses idag vara särskilt känsligt för importtryck utifrån. På
kortare sikt kommer detta säkert att bestå - på lite längre sikt är det mycket
som talar för det omvända förhållandet - en ökad efterfrågan på
jordbruksprodukter både internt och externt.
EU var inför förhandlingarna i WTO vid Seattle berett att, för att uppnå
ökade exportmöjligheter, förhandla om sänkta gränsskydd och sänkta stöd,
även om det kan vara svårare för vissa jordbruksprodukter än andra. Allt
exportstöd, även t ex exportkrediter, måste emellertid behandlas lika.
En ny förhandlingsomgång inom WTO på jordbruksområdet måste grunda
sig på insikten om att behoven av livsmedel och andra nyttigheter från
jordbruket ökar. Vi i Europa bör fundera över hur vi skulle kunna förändra
vår gemensamma jordbrukspolitik efter Agenda 2000.
Centerpartiet anser att den gemensamma jordbrukspolitiken bör baseras på
att knyta jordbrukssektorn närmare marknaden, på att nyttja jordbruket i
miljöarbetet samt ge jordbrukarna ökad frihet och ökat ansvar, kombinerat
med ekonomisk trygghet. Behovet av att föra jordbruket närmare marknaden
gör sig gällande för att gjuta liv i WTO-processen, men även för att underlätta
för jordbruket i att leva upp till konsumenternas önskemål och behov.
Vi måste kunna minska handelssnedvridande stöd, samtidigt som vi värnar
om miljö, kultur och en livskraftig landsbygd. Detta skulle gagna u-länderna
som råvaru- och jordbruksexportörer. En dialog mellan i- och u-länder för
ökad samsyn inför nästa försök att starta millennierundan är nödvändig.
Vad som ovan anförts om att knyta EU:s jordbrukspolitik närmare
marknaden, minska handelssnedvridande stöd samt värna om miljö,
djuromsorg, kultur och livskraftig landsbygd bör ges regeringen till känna.
För EU:s del finns det inte bara defensiva utan även offensiva intressen av
att åstadkomma ökat tillträde för vår export till andra marknader. Svenska
jordbruket och livsmedelsindustrin torde ha goda möjligheter att exportera
mer till marknader med höga tullskydd som Norge, Japan och USA. WTO-
rundan kan bidra till att förbättra svenska exportvillkor genom att öppna upp
inte minst dessa marknader.
En ökad frihandel förbättrar ekonomin i den fattigare delen av världen och
leder till att u-ländernas stora livsmedelsbehov mobiliseras till en köpkraftig
efterfrågan. Många u-länder kommer naturligtvis att öka sin produktion av
livsmedel inte minst i Afrika. Detta måste stimuleras, särskilt regional handel
mellan länderna i Afrika. I tätbefolkade delar av världen som Sydostasien,
finns dock inte förutsättningar för att öka livsmedelsproduktionen i samma
takt som efterfrågan. Därför ökar efterfrågan på världsmarknaden till fördel
även för oss i ett utvidgat EU med växande exportkapacitet.
Det europeiska jordbrukets rädsla för ökad liberalisering av regelverket är
sannolikt överdriven. Vi ska naturligtvis slå vakt om den europeiska
modellen, och utveckla nya regler så att större hänsyn tas till folkhälsa,
djurskydd och jordbrukets mångsidiga samhällsnytta. Detta gynnar områden
där jordbruket är småskaligt och landskapet värdefullt från miljö- och
kultursynpunkt.
De regioner där jordbruksnäringen har svårt att möta de nya kraven måste
ges möjlighet att utveckla nya näringar. Exempelvis kan EU stödja en
utveckling av olika former av upplevelse-, kunskaps-, informations- och
tjänsteproduktion på landsbygden.
Sverige har tradition som frihandelsnation. Vår känsla för u-ländernas sak
har varit stark. En dialog med u-länderna, byggd på förslag till åtagande för
egen del, skulle kunna vara ett bra svenskt initiativ. U-ländernas framgång är
även vår. En köpkraftig efterfrågan på livsmedel på världsmarknaden är en
långt säkrare garanti för ett långsiktigt lönsamt jordbruk i Europa än sköra
politiska stödsystem.
Sverige bör verka för att EU i de kommande WTO-förhandlingarna slår
vakt om den europeiska modellen för jordbruket och driver att den fortsatta
liberaliseringen beaktar värdet av jordbrukets multifunktionalitet. Det går att
värna den europeiska modellen av jordbruk parallellt med att EU sänker sitt
tullskydd mot omvärlden. Handel med jordbruksprodukter får inte exkluderas
när EU upprättar handelsavtal med exempelvis länder i Afrika.
Öppen och rättvis handel
Fattigdom och ojämlikhet är en global utmaning som angår
alla. Därför behövs en samordnad utvecklingsram, grundad
på tillväxt, stabilitet och en jämnare fördelning.
På samma sätt som Centerpartiet i Sverige verkar för en marknadsekonomi
med sociala och miljömässiga hänsyn vill vi att världshandeln skall
kännetecknas av detsamma. Uppgiften är att skapa förutsättningar för ökad
handel och bistå u-länderna att utnyttja handeln för en ekologiskt och socialt
hållbar utveckling. Det är hög tid att ge globaliseringen ett "socialt golv".
Och
vi nöjer oss inte med ett jordstampat!
Ett ökat medvetande om nödvändigheten av ett kraftfullt globalt samarbete
för att lösa gemensamma och överhängande problem krävs. I arbetet med att
lösa de stora globala överlevnadsproblemen måste vår strävan vara att stärka
FN:s och FN-organens effektivitet och roll. FN-systemet måste bli ett bättre
och mindre byråkratiskt instrument för att forma globala strategier och
samordna insatser. UNCTAD måste få en nyckelroll i arbetet på att skapa
rättvisare handelsvillkor, precis som UNDP måste få en nyckelroll i kampen
mot världsfattigdomen, UNEP i fråga om de globala miljöproblemen etc. Vad
som ovan sagts om att stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll för
att lösa de stora globala överlevnadsproblemen bör ges regeringen till känna.
Spelregler för handel och strävan att ytterligare liberalisera världshandeln
kan inte isoleras från ambitionerna att fördjupa det globala samarbetet och
från behovet av att på andra angelägna områden skapa regler för
mellanstatligt och mellanfolkligt samarbete. WTO-regler måste vara
koherenta med ansträngningar inom Förenta nationerna (FN) att säkerställa
fred och främja hållbar utveckling. Centerpartiet vill särskilt lyfta fram
arbetet
med att undanröja de globala miljöhoten, FN:s insatser för att utrota världs-
fattigdomen och stärka barns och kvinnors rättigheter samt ILO:s verksamhet
som syftar till att förbättra arbetstagarnas situation. Vad som ovan sagts om
att WTO-regler måste vara koherenta med ansträngningar inom FN bör ges
regeringen till känna.
Handelsliberaliseringen har hittills medfört otillräckliga positiva effekter
för u-länderna och utmaningen inför framtiden är att skapa större
samstämmighet, koherens, mellan handelspolitik och handelsliberaliseringar å
ena sidan, och övergripande utvecklingsmål å andra sidan samt u-ländernas
inhemska politik, inklusive fattigdomsbekämpning. I-ländernas nationella och
internationella politik behöver också vara i bättre överensstämmelse mellan
skatte- och budgetpolitik å ena sidan och politiken för handel och
utvecklingssamarbete med u-länder å andra sidan. Sveriges policy ska vara
koherent, sammanhållen och ömsesidigt stödjande i handels-, miljö-,
jordbruks-, migrations- och utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta bör ges
regeringen till känna.
En avgörande förutsättning för att alla jordens människor ska kunna få en
god materiell levnadsstandard är att man skapar produktions- och
konsumtionsmönster som är ekologiskt hållbara och skapar utrymme för den
konsumtionsökning som är nödvändig för de fattiga. De länder som har de
största resurserna för forskning och teknikutveckling, dvs västvärlden, har
också det största ansvaret för att detta kan förverkligas.
Världshandeln och fri konkurrens får inte leda till en nedåtgående spiral i
socialt eller miljömässigt hänseende. Att handelsregelverket, såsom det står i
WTO:s förord, bidrar till ökad sysselsättning och tillväxt inom ramarna för en
hållbar utveckling, är därför angeläget att framhäva och betona. Det är därför
angeläget att samtidigt diskutera behovet av regler som minskar den ökade
handelns skadliga verkningar. Det saknas idag mekanismer i WTO-systemet,
för att systematiskt utvärdera och följa upp i vilken mån WTO:s avtal faktiskt
bidrar till eller motverkar en rättvis och hållbar utveckling och ökad
sysselsättning. Det är ett förhållande som är otillfredsställande och som
snarast bör avhjälpas. En mekanism för att systematiskt kunna utvärdera och
följa upp WTO:s avtal bör därför införas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är i tredje världen den största tillväxtpotentialen i världsekonomin
finns. En ökande efterfrågan dels i Central- och Östeuropa, dels i de ännu
fattigare länderna kan sätta fart på västvärldens ekonomier på 2000-talet. De
fattiga länderna behöver sina exportintäkter för att kunna importera, teknik
och utrustning för sin industrialisering likväl som konsumtionsvaror.
Ett multilateralt handelssystem som är regelbaserat och icke-
diskriminerande medför fördelar för alla länder, särskilt u-länderna. En ny
världshandelsrunda måste garantera att systemet främjar alla länders
integration i världsekonomin. Nya handelsförhandlingar krävs som bättre
undanröjer just de handelshinder som de fattiga länderna mest känner av och
som ger dem utrymme för en aktiv näringspolitik som inte helt sker på
"marknadens villkor". I-länderna måste ta itu med u-ländernas bekymmer på
ett mer jämlikt sätt, t ex genom att underkasta sig en internationell disciplin
för jordbrukshandeln samt minska handelshindren för jordbruk och teko. Vad
som ovan sagts om att en ny världshandelsrunda måste garantera ett
multilateralt, icke-diskriminerande handelssystem som främjar alla länders
integration i världsekonomin bör ges regeringen till känna.
Marknadstillträdet för u-länder, särskilt de minst utvecklade, måste öka.
Att införa tull- och kvotfritt tillträde för MUL-länders export till i-
landsmarknader vore ett steg i rätt riktning. Detta skulle inte drabba i-
länderna märkbart eftersom MUL-andelen bara är 0,5 % av världshandeln.
Vad som ovan sagts om att införa tull- och kvotfritt inträde för MUL-länders
export till i-landsmarknader bör ges regeringen till känna.
De fattiga länderna måste få chansen att bygga upp en mer mångsidig
industriproduktion. De måste kunna utforma och genomföra medvetna
strategier för att utveckla sitt näringsliv och ta vara på sina komparativa
fördelar - t ex genom att vidareförädla egna råvaror, bedriva arbetsintensiv
produktion för att utnyttja sina låga arbetskraftskostnader, men också utveckla
en enkel konsumtionsvaruindustri för egna och grannländers behov. Det
måste vara möjligt för de fattiga länderna att skapa ett visst skydd för sina
inhemska marknader för att ge en inhemsk industri möjlighet att växa fram
och stärkas. Detta marknadsskydd bör dock ingå i en utvecklingsstrategi som
successivt gör den framväxande industrin alltmer konkurrensutsatt. Det måste
likaså finnas möjligheter att genom olika stödåtgärder underlätta
framtidsinriktade industrisatsningar; t ex genom att få tillgång till utländskt
kunnande, både i fråga om teknik och organisation, utan att det leder till
utländsk kontroll av deras näringsliv. De måste också få hjälp att utveckla
ekologiskt uthållig teknik anpassad efter de egna ländernas förutsättningar
och behov. Vad som ovan sagts om fattiga länders näringslivsutveckling bör
ges regeringen till känna.
Handel måste ta hänsyn till och främja rättvisa, solidaritet, jämlikhet och
respekt för mänskliga rättigheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Även utan nya multilaterala WTO-regler finns det mycket som Sverige
kan göra bilateralt och inom EU för att förbättra situationen i
utvecklingsländerna. Det bilaterala och multilaterala biståndet utgör ett
komplement både till WTO:s regelverk och u-ländernas nationella politik.
Centerpartiet har återkommande kritiserat regeringen för dess låga ambitioner
när det gäller biståndet. Centerpartiet anser att biståndsmålet på en procent av
BNI skall återupprättas betydligt snabbare än vad regeringen hittills
förespråkat.
EU:s handelspolitik
Det finns allvarliga brister i EU:s handelspolitik gentemot
tredje världen. EU:s handelspolitik skall främja rättvis
handel och hållbar utveckling. Eftersom EU är en
dominerande handelspartner för många u-länder så skulle en
förbättring av handelsvillkoren få en mycket påtaglig effekt
för de berörda länderna.
Sveriges medlemskap i EU ger oss mindre frihet att påverka utformningen
av de internationella spelreglerna, men samtidigt ett större ansvar. Vi kan inte
längre skylla på de stora eftersom vi själva sitter med vid förhandlingsbordet
när EU:s politik utformas. Våra påverkansmöjligheter beror på om vi arbetar
utifrån en medveten, genomtänkt och konsekvent strategi. EU-medlemskapet
kan vara ett hjälpmedel när vi vill påverka den globala politiken, men det får
inte bli en tvångströja eller än mindre en ursäkt för att inget göra. EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bygger, i den mån det inte gäller
handel, på enhällighet. Förutsättningen för att det ska bli en gemensam politik
är således att man kommer överens. I annat fall får varje land driva sin egen
ståndpunkt. I första hand ska vi naturligtvis bidra till att det blir en bra
gemensam EU-politik, men om det inte visar sig möjligt att åstadkomma
måste vi vara beredda att vägra att medverka och istället gå vår egen väg.
EU:s ställning inom världshandeln kan användas offensivt och t ex för att
driva miljökrav genom positiva incitament. En övergripande målsättning
inom handelspolitiken borde därför vara att införa grön GSP (General System
of Preferences), dvs generösare tullbestämmelser för dem som når upp till
vissa fastställda miljökrav, på exempelvis jord- och skogsbruksprodukter.
Vad som ovan sagts om att göra grön GSP till en övergripande målsättning
inom EU:s handelspolitik bör ges regeringen till känna.
Sveriges roll borde vara att verka för att EU:s handelspolitik utgår ifrån ett
globalt och långsiktigt synsätt. Inom EU behövs en ökad samstämmighet
mellan handelspolitiken och övriga politikområden såsom bistånds-,
jordbruks-, utrikes- och säkerhetspolitiken, migrationspolitiken etc. Detta bör
ges regeringen till känna.
Ett förbättrat WTO
WTO:s ministermöte i Seattle avbröts utan att egentligen
vara avslutat. Vid toppmötet EU-USA i juni 1999 kom man
överens om att en snar start på en ny förhandlingsrunda i
WTO skulle vara till gagn för världens ekonomiska tillväxt,
sysselsättning och för en hållbar utveckling.
Ett huvudsyfte för Sverige och EU i de kommande WTO-förhandlingarna
måste vara att stärka utvecklingsländernas integration och ställning i
världshandeln. EU måste i högre grad visa öppenhet för u-ländernas problem
och offensiva intressen, inklusive på för vissa EU-länder "känsliga" områden
som jordbruk, teko och antidumpning. EU måste agera konstruktivt och med
öppenhet gentemot andra WTO-länders intressen.
Centerpartiet anser att arbetet i WTO skall bidra till tillväxt och
sysselsättning, hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga länder samt
demokrati och säkerhet. Handelspolitiken kan inte ses i ett politiskt vakuum i
en värld där olika frågor hänger ihop. Mål på andra politikområden, som
miljö och arbetsvillkor, måste också kunna beaktas i WTO-sammanhang.
Centerpartiet stöder därför ambitionen att en ny förhandlingsrunda inom
världshandelsorganisationen ska bli bred och omfattande och inkludera
frågeställningar rörande handel och miljö respektive handel och arbetsvillkor.
Vad som ovan sagts om att arbetet i WTO ska bidra till tillväxt och
sysselsättning, hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga länder samt
demokrati och säkerhet bör ges regeringen till känna.
Genom WTO kan vi skapa rättvisa spelregler i det internationella
handelssystemet, regler som möjliggör för länder att delta i världshandeln på
lika villkor. WTO:s roll är att bidra till ekonomisk utveckling, men WTO
måste på ett bättre sätt än hittills även bidra till ekologisk och socialt
hållbar
utveckling. Tiden fram till ett nytt försök till förhandlingsstart borde
användas
till att se över grundläggande frågor som arbetssätt, tvistlösning, öppenhet etc
samt att uppmärksamma en del av de problem som u-länderna fört fram. I
detta sammanhang kan TRIPS-avtalet och u-ländernas problem med
immaterialrättsliga aspekter på växter och djur särskilt nämnas.
Ett grundproblem är att WTO ses som ett ovanifrån-projekt utan folkligt
stöd. Människor är oroliga för att ökad frihandel innebär minskat skydd för
dem själva. Gränsskydd syftar naturligtvis till att skydda den egna
produktionen mot lågprisimport. En liberalare världshandel ger dock större
marknader, ökad tillväxt och möjlighet för alla att få det bättre. Det är inte
så
lätt för alla att förstå. U-länderna upplever ett utanförskap i förhållande till
WTO, även om de formellt är medlemmar. De är små och ekonomiskt svaga
och har svårt att göra sig hörda gentemot stora aktörer som USA och EU. De
nya krav som diskuterats inför millennierundan, såsom miljö- och
arbetsregler, upplever u-länderna som riktade mot sig. Därför blir de en
bromskloss i utvecklingen, samtidigt som det är just dessa nationer som skulle
tjäna på en friare världshandel.
Många stater poängterade i Seattle vikten av förbättrade procedurer och
ökad transparens inom WTO. WTO:s legitimitet måste därför förbättras
internt och externt. Trots att varje land har en röst i organisationen och
besluten ska ske i konsensus upplever många utvecklingsländer att de saknar
inflytande. Alla 138 medlemsländer måste ges reella möjligheter att delta i
beslutsprocessen och göra sin stämma hörd. U-ländernas kapacitet att delta i
WTO:s arbete kan förbättras genom ökat stöd i form av tekniskt bistånd. Ett
sätt att komma till rätta med det demokratiska underskottet inom WTO vore
att medlemsländerna utsåg ett parlamentariskt forum med delegater från
medlemsländerna. Därmed kan öppenheten i arbetet öka, diskussionerna
flyttas ut ur sina slutna rum och den folkliga förankringen av WTO öka. Vad
som ovan sagts om att öka u-ländernas kapacitet att delta i WTO genom
utökat tekniskt bistånd samt att inrätta ett parlamentariskt forum för att öka
den folkliga förankringen av WTO bör ges regeringen till känna.
WTO måste också visa öppenhet utåt och möta intresserade medborgares
och intresseorganisationers krav på insyn och öppenhet. Möjligheterna att
skapa en NGO-ackreditering liknande den som finns hos vissa FN-organ bör
därför utredas. Detta bör ges regeringen till känna.
Först när de länder som idag köar för medlemskap blir medlemmar kan vi
tala om WTO som ett globalt handelssystem i ordets rätta bemärkelse.
Uppgiften är att utveckla och utforma ett rättvist system och ta vara på dess
möjligheter. Redan förberedelser för ett framtida WTO-inträde kan vara av
stor betydelse, eftersom införande av gemensamma och stabila regler främjar
ekonomi och välstånd.
När Kina intäder i WTO kommer 1,3 miljarder kineser att omfattas av ett
internationellt regelverk och en gemensam rättsordning. De ökade
kontakterna som följer på WTO-medlemskapet kommer förhoppningsvis att
gynna framväxten av demokrati, avspänning, bättre respekt för de mänskliga
rättigheterna i hela den östasiatiska regionen. Kina måste emellertid uppfylla
de grundläggande medlemsvillkoren på samma sätt som gäller för andra
medlemmar, och ökat samarbete inom handelsområdet måste knytas till
ovillkorliga krav på demokratisk utveckling och respekt för mänskliga
rättigheter samt folkrättsliga regler för fredlig samlevnad.
Centerpartiet delar den kritik som riktas från många utvecklingsländer att
gällande WTO-avtal på jordbruksområdet är alltför exportorienterat. Sverige
bör verka för att ett nytt WTO-avtal ger bättre förutsättningar för
nettoimporterande utvecklingsländer att utveckla den nationella
livsmedelsförsörjningen.
Vad som ovan anförts om ett WTO-avtal som ger utvecklingsländerna
bättre förutsättningar att utveckla den nationella livsmedelsförsörjningen bör
ges regeringen till känna.
Världen behöver fler gemensamma miljööverenskommelser inom ramen
för FN men också till grund för samarbetet inom WTO. Att uppfylla
internationella miljöavtal får aldrig betraktas som ett handelshinder inom
WTO. Det behövs klara regler i WTO för hur brott mot sådana avtal ska
hanteras i handeln.
Vad som ovan anförts om betydelsen av klara regler för hur brott mot
gemensamma miljööverenskommelser skall hanteras inom ramen för WTO
samt vikten av att frågeställningen om handel och miljö belyses i den
kommande WTO-rundan bör ges regeringen till känna.
Sunda livsmedel
EU är en gemensam marknad där produkter rör sig över
gränserna. Livsmedlen är inget undantag. Detta ställer krav
på gemensamma regler för att säkerställa konsumentskyddet
och värna likvärdiga konkurrensvillkor. Som konsument av
EU:s livsmedel ska man känna sig säker.
Det behövs en EU-myndighet som kan kontrollera och har
sanktionsmöjligheter mot de nationella livsmedelsmyndigheter som inte
fullgör sitt arbete. Centerpartiet har i motionen om jordbruk föreslagit att en
gemensam livsmedelsmyndighet på EU-nivå som har befogenheter införs.
Sverige skall kraftfullt stödja EU:s kamp inom WTO mot import av
hormonbehandlat kött och omärkta genmodifierade produkter. Sverige bör
tydligare driva frågor om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet inför en
ny WTO-runda. Försiktighetsprincipen har tillämpats länge med syftet att
skydda människors och djurs hälsa. Åtgärderna kring BSE är ett exempel
inom EU. Försiktighetsprincipen i WTO måste göras till ett reellt redskap i
WTO-regelverket. Ökade insatser krävs från EU när det gäller forskning om
säkra livsmedel. EU får inte förlora kampen mot USA när det gäller
importförbudet av hormonbehandlat kött eller när det gäller kravet på
märkning av genmodifierade livsmedel.
Samhällets etiska omsorger och konsumenternas oro för
produktionsmetoderna måste tas på allvar, och detta återspeglas i de
försiktighetsmått som vidtas i EU:s lagstiftning. Dessa mycket viktiga
faktorer måste återspeglas i europeiska ställningstaganden om framtidens
jordbrukspolitik och handelsförhandlingarna inom WTO. De måste erkännas
som berättigade angelägenheter av övriga länder i
världshandelsorganisationen.
Vad som ovan anförts om att Sverige bör driva frågor om
livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet bör ges regeringen till känna.
Biotekniken måste ges etiska och
miljömässiga ramar
Produkter som är genetiskt förändrade måste särhållas och
märkas på ett tydligt sätt. Växter med gentekniskt utvecklad
resistens mot bekämpningsmedel hör inte hemma i ett
ekologiskt samhälle. Patent på liv ska inte vara tillåtet. I en
situation där handeln med jordbruksvaror och livsmedel blir
allt större och friare men där de nationella regelverken
skiljer sig och sannolikt måste fortsätta att vara olika blir det
allt viktigare att konsumenten i alla lägen får bästa tänkbara
information om vad det är han eller hon köper.
Ursprungsmärkning av livsmedel ger möjlighet för konsumenten att välja
produkter från länder där antibiotika i djurfoder, hormonbehandling och
osund avel redan nu är förbjudna. Sverige bör verka för att EU i de
kommande WTO-förhandlingarna driver kravet på ursprungsmärkning av
livsmedelsprodukter som ett medel för att stärka konsumenternas makt.
Vad som ovan anförts om att Sverige bör verka för att EU i WTO-
förhandlingarna driver kravet på ursprungsmärkning av livsmedelsprodukter
bör ges regeringen till känna.
TRIPS (TradeRelated Aspects of Intellectual Property Rights) är ett
regelsystem som innehåller miniminormer för olika immaterialrätter (patent,
upphovsrätt och varumärken). Av de sektorer som regleras i detta avtal och
som är av särskild betydelse för u-länderna är kopplingen till
växtförädlarrätten och patent i samband med bioteknik.
Växtförädlarrätten behandlas till viss del under patenträtten i TRIPS-
avtalets artikel 27 där skyddet av växtsorter beaktas. Enligt artikel 27 (3) b i
TRIPS-avtalet åläggs samtliga WTO:s medlemsländer att införa
patentlagstiftning eller sui generis-system (dvs ett system som även skyddar
den traditionella kunskapen) för växtsorter och mikroorganismer.
Enligt FN:s konvention om biologisk mångfald (Convention on Biological
Diversity, CBD) har de människor som förvaltar den biologiska mångfalden
och deras länder rättighet till denna. I konventionen fastslås att nyttjandet av
de genetiska resurserna ska omfattas av nationell lagstiftning. Samtidigt åtar
sig parterna att sträva efter att göra de genetiska resurserna tillgängliga för
miljövänlig användning av andra stater. Konventionsparterna åtar sig att, på
rättvist och gynnsammaste sätt, underlätta tillgången till bioteknik och
överföra denna till utvecklingsländerna. Parterna ska vidta
lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder i syfte att på
ett rättvist sätt fördela resultaten av forskning och utveckling samt nyttan av
användningen av de genetiska resurserna.
TRIPS-avtalets formuleringar anses därmed stå i konflikt med
intentionerna i konventionen.
Över 90 % av världens genetiska resurser finns i de minst utvecklade
länderna. Utvecklingsländernas växter och djur är därför av stort intresse för
bl a livsmedels- och läkemedelsindustrin i i-länderna, som ständigt söker nya
produkter för kommersiell lansering. Det kan t ex röra sig om växter med
läkande egenskaper eller välsmakande och tåliga rissorter. Företagen skaffar
sig patent på det genetiska materialet i enlighet med TRIPS-avtalet.
Avtalets yttersta konsekvenser innebär enligt kritikerna att de bönder som
under århundraden odlat fram en viss typ av ris, eller traditionella läkare som
använder sig av växtmediciner, tvingas betala ersättning till det företag som
tagit patent på genen eller processen.
Patentering av levande organismer eller delar av levande organismer och
deras arvsmassa är etiskt oförsvarbar. En omarbetning av 27 (3) b bör därför
innefatta en möjlighet att exkludera alla livsformer från kravet på
patenterbarhet enligt TRIPS. Ansträngningar att formulera en
patentlagstiftning som kan godkännas av WTO, men som samtidigt skyddar
den traditionella kunskapen, det s k sui generis-skyddet pågår. Forceras
arbetet påtvingas de som förvaltar 90 % av världens biologiska mångfald
patentsystem som leder till såväl genetisk erosion som ytterligare överföring
av resurser från syd till nord.
Vad som ovan sagts om att undanta alla livsformer från kravet på
patenterbarhet i TRIPS art 27 (3) b bör ges regeringen till känna.
Sverige bör arbeta för att stödja u-ländernas krav på att utveckla sui
generis-system som garanterar staterna, de lokala samhällena och bönderna
rättigheterna till biologisk mångfald och traditionell kunskap. Översynen av
artikeln måste leda till att den harmoniseras med FN:s konvention om
biologisk mångfald, enligt vilken bevarande och uthållig användning av
biologisk mångfald, skydd av traditionella brukares rättigheter och kunskap
samt böndernas traditionella rättigheter att fritt ta utsäde ska garanteras.
Detta
bör ges regeringen till känna.
I avvaktan på att översynen av TRIPS art 27 (3) b blir genomförd måste
implementeringstiden för TRIPS art 27 (3) b, förlängas till fem år efter det att
översynen av artikeln är avslutad. Detta bör ges regeringen till känna.