1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en samlad politik
för utveckling av de svenska skärgårdsområdena.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samordningsansvaret för statlig verksamhet i skärgården.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skärgårdsfiskarnas möjligheter att hålla skarv- och
sälbeståndet på en för näringen acceptabel nivå.1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Vägverkets och Glesbygdsverkets samlade ansvar för att
utarbeta förslag om enhetliga regler för statens färjetrafik.2
5.
1 Yrkande 3 hänvisat till MJU.
2 Yrkande 4 hänvisat till TU.
Motivering
Den svenska skärgården, på väst- och ostkusten, utgör unika
naturvärden och en oersättlig livsmiljö för människor, såväl
bofasta som besökande. Det finns idag en berättigad oro över
att sådana värden går till spillo i brist på en aktiv och
sammanhållen skärgårdspolitik. Behovet av en samlad och
genomtänkt skärgårdspolitik är uppenbart. Det är inte enbart
ett lokalt intresse utan ett starkt riksintresse att de stora
svenska skärgårdsområdena hålls levande. Det handlar om
rimliga villkor för näringsverksamhet och boende för
skärgårdsbefolkningen men också om att tillvarata den unika
miljön för turism och rekreation. Dessa båda intressen torde
dessutom i långa stycken vara samverkande. En levande
svensk skärgård måste få vara ett starkt riksintresse i
framtiden.
Den statliga skärgårdsutredningen (SOU 1994:43) ledde beklagligtvis inte
till någon proposition. Flera kristdemokrater har under åren motionerat om en
mera sammanhållen skärgårdspolitik och i några avseenden har riksdagen
lyssnat och vidtagit åtgärder. En sittande utredning ser över jordförvärvslagen
som exempelvis berör såväl boende- som sysselsättningsfrågor vid
fastighetsöverlåtelser. För skärgårdsbefolkningen är fastighetsbeskattningens
villkor och nivåer helt avgörande frågor. De regionala miljö- och
hushållningsprogrammen pekar på att för de människor som har sin
försörjning i de traditionella skärgårdsnäringarna är taxeringsvärdena och
fastigshetsskatten betydande problem.
Trots många framställningar i saken och det arbete som lagts ned har den
specifika problembilden för skärgårdsfastigheterna ännu inte fått en
tillfredsställande lösning. Orimligt höga taxeringsvärden leder i många fall
till
att sedan generationer bofast befolkning tvingas bort till förmån för
penningstarka fastighetsspekulanter. Detta är oacceptabelt. Möjligheten att bo
och verka i skärgården under hela året måste stärkas. Införandet av
boendeplikt i förvärvslagstiftningen är en möjlighet som närmare bör utredas.
Det finns anledning att fästa uppmärksamhet på några tidigare framförda
krav kring skärgårdsbefolkningens villkor. Näringsutskottets betänkande från
februari 1999 visar att frågan om en samlad skärgårdspolitik har bollats
mellan olika utredningar och hanterats av såväl Glesbygdsverket som
regeringen utan att leda till konkreta förslag. Detta förhållande pekar på
behovet av ett samlat grepp där en tydlig aktör också agerar som en
sammanhållande kraft. När det saknas en tydlig statlig samordning leder det
till stora bekymmer i skärgårdsområdena, bl.a. i form av förlorade
arbetstillfällen.
De svenska skärgårdarnas villkor är starkt beroende av ett antal statliga
verksamheter. Försvaret, kustbevakningen, polisen, posten och SMHI är
exempel på sådan verksamhet som i sin tur är beroende av att det finns
boende och yrkesverksamma i skärgården. Det stora antalet statliga aktörer
aktualiserar behovet av en tydlig samordning. Ett skäl till sådan samordning
är att värna om de arbetstillfällen som nu finns och som kan tillkomma i
skärgårdsområdena. Kristdemokratiska motionärer har tidigare föreslagit ett
särskilt statligt skärgårdsråd som en väg för att åstadkomma en bättre
samordning.
Det är positivt att Glesbygdsverket medverkat till ett vidgat
skärgårdsbegrepp. Det är nu ytterst angeläget att Sverige verkar för att dessa
begrepp också får genomslag inom EU och leder till att EU:s strukturfonder
på ett effektivare sätt än hittills kan medverka till en utveckling av
skärgårdsnäringarna.
I utvecklingen av en levande skärgård har kommunikationsfrågorna en
avgörande betydelse. Även på detta område är samordningsbehovet påtagligt
mellan olika slags transporter. Skärgårdstrafiken måste värnas och utvecklas
för att möjliggöra kvarboende och stimulera näringsverksamheten i området.
Det måste också skapas förutsättningar för människor att bo i skärgården men
arbeta på fastlandet. Färjetrafiken är livsavgörande för de boende på öarna
och därför måste reglerna och deras tillämpning vara enhetliga och tydliga.
Det bör åligga Vägverket och Glesbygdsverket att ta ett samlat grepp på
regelverket samt klargöra statens ansvar för färjetrafiken i skärgårdarna.
Det finns exempel på en rad andra skärgårdsfrågor av stor vikt främst för
den bosatta och yrkesverksamma befolkningen. Det gäller det fria fisket,
ejderjakten, att minska skarvarnas skadeverkningar och att begränsa
sälstammens ökning. Skarv- och sälbeståndet måste hållas på rimliga nivåer.
Det är inom ramen för en samlad skärgårdspolitik som också dessa mycket
konkreta frågor kan få tillfredsställande lösningar. I avvaktan på en sådan
samordning, inom ramen för ett skärgårdsråd eller liknande, är det av största
vikt att ha en lyhördhet för de människor som är beroende av skärgårdsfisket
för sin försörjning och i förlängningen för sina förutsättningar till
kvarboende.