1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om målet vid fördelningen av regionalpolitiska medel.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av utbildning och kunskapshöjande insatser med
könsperspektiv riktade till aktörer inom regionalpolitiska och
ekonomiska områden.
Inledning
Sverige har sedan länge varit ett föregångsland i
jämställdhetsarbetet och regeringen har sedan ett antal år
föreskrivit att samtliga politikområden skall belysas ur ett
jämställdhetsperspektiv. "Jämställdhet handlar om rättvisa
och fördelning av ekonomisk och politisk makt. Det handlar
om demokrati, om att värdera kvinnor och män lika" (skr.
1999/2000:24). Jämställdhet berör alla samhällsområden och
därmed skall alla förslag och beslut analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv för att klarlägga möjliga
konsekvenser för kvinnor respektive män på såväl central
som regional och lokal nivå.
I regeringens skrivelse (1999/2000:24) talar man om regionalpolitiken som
ett viktigt instrument för att förverkliga regeringens mål om lika möjligheter
till ekonomiskt oberoende för kvinnor och män samt målet om lika villkor
och förutsättningar i fråga om företagande och arbete. Man menar att de
regionalpolitiska stöden är viktiga instrument för att främja nyetableringar
och expansion av företag i regionalpolitiskt prioriterade områden dvs. skapa
tillväxt och utveckling.
Kvoteringsvillkor
För regionalt utvecklingsbidrag och sysselsättningsbidrag
finns idag ett kvoteringsvillkor som föreskriver att minst 40
% av det antal arbetsplatser som tillkommer av stöden skall
förbehållas det ena könet. Med andra ord ska minst 40 % av
de nya jobben gå till gruppen kvinnor eller män. Detta har
under samtliga år sedan regeln infördes varit svårt att uppnå.
De övergripande jämställdhetsmålen talar om lika möjlighet
för kvinnor och män i fråga om företagande, arbete,
arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet. Men tanke
på att kvinnor utgör 51% av landets befolkning borde detta
innebära att målet i förlängningen är att medlen och nya
arbetstillfällen delas lika mellan könen.
Fördelning av
regionalpolitiska medel
Under 1999 beslutades om ca 930 miljoner kronor i
regionalpolitiska medel för olika stödformer. Av dessa gick
ca 90 % till små och medelstora företag. Den beräkning som
gjorts avseende nya arbetstillfällen visar att 38 % tillfaller
kvinnor. När det gäller landsbygdsstöd är samma siffra 37 %.
Sämst ligger småföretagarstödet, där endast 30 % av de nya
arbetstillfällena beräknas tillfalla kvinnor (prop.
2000/2001:1). Det är således i samtliga kategorier till
kvinnornas nackdel som fördelningen av arbetstillfällen sker.
Sysselsättningsbidraget har "på grund av statistiska problem"
inte kunnat redovisa fördelningen på kvinnor och män. Detta
anser vi vara märkligt och i strid med rådande riktlinjer som
anger att all statistik som relaterar till individer dels skall vara
insamlad, analyserad och presenterad på kön. Den offentliga
statistiken skall även spegla jämställdhetsfrågor och problem
i samhället. Kön skall således vara en övergripande och
genomgående indelningsgrund i statistiken.
Analysen som ges i budgeten avseende småföretagarstöd är att villkoret
inte uppfyllts beroende på branschmässiga skillnader mellan de som får
småföretagarstöd jämfört med företag som får andra regionalpolitiska stöd
(prop. 2000/01:1). Ett antagande kan vara att regionalpolitiska medel i större
utsträckning ges till branscher som domineras av män. Någon tolkning av
huruvida kvinnodominerade branscher inte ges stöd anges inte. Inte heller
redogörs för tillvägagångssätt för att skapa arbetstillfällen för kvinnor
förutom den rådande strategin att förmå kvinnor att arbeta i mansdominerade
yrken, som måste ses som otillräcklig. Tillväxt måste rimligen sökas och
stimuleras i nya branscher och nytt företagstänkande. I den regionalpolitiska
utredningens slutbetänkande talas bland annat om nätverk som viktig
utvecklingspotential i företagandet. Detta har traditionellt setts som en
"kvinnlig" företagsstrategi. Det finns följaktligen tecken som tyder på att
handläggare och beslutsfattare inte alltid besitter förmåga att anlägga ett
könsperspektiv i ärenden som handlar om kvinnors och mäns företagande.
Könsföreställningar i
företagande
I den regionalpolitiska utredningens slutbetänkande (SOU
2000:87) konstateras även att kvinnor, som ansöker om
företagsstöd hos en myndighet eller en kreditinstitution,
generellt upplever lånesituationen som problematisk. Kvinnor
bemöts annorlunda än män på banker och deras kompetens
ifrågasätts oftare än mäns. Dessa kvinnor efterfrågar fler
bankrådgivare som är kvinnor och en generell förändring av
bankernas attityd till kvinnors affärsidéer.
Den rådande könsstrukturen ser män som norm för företagande och gör
kvinnor som ikläder sig denna roll till avvikare. Ett resultat av detta blir att
en
mängd rapporter konstaterar att kvinnor har ett mönster som avviker från
mäns när det gäller företagande. En alternativ tolkning skulle vara att det är
män som har ett avvikande mönster från det kvinnliga när det gäller
företagande och antal sysselsatta. Då skulle ovan nämnd statistik beskrivas
som följande; att av de regionalpolitiska medlen tillfaller 62% av de
beräknade arbetstillfällena män, landsbygdsstöd 63% män; småföretagarstöd
70% män. Det är således i samtliga kategorier till mäns fördel som
fördelningen av arbetstillfällen sker.
Ny syn på strategier för
tillväxt
Eftersom utveckling, tillväxt, de nya arbetstillfällena och de
nya företagen måste sökas bland grupper utanför de
traditionella borde det naturliga vara att se kvinnors strategier
som företagare som norm och utgå från dessa i
bedömningarna om stöd och kapitalsatsningar. Detta inte
minst med tanke på att de flesta undersökningar visar att lån
som ges till kvinnor ger den bästa utdelningen. Att man från
staten inte lyckats med en könsfördelning med en kvot på 40
% av regionalpolitiska medel får ses som ett misslyckande.
Vi menar att det nu krävs kraftigare insatser. Inom vissa regioner har man
mer kunskap om kvinnor och mäns företagande och också lyckas fördela
medlen bättre. Genom att låsa de olika stödformerna till att maximalt 60% av
de nya arbetstillfällen som skapas får tillfalla överrepresenterat kön skapas
incitament till förändring. När utbetalning från respektive stödform skett med
60% till kvinnor eller män reserveras återstående medel till det andra könet
till dess att målet uppnåtts. Om medlen riskerar att gå förlorade från att
nyttjas
till regionalpolitiska insatser sker en omfördelning av outnyttjade medel till
regioner som har en bättre könsmässig regionalpolitisk profil. På detta sätt nås
en bättre och mer jämlik fördelning på kön i hela landet. En omfördelning av
outnyttjade medel till regioner som har en bättre könsmässig regionalpolitisk
profil gör att man får en bättre och mer jämlik fördelning på kön i hela landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Kön fråga om kunskap
En slutsats av detta är att det inom institutioner och bland
beslutsfattare på myndigheter och banker saknas kunskap om
kön, makt och strategier. Bristen på könsperspektiv i
analysen i budgettexten, oförmågan att samla statistik och
den ständiga underrepresentationen av kvinnor bland dem
som tilldelas regionalpolitiska medel pekar alla åt samma
håll. Personer som påverkar och beslutar om dessa medel
måste besitta kunskaper om könsstrukturer i samhället. Det
gäller att inhämta kunskaper via forskning. Lika viktigt är
dock insikt om att vi alla är bärare av föreställningar om
manligt, kvinnligt och vilka roller vi ser som självklara hos
män och kvinnor. Kompetenshöjande fortbildning behövs
riktad till aktörer vid myndigheter och kreditinstitutioner
inom de regionalpolitiska och ekonomiska områdena. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.