Sammanfattning
Kalmar län är det län i landet som har lägst andel statlig verksamhet. Alla bör ha lika tillgång till statlig service. Den statliga verksamheten bör därför vara mer spridd över landet. Statsmakterna bör vid ny- eller omorganisation av myndigheter utlokalisera statlig verksamhet till Kalmar län.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad i motionen anförs om utlokalisering av statlig verksamhet till Kalmar län.
Kalmar ska vara prioriterat
Riksdagen har i de regionalpolitiska besluten antagit en prioriteringsordning som skall gälla i händelse av aktuella utlokaliseringsbeslut. I det beslutet prioriteras Kalmar län för tillkommande lokaliseringsbeslut. Något sådant beslut om utlokalisering till länet har ännu inte fattats i samband med att riksdagen och regeringen vid flera tillfällen avgjort lokaliseringsärenden. Därför finns det anledning att återupprepa kravet på att riksdagen skall leva upp till tidigare fattade målsättningsbeslut och lokalisera tillkommande statlig verksamhet till Kalmar län.
Det är viktigt att bryta den negativa befolkningsutvecklingen och den ensidiga myndighetsstruktur som vi har i landet. Parallellt med en rad regionalpolitiskt tillväxtfrämjande åtgärder krävs det ett omlokaliseringsprogram för de svenska myndigheterna. Myndigheterna ska serva hela Sverige men de är i mycket stor utsträckning koncentrerade till Stockholmsregionen. I övriga delar av landet minskar andelen myndigheter och statliga arbetstillfällen. Detta gäller i hög grad Kalmar län.
Storstadsregionerna och universitets- och högskoleorterna visar snabb tillväxt medan utvecklingen är den omvända för stora delar av landet, inte minst Kalmar län. Storstadskommunerna har under 1990-talet ökat sin befolkning med i genomsnitt 9 procent - mer än dubbelt så mycket som riket totalt - medan befolkningen i glesbygdskommunerna minskat med i genomsnitt 6 procent. Utvecklingen för de statliga arbetstillfällena följer samma trend. Denna utveckling tillåts fortgå trots att riksdagen vid flera tillfällen betonat att en utlokalisering ska prövas vid förändringar av den statliga verksamheten.
Skäl som talar för Kalmar
Det finns en rad starka skäl som talar för Kalmar län utöver den av riksdagen uttalade målsättningen vid utlokaliseringar där Kalmar län ska prioriteras. Kalmar län är det län i landet som i jämförelse med andra län har den lägsta andelen statlig verksamhet. Andelen i Kalmar län är 2,8 procent. Genomsnittet för riket är 6 procent. Stockholms län har 7,6 procent, Uppsala 13,0 procent och Norrbotten 9,5 procent. Om Kalmar län haft samma andel som riket skulle det funnits ytterligare 3.200 statliga arbetstillfällen i Kalmar län.
En jämnare fördelning av den statliga verksamheten är angelägen såväl av regionalpolitiska rättviseskäl som i fråga om närhet och tillgång till den service som statens verksamhet företrädesvis står för.
Länet har drabbats hårt av nedläggningar både av statlig verksamhet och annan verksamhet under en mycket lång tid. Regionaliseringen av statliga myndigheters organisation som Vägverket, Telia AB och Posten AB m.fl. har medfört att huvudkontoren förlagts utanför länet i samtliga fall som en regionalisering skett. Kompensationsverksamhet är motiverad.
Bättre förutsättningar än någonsin
Informationsteknikens utveckling möjliggör nu lokaliseringar av verksamheter till de regionalpolitiskt högst prioriterade delarna av landet på ett sätt som tidigare föreföll otänkbart. De möjligheterna har som ovan nämnts ännu inte tagits tillvara.
Det är en myt att de som flyttar från små orter till storstäderna gör det därför att de inte trivs. Det är många som uppskattar närheten till naturen och vill slippa storstadens trängsel. Men politiken är inriktad på att få tillväxt i de stora städerna. Det behövs en ny politik som skapar tillväxt och utveckling i hela landet. Utlokalisering av verksamhet är därför en viktig åtgärd som bör gå hand i hand med användningen av ny informationsteknik, moderna kommunikationer och hänsyn till miljö och människor för att skapa livskraft i hela landet.
Stockholm den 3 oktober 2000
Agne Hansson (c)