1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en förseningsavgift snarast bör införas för nätbolag som
missköter sin skyldighet att inom fem arbetsdagar bekräfta eller anmärka
på ett leverantörsbyte.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nätbolagens faktura till kunden klart och entydigt skall
innehålla all den information som behövs för att genomföra ett smidigt
byte av elleverantör.
Kostnadsfria elleverantörsbyten
Miljöpartiet de gröna var länge det enda riksdagsparti som förespråkade
att bytet av elleverantör skulle vara kostnadsfritt och kunna genomföras
med kort varsel. När fler partier anslöt sig till Miljöpartiets linje kunde en
enhällig riksdag slopa den ineffektiva sammankopplingen mellan bytet av
elleverantör och installation av en timregistrerande elmätare. Därmed
behövde konsumenterna inte längre betala 2.500 kronor för en ny
elmätare för att sex månader senare kunna byta elleverantör.
Fallande elpriser gynnar skatteväxling
Från den 1 november 1999 är det nu möjligt att byta elleverantör utan
kostnad och med endast en månads varsel. Detta har fått positiva
konsekvenser. För det första har hushållens elpriser fallit, vilket har ökat
utrymmet för höjda energiskatter och bidragit till ett genombrott för den
gröna skatteväxlingen. I budgetöverläggningarna har Miljöpartiet nu fått
igenom en höjning med 11% av skatten på el för hushåll, från 16,2 till
18,0 öre per kWh. Totalt omfattar den gröna skatteväxlingen i
budgetpropositionen 3,35 miljarder kronor. För det andra har allt fler
hushåll valt att byta till en elleverantör som kan leverera miljömärkt el.
Sedan 1996 miljömärker Naturskyddsföreningen el som levereras från
vindkraftverk, biobränslen och solenergi samt vattenkraft som byggt ut
före 1996. Märkningen är ett sätt att med hjälp av marknaden skapa ett
resurssnålare samhälle.
Endast 10 % har bytt leverantör
Tyvärr är det emellertid fortfarande alltför få hushåll som har valt att byta
elleverantör. Enligt en studie genomförd av Riksrevisionsverket är det
endast 10% av hushållen som har valt att genomföra ett byte. Bland
låginkomsttagarna är det bara 3% som har bytt. Att andelen
låginkomsttagare är så liten beror delvis på att villaägare, med större
elförbrukning, har mer att vinna på att byta elleverantör. Samtidigt var
syftet med elmarknadens avreglering att göra det möjligt för alla att byta
elleverantör. Dessa låga siffror kan enligt RRV jämföras med det faktum
att nästan vart fjärde hushåll har valt ett annat telebolag än Telia i
samband med förvalsreformen.
Skynda långsamt, sa ministern
Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att det nu raskt vidtas åtgärder
för att underlätta ett smidigt byte av elleverantör. Miljöpartiets
riksdagsledamot Lars Ångström ställde redan i april i år en fråga till
näringsministern gällande nätbolag med bristande rapportering. I frågan
påtalades att ett stort antal nätbolag inte uppfyller sina
rapporteringsskyldigheter, vilket har skapat allvarliga problem för
reformen. Nätbolagen brister bl.a. i sin skyldighet att inom fem
arbetsdagar bekräfta eller anmärka mot ett leverantörsbyte och att senast
den 15:e i varje månad redovisa s.k. andelstal till balansansvarig och/eller
elleverantören. Detta problem drabbar både kunderna och de nya
elleverantörerna. Förklaringen till dessa brister kan vara att nätbolagen
ofta är intimt kopplade till de befintliga elleverantörerna och inte önskar
att kunden byter leverantör. Frågan anknöt slutligen till Svenska kraftnäts
skrivelse av den 22 februari 2000, där myndigheten föreslår att "det införs
någon form av sanktion för sådana företag som ej uppfyller
föreskrifterna".
I sitt svar ville dock näringsministern först remittera Energimyndighetens
rapport och "utifrån remissinstansernas synpunkter ta ett samlat grepp om de
frågor som lyfts fram i rapporten, inklusive frågan om behovet av
sanktioner". Ministern ville också säkerställa att "företagen har fått en rimlig
tid på sig för att anpassa sina system till de nya förutsättningarna". Ministern
underströk avslutningsvis att regeringen vill "skynda långsamt i denna fråga".
Sex månader senare kan vi nu konstatera tre saker.
Maskande nätbolag demoraliserar marknaden
För det första har ett antal remissyttranden på rapporter från
Energimyndigheten understrukit behovet av en förseningsavgift för de
nätbolag som inte uppfyller regelverkets rapporteringskrav. Bland dem
återfinns bl.a. Konkurrensverket, som menar att "exempelvis en
förseningsavgift kan vara ett väl avvägt instrument för att bättre motivera
nätföretagen att sköta sin rapportering mot såväl Svenska Kraftnät som
mot elleverantörer inom stipulerade tidsgränser". Ett annat exempel är
Villaägarnas Riksförbund, som skriver: "Att nätbolag, som ej sköter sina
ålagda skyldigheter, fortsättningsvis kan göra detta utan ingripande från
Energimyndigheten är på sikt utomordentligt demoraliserande för de
skötsamma bolagen."
För det andra framgår av remissyttrandena att detta inte primärt är ett
övergående systemproblem utan ett attitydproblem kopplat till en olycklig
incitamentstruktur. Oberoende Elhandlare pekar på det faktum att många
nätbolag är i ett koncernförhållande till den befintliga elleverantören och
konkluderar att "därför finns ett inbyggt motstånd mot att på ett smidigt sätt
medverka till ett leverantörsbyte". Energimyndigheten beskrev problemet
redan i sin första rapport till regeringen den 3 mars 2000, där det
konstaterades att de nätföretag som har en hög ambitionsnivå och sköter sin
rapportering inte tjänar något på detta, medan de som missköter sig orsakar
merarbete och kostnader för elhandlare och balansansvariga utan att själva
drabbas. Energimyndigheten skrev i rapporten: "Det saknas så att säga en
naturlig mekanism som gör det lönsamt för nätföretagen att tillhandahålla den
information som är nödvändig för en fungerande elmarknad i konkurrens."
Snabb lösning nödvändig
För det tredje väljer Energimyndigheten att ducka i frågan.
Energimyndighetens andra rapport till regeringen den 15 maj 2000 är full
av beskrivningar av allvaret i situationen: "Hittills har leverantörsbyten i
många fall präglats av omfattande fördröjningar... Energimyndigheten
anser att om de nuvarande problemen inte löses snabbt riskerar de syften
som låg bakom riksdagens beslut om schablonberäkning att inte
förverkligas... Reformens och elmarknadens trovärdighet kan skadas om
inte situationen snabbt förbättras." Men det sägs inte mycket mer om
lösningar än att "Energimyndigheten avser att skärpa sin tillsyn för att
säkerställa att regelverket efterlevs".
Med två konkreta åtgärder kan krånglet i samband med bytet av
elleverantör reduceras dramatiskt.
För det första bör Energimyndigheten så snabbt som möjligt införa en
förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav om att
inom fem dagar antingen bekräfta eller anmärka på ett leverantörsbyte. På så
vis skapas den "naturliga mekanism" som Energimyndigheten själv efterlyser.
För det andra bör Energimyndigheten kräva, med föreläggande kombinerat
med vite, att nätfakturan klart och entydigt skall innehålla all den information
som behövs för att genomföra ett byte av elleverantör.
Problemet gäller framför allt att den s.k. anläggningsidentitet som
regelverket kräver skall anges i samband med bytet. Dels är det ett vanligt
förekommande problem att anläggningsidentiteten överhuvudtaget inte
återfinns på nätfakturan. Dels är problemet begreppsförvirring. När
anläggningsidentiteten faktiskt anges, kallas den inte alltid
"anläggningsidentitet" utan såväl "leveransidentitet" som "abonnentnummer"
och "produktnummer" - och den sammanblandas ofta med begreppet
"mätarnummer"!
Energimyndigheten skriver i sin andra rapport: "Eftersom aktörerna har
haft ett gemensamt intresse av att uppgifterna sprids kan redan konstateras att
företagen börjat ta fram fakturor med tydlig information om vilka uppgifter
som krävs vid leverantörsbyte." Detta antagande kan tyckas naivt mot
bakgrund av att problemet uppenbarligen inte har lösts på frivillighetens väg
under de nästan fem år det hittills varit möjligt att byta elleverantör.