Det övergripande målet för energipolitiken skall vara en säker och
konkurrenskraftig el- och energiförsörjning. De särskilda
produktionsskatterna och subventionerna som enbart utgör ett negativt
ingrepp på energimarknadens funktionssätt bör tas bort. Statens
engagemang och stöd bör begränsas till att omfatta grundläggande
energiforskning samt utveckling och tillämpning av ny energiteknik.
Nätföretagen måste effektiviseras vilket bäst uppnås genom att en modell
för så kallad benchmarkingkonkurrens införs. Riksdagsbeslutet om en förtida
avveckling av kärnkraften måste rivas upp. Såväl principiella som rena
sakskäl talar emot en förtida avveckling. Avvecklingsbeslutet leder till
allvarliga negativa konsekvenser för samhällsekonomin, miljön och jobben.
Den svenska energipolitiken har allt sedan den första oljekrisen under
första halvan av 1970-talet präglats av planmässig hushållning och
detaljstyrning av såväl produktion som användning av energi. Senare års
energipolitiska beslut, såsom 1997 års beslut om en förtida avveckling av
kärnkraften och skapandet av omfattande omställningsprogram, är helt i linje
med denna
regleringstradition. Användandet av såväl styrande produktionsskatter som
subventioner har varit viktiga instrument i den planmässigt inriktade
hushållningen.
Avregleringen och reformeringen av energimarknaden som inleddes i
mitten på 1990-talet har skapat nya förutsättningar. På den fria elmarknaden
sker produktion och handel med el i konkurrens, vilket har skapat
förutsättningar för en effektiv prisbildning samtidigt som elkonsumenternas
valfrihet ökat. Detta har lett till lägre elpriser och en effektivisering av
producenters och elhandlares verksamhet.
Energipolitiken måste nu anpassas till den avreglerade marknadens villkor.
På en reformerad och avreglerad energimarknad duger det inte längre att
fortsätta med en energipolitik som är grundad på planeringsmål och
omfattande statlig styrning. Statens roll bör inskränkas till att fastställa de
spelregler som skall gälla på marknaden i allmänhet och i synnerhet
spelreglerna vad gäller miljö, säkerhet och beredskap. Utöver att fastställa
villkoren eller spelreglerna för marknadens aktörer skall staten inte försöka
styra vilken teknik eller vilken produktionsform som skall utvecklas. I den
utökade konkurrens mellan energislagen som då kommer att gälla vinner de
energislag som klarar miljö- och säkerhetsaspekter på ett kostnadseffektivt
sätt.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statens roll i energiförsörjningen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om långsiktighet i energipolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om övergripande mål med energipolitiken.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om marknadsstyrd utveckling och avveckling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om principer för skatter, subventioner och stöd.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av gemensamma principer för enegibeskattningen i de
nordiska länderna.1
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av effektivare nätföretag.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om modeller för att öka konkurrensen mellan nätföretagen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skärpt tillsyn av nätföretagen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förseningsavgift för de nätbolag som i strid med regelverket
försvårar bytet av elleverantör.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om privatisering av Vattenfall AB.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förtida avveckling av kärnkraften.
13. Riksdagen beslutar att riva upp beslutet om en förtida
kärnkraftsavveckling.
14. Riksdagen beslutar att ta bort 6 § i kärntekniklagen.
15. Riksdagen beslutar att ta bort 5 § i kärntekniklagen.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att också de förnybara energikällorna måste klara sig på
kommersiella villkor.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av avancerad forskning på energiområdet.
18.
1 Yrkande 6 hänvisat till SkU.
5 Inledning
Energipolitiken har under många år till stor del handlat om de politiska
partiernas ambitioner om att detaljstyra energimarknaden. Regleringar
och ekonomiska styrmedel i form av skatter, subventioner och bidrag har
varit viktiga instrument för att uppnå de politiska målsättningarna med
energisektorn. Tekniska och marknadsekonomiska förutsättningar har
därmed påfallande ofta haft liten inverkan på hur energipolitiken i
praktiken har utformats.
I och med den genomförda avregleringen av elmarknaden råder nu
fundamentalt ändrade förutsättningar. Prissättningen, investeringsbesluten
och planeringen sker utifrån den information som elmarknaden förmedlar till
konsumenter och producenter. Den form av energipolitik som Sverige
traditionellt har bedrivit, med detaljerade energibalanser, prognoser och
planer för framtida kraftproduktion, är inte längre möjlig att bedriva med
någon större framgång.
Insikten om vad dessa grundläggande förändringar av energimarknaden
betyder för utformningen av energipolitiken tycks dock än så länge vara
begränsad. Det är nu dags att energipolitiken kommer ifatt verkligheten och
börjar baseras på den faktiska situationen idag. Energipolitiken och dess
övergripande mål måste baseras på realistiska tekniska och
marknadsekonomiska förutsättningar samtidigt som det krävs en större
långsiktighet i olika politiska beslut. Det är nödvändigt med långsiktigt
stabila
förutsättningar för kraftföretagen, industrin och hushållen för att
energisystemet fortlöpande skall kunna förnyas och miljöanpassas.
6 Energipolitiken fram till idag
Före den första oljekrisen i början av 1970-talet var energipolitiken i
meningen styrning av produktion och konsumtion mycket begränsad.
Prisbildningen var i stora drag fri och utvecklingen tilläts gå i den riktning
som fritt verkande marknadsmekanismer bestämde. Det fanns sedan
1950-talet visserligen energiskatter men syftet var inte att styra
energianvändnngen utan att få in pengar till statskassan.
Efter oljeprishöjningarna 1973/74 utvecklades efter hand en energipolitik
som kom att omfatta hela energisektorn från produktion till konsumtion. Det
första stora energipolitiska beslutet fattades 1975. Budskapet i den nya
energipolitiken var att det behövdes planering och styrning av utvecklingen
ifråga om både produktionen och konsumtionen av energi. Planmässig
hushållning av i princip alla energiformer skulle säkerställa den framtida
energiförsörjningen och skapa villkor för en effektiv energianvändning.
Därefter följde en rad energipolitiska beslut som alla byggde på tanken om
en omfattande detaljstyrning av såväl energiproduktion som konsumtion. Den
rådgivande folkomröstningen om kärnkraft 1980 var kulmen på en lång
diskussion om kärnkraftens vara eller inte vara. Resultatet av
folkomröstningen innebar att antalet kärnkraftsreaktorer i drift fördubblades
till totalt 12. Utöver dessa 12 skulle ingen ytterligare utbyggnad förekomma.
Kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till
behovet av el för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.
I 1991 års energipolitiska riktlinjer utvecklades de energipolitiska målen.
En säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning sattes upp som ett
övergripande mål. I riktlinjerna angavs att frågan om när
kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan genomföras
avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från
miljöacceptabel produktion och möjligheterna att bibehålla internationellt
konkurrenskraftiga elpriser. 1994 tillsattes en energikommission som 1996
lämnade betänkandet "Omställning av energisystemet". Baserat på
energikommissionens betänkande kom Socialdemokraterna, Centerpartiet och
Vänsterpartiet 1997 fram till en ny energipolitisk överenskommelse.
6.1 1997 års energipolitiska överenskommelse
Omställningen och utvecklingen av energisystemet bör enligt
överenskommelsen ske under tillräckligt lång tid för att målen i 1991 års
uppgörelse skall kunna uppnås. Något årtal för när känkraftsavvecklingen
skulle vara slutförd fastställdes inte, men däremot angavs att
omställningen av energisystemet skulle inledas snarast. Åtgärder skulle
vidare vidtas för att möjliggöra en avställning av en reaktor senast den 1
juli 1998 och ytterligare en reaktor senast den 1 juli 2001.
I juni 1997 fattade riksdagen ett nytt energipolitiskt beslut innebärande att
kärnkraftsavvecklingen skulle inledas. För att möjliggöra avvecklingen
fattades dessutom ett beslut om ett omställningsprogram, dels ett femårigt
program med bidrag om 3,1 miljarder kronor för minskad elanvändning och
dels ett sjuårigt program med bidrag om 5,6 miljarder kronor till forskning
och utveckling av ny teknik. Med kostnader för bland annat inrättande av en
ny energimyndighet kom de föreslagna utgifterna att uppgå till över 9
miljarder kronor. Programmet syftade till att minska elförbrukningen och öka
elproduktionen, vilket skulle möjliggöra en stängning av Barsebäck 2.
1999 års utvärdering av omställningsprogrammet visade att programmet
fungerat mycket dåligt. Enligt den första utvärderingen var 6 av 18
delprogram inte ens möjliga att utvärdera eftersom de inte gett några resultat.
Regeringen stoppade därefter vissa av utbetalningarna i avvaktan på bättre
idéer om hur pengarna skulle användas.
6.2 Avvecklingen av Barsebäck 1
Den 5 februari 1998 fattade den socialdemokratiska regeringen beslut om
att rätten att driva kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 för att utvinna
kärnenergi skulle upphöra att gälla vid utgången av juni 1998. Barsebäck
kraft AB och Sydkraft AB begärde hos Regeringsrätten rättsprövning av
regeringens beslut att stänga Barsebäck. Sydkraft anmälde också
klagomål till EG-kommissionen med anledning av Barsebäcksbeslutets
förenlighet med EG-rätten.
Regeringsrätten beslutade den 14 maj 1998 om inhibition av regeringens
beslut om stängning av Barsebäck. Regeringrättens dom kom den 16 juni
1999 och innebar att avvecklingsbeslutet skulle ligga fast. Beslutet
verkställdes i och med stängningen av Barsebäck 1 den 30 november 1999.
Den förtida avvecklingen av Barsebäck 1 blev i ekonomiska termer en
mycket dålig affär. De direkta kostnaderna för staten i form av utbetalningar,
minskade inbetalningar från Vattenfall och minskade skatteintäkter som en
följd av stängningen av kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 uppgick till 8,3
miljarder kronor.
Stängningen av Barsebäck drabbar också miljön. Avvecklingen har lett till
en situation där elproduktionen i Sverige inte räcker till utan måste täckas
genom import av el från grannländerna. Eftersom den lediga
produktionskapaciteten framförallt finns i kolbaserade
elproduktionsanläggningar i Danmark och Polen är det i huvudsak sådan el
som Sverige importerar. Den kolbaserade elproduktionen har därmed tagit
över de volymer som tidigare producerades i Barsebäck 1. Detta innebär i
praktiken att norra Europa som en direkt följd av stängningen av Barsebäck 1
får ett extra tillskott på 120 kg koldioxid i sekunden, vilket motsvarar ca
10 000 ton extra koldioxid per dygn.
Kärnkraftsavvecklingens miljöskadliga konsekvenser begränsar sig
emellertid inte till ökade utsläpp av koldioxid till atmosfären. Också
utsläppen av försurande ämnen som svavel och kväveoxider har ökat kraftigt.
Det försurande nedfallet från den kolbaserade produktionen i Danmark och
Polen drabbar främst sydvästra Sverige, som redan tidigare var hårt drabbat
av försurning och övergödning.
Samtidigt som en förtida avveckling av svensk kärnkraft inletts har
svenska staten skaffat sig ägarinflytande över kärnkraftsproduktion
utomlands. Helstatliga Vattenfall har i Finland köpt in sig i andelar i det ena
av landets två kärnkraftsbolag. I Tyskland har Vattenfall köpt 25,1 procent av
aktierna i Hamburgische Electricitäts Werke för 7,5 miljarder kronor.
Vattenfall har dessutom option på en lika stor aktiepost till och skulle, om den
affären genomförs, bli majoritetsägare. Andelarna som Vattenfall hittills köpt
i Tyskland motsvarar 11 TWh kärnkraftsproduktion, vilket är mer än vad som
producerades i de bägge Barsebäcksreaktorerna tillsammans.
6.3 Ekonomiska styrmedel
Ekonomiska styrmedel i syfte att ändra sammansättningen av
energiproduktionen har ända sedan 1975 års energipolitiska beslut varit
en del av den förda energipolitiken. Ofta har det handlat om att genom
särskilda produktionsskatter fördyra konkurrenskraftig men politiskt icke
önskvärd produktion och på motsvarande sätt subventionera politiskt
gångbar men oftast mindre konkurrenskraftig produktion. Nivån på såväl
särskilda produktionsskatter som subventioner har efterhand höjts. Den
politiska styrningen av energiproduktionens sammansättning har därför
blivit alltmer kännbar.
Vattenkraftsproduktionen hade tidigare en särskild produktionsskatt som
sedan lades om till en förhöjd fastighetsskatt. Även om den kallades för en
extra fastighetsskatt var det i praktiken frågan om en särskild produktionsskatt
på el producerad i vattenkraftverk. Sedan den 1 januari 1999 är den särskilda
fastighetsskatten (produktionsskatten) för vattenkraftverk borttagen.
Fram till och med den 1 juli år 2002 utgår ett investeringsbidrag på 15
procent av investeringskostnaden vid investeringar i miljövänlig, småskalig
vattenkraft. Vidare omfattas mindre vattenkraftverk med en effekt på upp till
1,5 MW av ett särskilt stöd till småskalig elproduktion på 9 öre per
producerad kWh.
El producerad i kärnkraftverk beskattades tidigare med 2,7 öre per kWh.
Sedan den 1 juli i år är denna produktionsskatt omvandlad till en effektskatt
innebärande att skatt måste betalas oavsett om kraftverket producerar el eller
ej. Effektskatten motsvarar det tidigare uttaget av 2,7 öre per kWh el
producerad i kärnkraftverk. Totalt kostar denna särskilda produktionsskatt de
svenska kärnkraftsföretagen ca 2 miljarder kronor per år.
Utöver produktionsskatten tas en avgift ut på 0,15 öre per kWh för att
täcka kostnader för Studsviks tidigare verksamhet samt ca 1,0 öre per kWh
för att finansiera framtida kostnader för slutförvaring av använt kärnbränsle
m.m.
Den biobränslebaserade kraftproduktionen är befriad från energi- och
koldioxidskatt. Torven belastas dock med svavelskatt. Vid investeringar i
anläggningar för biobränslen utgår en subvention i form av ett
investeringsbidrag om 3 000 kronor per kW, dock högst 25 procent av
investeringskostnaden. Investeringsbidraget motsvarar en subvention på ca 10
öre per producerad kWh.
El producerad i vindkraftverk omfattas av en så kallad miljöbonus. Det
innebär att el producerad i vindkraftverk är befriad från energiskatt.
Subventionen uppgår i dagsläget till 16,2 öre per kWh. Vidare ges ett
investeringsbidrag om 15 procent för vindkraftverk med en effekt på minst
200 kW. Investeringsbidraget motsvarar en subvention på ca 5 öre per
producerad kWh. Vindkraftverk med en effekt understigande 1,5 MW
omfattas dessutom av ett särskilt stöd till småskalig elproduktion på 9 öre per
kWh. Sammantaget subventioneras el producerad i vindkraftverk som har en
effekt på mellan 1,5 MW och 200 kW med totalt 30,2 öre per producerad
kWh. Som en jämförelse var 1999 års medelpris på elbörsens spotmarknad
11,9 öre per kWh.
Vid användning av fossila bränslen eller torv finns en särskild svavelskatt
som uppgår till 30 kronor per kg svavel i fasta eller gasformiga bränslen och
med 27 kronor per kubikmeter för varje tiondels viktprocent svavel i flytande
bränslen. Svavelskatt uttages inte om svavelinnehållet understiger 0,1
viktprocent. Om utsläppet begränsas genom rening sänks skatten med 30
kronor per kg minskat utsläpp av svavel.
Statens intäkter från energiskatt 1999
7 Tabell 1: (Energislag Skatteintäkt, kronor
Andel av skatteintäkt )
8 Den avreglerade elmarknaden
8.1 Ökad konkurrens ger lägre elpriser
Den 1 januari 1996 reformerades elmarknaden, innebärande att
produktion och handel med el sker i konkurrens. Detta har skapat
förutsättningar för en effektiv prisbildning på elmarknaden och har
samtidigt ökat valfriheten för elkonsumenterna. Inledningsvis fanns dock
praktiska hinder för att vanliga hushållskunder skulle få del av fördelarna
på den avreglerade marknaden på grund av kravet på en särskild
timmätare. Den 1 november 1999 infördes i stället schablonavräkning
innebärande att kravet på särskild timmätare försvann för flertalet
elkunder. Endast för mycket stora förbrukare kvarstår idag kravet på
timmätare.
Avregleringen och reformeringen av energimarknaden har gjort att
konkurrensen har ökat. Den fria och öppna elmarknaden har redan nu lett till
lägre elpriser och en effektivisering av producenters och distributörers
verksamhet. Elkunderna är de stora vinnarna eftersom de har möjlighet att
sänka sina elkostnader. Den ökade konkurrensen gör samtidigt att
strukturomvandlingen av försäljningsverksamheten ökar. Det finns
bedömningar som gör gällande att en stor del av de mindre effektiva
försäljningsföretagen inte kommer att klara konkurrensen. Den fria
elmarknaden ställer helt enkelt större krav på att producenter och distributörer
effektiviserar verksamheten och de som inte klarar detta i tillräckligt hög grad
får svårt att hävda sig på marknaden.
8.2 Nätföretagens naturliga monopol
Nätföretagen, det vill säga ägarna till de lokala elnäten, har ett så kallat
naturligt monopol inom respektive nätområde. Kunden kan inte välja ett
alternativt nät utan måste använda sig av det befintliga nätet för att få
tillgång till sin elleverans. Detta problem har man alltså inte kommit till
rätta med i och med elmarknadsreformen. För att inte nätföretagen skall ta
ut oskäliga priser för utnyttjandet av nätet bedriver Energimyndigheten
tillsyn över nätverksamheten.
8.3 Norra Europas sammanlänkade elsystem
Det sammanlänkade elsystemet i norra Europa börjar att fungera som en
gemensam marknad. Det går inte längre att analysera de nationella
elmarknaderna för sig. Vad som händer på elmarknaden inom ett land får
återverkningar också på elmarknaden i de andra länderna.
9 Energipolitik för den avreglerade
marknaden
9.1 Statens roll i energiförsörjningen
Vi menar att det nu är dags för energipolitiken att anpassa energipolitiken
till de förhållanden som gäller på energimarknaden. På en reformerad och
avreglerad energimarknad duger det inte att fortsätta med en energipolitik
som är grundad på planeringsmål och omfattande statlig styrning. Det är
dags att avveckla den del av energipolitiken som under lång tid har haft
som syfte att styra tillförseln, sammansättningen och förbrukningen av
energi. Statens roll bör inskränkas till att fastställa de spelregler som skall
gälla på marknaden i allmänhet och i synnerhet spelreglerna vad gäller
miljö, säkerhet och beredskap.
Energimarknadens spelregler bör vara långsiktiga för att minska
osäkerheten och för att ge energimarknadens aktörer möjligheter att agera på
ett rationellt sätt. Spelreglerna på energimarknaden måste vidare vara
baserade på de övergripande målen för energipolitiken.
Det är principiellt viktigt att göra en tydlig avgränsning mellan statens roll
och den roll som energimarknadens aktörer skall ha. Utöver att fastställa
villkoren eller spelreglerna för marknadens aktörer skall staten inte försöka
styra vilken teknik eller vilken produktionsform som skall utvecklas. Det är
därför extra viktigt att spelreglerna vad gäller miljö- och säkerhetsaspekter är
genomtänkta och samtidigt så generella som möjligt. I den utökade fria
konkurrens mellan energislagen som då kommer att gälla vinner de energislag
som klarar miljö- och säkerhetsaspekter på ett kostnadseffektivt sätt. På detta
sätt gynnas utvecklingen av ny effektiv energiteknik som samtidigt bidrar till
att uppfylla de övergripande målen för energipolitiken.
9.2 Energipolitikens mål
Energipolitikens mål skall framförallt vara;
- en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning
- som ett komplement till detta mål skall energiproduktionen klara högt
uppställda miljö- och säkerhetskrav.
Miljökraven måste vara baserade på den generella miljöpolitiken och inte
vara särregler för energisektorn.
9.2.1 Hinder för att klara målen
Idag finns en hel del inom den socialdemokratiska regeringens
energipolitik som inte är i samklang med ovanstående övergripande mål.
Regeringen för en skatte- och subventionspolitik som åsidosätter den fria
konkurrensen på energimarknaden. Energislagen tillåts inte konkurrera på
lika villkor eftersom flera energislag dras med särskilda
produktionsskatter medan andra energislag får omfattande subventioner.
Detta i sin tur leder till att elpriset är högre än det hade varit på en
energimarknad som präglas av fri konkurrens. Utöver att
produktionsskatterna och subventionerna snedvrider konkurrensen har
regeringen ökat de fiskala energiskatterna till en nivå som hotar att
urholka den elintensiva industrins konkurrenskraft.
Genom att driva igenom den förtida avvecklingen av Barsebäck ökar
energisektorns miljöbelastning kraftigt på ett sätt som inte är förenligt med en
god miljö- och klimatpolitik i övrigt. På de alltmer sammanlänkade
elmarknaderna i norra Europa kan man inte analysera exempelvis den svenska
energimarknaden isolerat från vad som händer i grannländerna. Det
miljömässigt största problemet för norra Europas energisektor är utsläppen
från den kolbaserade elproduktionen i länder som Polen, Tyskland och
Danmark. För att uppnå miljömålen är det därför av största vikt att vårt land
tar ansvar och för en energipolitik som minimerar den svenska importen av
kolbaserad el.
Den förtida kärnkraftsavvecklingen medför också att målet om en säker
försörjning inte uppnås eftersom försörjningstryggheten särskilt i södra
Sverige hotas beroende på risken för effektunderskott. Vidare medför den
förtida avvecklingen att målet om konkurrenskraftiga priser hotas.
Regeringens ambitioner att detaljreglera och styra energimarknaden
medför att osäkerheten om de villkor som skall gälla ökar. Investeringar som
kräver långsiktighet fördröjs eller uteblir, vilket inverkar negativt på
dynamiken på energimarknaden. På den avreglerade energimarknaden är det
heller inte rimligt att ha en statsägd aktör som dominerar i storlek på det sätt
som Vattenfall gör.
I de följande avsnitten redovisar vi förslag till konkreta åtgärder för att
uppnå målet om en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning.
9.3 Marknadsstyrd utveckling och avveckling
Vi anser att marknaden utifrån de spelregler som staten anger avseende
säkerhetsaspekter och miljökrav skall få styra över energiproduktionens
sammansättning. Det är därför dags att riva upp beslutet om en förtida
avveckling av kärnkraften. Kraftföretagen skall få fortsätta att driva
kärnkraftverken så länge de klarar de högt ställda säkerhetskraven. En
eventuell kärnkraftsavveckling skall styras av när kraftföretagen bedömer
att det inte längre är lönsamt att göra de investeringar som krävs för att få
tillstånd till fortsatt drift. Statens ansvar är att upprätthålla en effektiv
kontroll av kärnkraftsreaktorerna för att säkerställa och ytterligare höja
säkerheten vid anläggningarna.
9.4 Principen för skatter, subventioner och stöd
Vi menar att de särskilda produktionsskatterna och subventionerna som
enbart utgör ett negativt ingrepp i energimarknadens funktionssätt på sikt
skall tas bort. Som en del i miljöpolitiken är det dock befogat med sådana
avgifter som är direkt kopplade till skadliga miljöutsläpp. Konkurrensen
mellan energislagen bör förbättras. De energislag som i denna konkurrens
på ett kostnadseffektivt sätt uppfyller såväl säkerhets- som miljökraven
bör få utvecklas på egen hand.
Som princip är det viktigt att slå fast att enbart rent miljöstyrande skatter
som har koppling till utsläpp av miljöskadliga ämnen bör tas ut i
produktionsledet. De rent fiskala skatterna bör i stället tas ut i
konsumentledet. Med denna princip som utgångspunkt säkerställs att de rent
fiskala skatterna inte leder till ett snedvridande av konkurrensen.
Statens engagemang och stöd bör begränsas till att omfatta grundläggande
energiforskning samt utveckling och tillämpning av ny energiteknik. Den
socialdemokratiska regeringens omfattande stöd- och bidragspolitik avseende
bland annat minskad elanvändning, förnybara energikällor och effektivare
elanvändning har i flera utvärderingar visat sig vara misslyckade. Det är dags
att ta konsekvenserna av dessa resultat och renodla statens stöd också på
energiområdet till att enbart omfatta forskning och utveckling av ny teknik.
Vi anser vidare att det är brådskande att få till stånd en ökad anpassning av
energibeskattningen mellan de nordiska länderna. Olika beskattningsprinciper
mellan länderna hotar effektiviteten på den gemensamma, nordiska
elmarknaden. Det innebär att de samlade produktionsresurserna utnyttjas
mindre effektivt, vilket leder till samhällsekonomiska kostnader och en ökad
miljöpåverkan.
9.5 Effektivare nätföretag
Reformeringen och avregleringen av elmarknaden har varit framgångsrik
inte minst i den meningen att elpriset har sjunkit. Detta hindrar inte att
många konsumenter upplever att deras elkostnader är oförändrade eller
till och med har ökat. Förklaringen till detta fenomen är dels att den
socialdemokratiska regeringen har höjt energiskatterna kraftigt och dels
att nätföretagen trots avregleringen inte är konkurrensutsatta.
Det totala elpris som slutkunden får betala utgörs av ett renodlat elpris,
nätavgift samt energiskatt och moms. För en elkund boende i lägenhet som
förbrukar 2 000 kWh per år utgjorde den 1 januari 1999 elpriset 25 procent,
energiskatter, moms och produktionsskatter 35 procent och nätavgiften 40
procent av totalkostnaden. För en lägenhetskund är alltså bara 25 procent av
elkostnaden kopplat till den avreglerade marknaden medan 35 procent av
kostnaden beror på av staten beslutade skatter och 40 procent av kostnaden
tas ut av nätföretag som har ett naturligt monopol.
Avregleringen av elmarknaden inleddes för mer än fyra år sedan.
Regeringen har emellertid ännu inte agerat för att skärpa kraven på
nätföretagen. Det är mycket anmärkningsvärt med denna passivitet eftersom
det finns uppskattningar som gör gällande att mer än hälften av
avregleringens positiva effekter i form av effektivitetsvinster skulle finnas i
nätledet.
I Storbritannien har man genom så kallad benchmarkingkonkurrens ökat
kraven på effektivisering av nätföretagen. Den modell som också skulle
kunna tillämpas i Sverige går ut på att ett index som mäter befolkningstäthet,
geografi med mera och som kan förklara kostnadsbilden i
distributionsområdet tas fram och används för att mäta effektiviteten hos
företagen. De företag som efter detta index är effektivare och har lägre
konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt
kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att
ge ägarna avkastning. Det borde snarast utredas på vilket sätt denna eller
liknande modeller för att öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna
komma till stånd.
Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen måste skärpas omedelbart. Det
finns alltför många exempel på nätföretag som tar ut oskäligt höga
nätavgifter.
9.6 Byte av elleverantör
I och med införandet av schablonberäkning på elmarknaden slopades
kravet på timmätare vid byte av elleverantör. Konsumenternas ställning
på elmarknaden stärktes med bland annat kortare uppsägningstid och
kostnadsfria byten. Av Energimyndighetens rapportering till regeringen
framgår dock att systemet ännu inte fungerar som avsett. Många kunder
har inte kunnat byta leverantör så som de har planerat eftersom det har
tagit mycket längre tid än avsett. Reformens och elmarknadens
trovärdighet kan skadas om inte situationen snabbt förbättras.
Energimyndigheten drar slutsatsen att problemet beror på nätföretagens
hantering av leverantörsbyten, mätning, beräkning och rapportering.
Regelverket anger klart och tydligt hur berörda aktörer skall agera vid ett
leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller. Nätbolagen skall inom fem
arbetsdagar antingen sända ett meddelande om vad som är felaktigt eller
ofullständigt i anmälan, eller bekräfta densamma.
Landets nätbolag har till följd av schablonreformen under en begränsad tid
tvingats göra i vissa fall betydande nyinvesteringar i datorsystem och
förändringar i sina administrativa rutiner. Vissa inkörningsproblem är därför
naturliga och måste accepteras. Det saknas dock en naturlig mekanism som
gör det lönsamt för nätbolagen att tillhandahålla den information som är
nödvändig för en fungerande elmarknad i konkurrens.
Det är mycket viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och rapporteringen
av mätvärden snabbt förbättras. Regeringen bör därför ge Energimyndigheten
i uppdrag att snabbutreda formerna för en av Energimyndigheten
administrerad förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller regelverkets
krav om att inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka på) en anmälan om
leverantörsbyte.
En anmälan om ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om
anläggningsidentitet. Enligt Energimyndighetens rapportering är denna för
leverantörsbytet nödvändiga uppgift ofta okänd för kunderna och kan
följaktligen inte heller anges av elleverantören.
Det är naturligt att anläggningsidentiteten klart och entydigt framgår av
nätfakturan till kunden. Regeringen bör därför ge Energimyndigheten i
uppdrag att genomföra eventuellt nödvändiga kompletteringar av föreskrifter,
inklusive sanktionsmöjligheter, för att raskt säkerställa att så sker.
9.7 Privatisera Vattenfall
Det finns flera anledningar till varför det är angeläget att börsintroducera
och privatisera statliga Vattenfall AB. På den avreglerade
energimarknaden är en statlig aktör som Vattenfall bakbunden, bland
annat beroende på en mindre finansiell handlingsfrihet än medtävlarna.
Omstruktureringen av europeiska kraftbolag pågår nu för fullt och en
framtida struktur beräknas vara tydlig om ett till två år. Skall Vattenfall
kunna ta en aktiv del i den pågående omstruktureringen måste
förutsättningarna förbättras genom en börsintroduktion. Ett fortsatt statligt
ägande av Vattenfall skadar bolaget och lämnar dörren öppen för nya
dynamiska aktörer att ta över. På sikt innebär det att stora värden, som har
byggts upp inom Vattenfall, riskerar att förloras samtidigt som elkunderna
på kort sikt förlorar på att Vattenfall inte är ett så effektivt kraftföretag
som det skulle kunna vara.
Energidebatten och stängningen av kärnkraftsreaktorn i Barsebäck har
försatt Vattenfall i en olycklig situation som minskar bolagets affärsmässiga
trovärdighet och försvårar värderingen av bolaget. Det exakta värdet beror
bland annat på hur de politiska vindarna blåser, och om rimliga möjligheterna
finns att den politiska styrningen av bolaget upphör.
För att inte gå miste om bolagets kompetens och möjligheter att konkurrera
på den internationella marknaden är det av yttersta vikt att Vattenfall AB
börsintroduceras. Vattenfall bör därmed bli ett strikt affärsdrivande
energiföretag som på likvärdiga villkor med andra företag offensivt deltar i
den alltmer internationellt integrerade energimarknaden.
För att återupprätta Vattenfalls effektivitet och trovärdighet som
kommersiellt företag bör politiseringen av styrelsen upphöra. Då blir
dessutom Vattenfall friare att expandera utomlands och möjligheten att bli en
betydande aktör på den framväxande europeiska energimarknaden ökar.
9.8 Ingen förtida avveckling av kärnkraften
Vi motsätter oss den typ av politisk direktstyrning av energimarknaden
som beslutet om en förtida avveckling av kärnkraften är ett exempel på.
Med utgångspunkt i målen för energipolitiken och givet att
energimarknadens aktörer klarar de miljö- och säkerhetskrav som ställs
upp är det dags att låta marknaden avgöra vilka energislag som skall
avvecklas respektive utvecklas.
Den energipolitiska överenskommelsen 1997 och det därefter följande
beslutet att avveckla Barsebäck 1 innebar att Socialdemokraterna bröt mot
folkomröstningens resultat. Det är därför inte längre meningsfullt att hänvisa
till folkomröstningen eftersom Socialdemokraterna agerat på ett sätt som gör
att denna får anses vara överspelad. Detta innebär samtidigt att det inte längre
finns någon anledning att använda sig av folkomröstningen som referens för
framtida energipolitik.
Förutom det principiellt felaktiga med beslutet om en förtida avveckling av
kärnkraften är invändningarna i sak minst lika allvarliga. Avvecklingen leder
till allvarliga negativa konsekvenser för samhällsekonomin, miljön och
jobben.
De direkta kostnaderna för den förtida avvecklingen av Barsebäck 1
uppgår till 8,3 miljarder kronor. Kostnaderna för
energiomställningsprogrammet, inklusive inrättandet av en ny
energimyndighet, uppgår till totalt 9 miljarder kronor. Sammantaget innebär
det att ca 17 miljarder av skattebetalarnas pengar använts på ett sätt som inte
kan betecknas som annat än resursslöseri. Samtidigt innebär det en stor
kapitalförstöring att stänga en väl fungerande, säker och miljömässigt bra
elproduktionsanläggning.
Att i förtid avveckla säkra och miljövänliga kärnkraftsreaktorer är att ta
steg mot en ekologiskt ohållbar utveckling. Stängningen av Barsebäck 1 har
medfört att utsläppen av växthusgasen koldioxid har ökat med 120 kg per
sekund, vilket motsvarar drygt 10 000 ton mer koldioxid per dygn. Sverige
går därmed helt emot intentionerna i internationella avtal om minskningar av
utsläppen av växthusgaser. Miljökostnaden begränsas dock inte till ökade
utsläpp av växthusgaser. Också utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider
har ökat med följden att problemen med försurning och övergödning, speciellt
i södra Sverige, förvärras.
Avvecklingen har också fått negativa konsekvenser för såväl hushållens
ekonomi som för den elintensiva industrins konkurrenskraft. Följden riskerar
bli ökad arbetslöshet, särskilt i regioner som redan idag har ett mycket utsatt
läge. De samlade samhällsekonomiska kostnaderna blir därmed mycket stora.
Vi menar att det är direkt oansvarigt av regeringen att genom stängningen av
Barsebäck 1 ytterligare öka risken för allvarliga problem med Sydsveriges
elförsörjning. Den svenska industrin behöver säker tillgång på el till
konkurrenskraftiga priser. Det är också i detta sammanhang mycket
anmärkningsvärt att helstatliga Vattenfall samtidigt investerat 7,5 miljarder
kronor i utländsk kärnkraftsproduktion som vida överstiger
produktionskapaciteten vid Barsebäcksverket. Regeringen har därmed visat
att den förtida avvecklingen av svensk kärnkraft inte handlade om energi,
miljö eller säkerhet utan i stället om att säkra den egna politiska makten.
Baserat på ovanstående principiella resonemang vill vi ändra
energipolitiken så att de politiska hindren för fortsatt och utvecklad
användning av kärnenergi tas bort. Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling
av kärnkraften bör också rivas upp. Riksdagen bör upphäva den bestämmelse
i 6 § kärntekniklagen som förbjuder vissa typer av kärnteknisk forskning, den
s.k. tankeförbudslagen. 5 § kärntekniklagen, som förbjuder uppförandet av
ytterligare kärnreaktorer, bör likaså upphävas. Med sådana förändringar blir
det säkerheten och ekonomin som avgör kärnkraftens framtid.
9.9 Potentialen för ökad energiproduktion
Vid en bedömning av vilken potential som finns för ökad inhemsk
energiproduktion måste man utgå från högt ställda miljö- och
säkerhetskrav.
Den socialdemokratiska regeringen anger i såväl ord som handling att det
är de förnybara energikällorna, framförallt vindkraft och biobränslebaserad
kraftproduktion som måste öka. Bägge energikällorna har sina förtjänster i
synnerhet när det gäller deras begränsade miljöpåverkan. Vi har inte något att
invända mot något av energislagen men förutsättningen måste vara, för dessa
såväl som för andra energislag, att de skall klara energimarknadens
konkurrens utan subventioner. Det är mycket tveksamt om de stöd som idag
utgår till dessa energislag kan klassas som forskning och utveckling av ny
energiteknik. Det är snarare frågan om en subvention till idag redan etablerad
teknik varför dessa stöd, i synnerhet stödet till el producerad i vindkraftverk
eftersom det är så omfattande, knappast är rimliga på en avreglerad
energimarknad. Det är mycket svårt att bedöma hur stor potentialen för dessa
energislag är om förutsättningen är att de måste klara sig på strikt
kommersiella villkor.
Potentialen för kol- och oljebaserad energiproduktion är inte särskilt
intressant att analysera eftersom den negativa miljöpåverkan dessa energislag
ger upphov till är av den art att det knappast är förenligt med våra miljökrav
att öka produktionen.
Naturgas som energikälla är relativt outnyttjad i Sverige. Den ger
visserligen också upphov till vissa negativa miljöeffekter men inte
tillnärmelsevis så allvarliga som kol- och oljebaserad energiproduktion.
Förutsättningen för en större utveckling av naturgasanvändningen är dock att
den precis som andra energislag måste klara sig på strikt kommersiella
grunder och att utsläppen av koldioxid kan hanteras.
Genom forskning och utveckling kan ny energiteknik tas fram.
Accelatordriven transmutation är ett exempel på en ny kärnteknologi.
Fördelarna med den nya tekniken är framför allt att de långlivade ämnena i
kärnavfallet kan minskas kraftigt samtidigt som mängden energi som kan
utvinnas ur bränsleråvaran kan ökas minst hundrafalt. Mycket forsknings- och
utvecklingsarbete återstår dock innan denna nya kärnteknologi är färdig att
tillämpas. Transmutation är ändå ett exempel på att det är viktigt att bedriva
avancerad forskning för att kunna utveckla framtidens energikällor som skall
vara kostnadseffektiva, säkra och miljövänliga.