1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
sammansättningen av Exportkreditnämndens styrelse bör ses över så att
denna får en bredare folklig förankring.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de
sekretessbestämmelser som gällt för Exportkreditnämnden måste ses över
så att nämndens verksamhet blir öppnare.
I strid med
utvecklingspolitiska mål
Exportkrediter och exportkreditgarantier är viktiga instrument
för att befrämja svenska företags export till och deltagande i
många industri- och infrastrukturprojekt i andra länder. Trots
att staten genom sin myndighet Exportkreditnämnden (EKN)
och sitt ägande i svensk Exportkredit AB (SEK) ställer ut
garantier och krediter åt det svenska näringslivet, har det tills
nyligen inte gjorts någon som helst prövning av de berörda
projektens miljömässiga och sociala effekter innan beslut om
garantier och krediter fattats. Detta har fört med sig att
svenska exportkrediter i flera uppmärksammade fall använts
till att finansiera projekt med svåra miljöskador som följd,
exempelvis stora massafabriker i Indonesien eller
vattenkraftverken Urrá i Colombia, Three Gorges i Kina och
Illisu-dammen i Turkiet. Staten har genom EKN kunnat ge
stöd till verksamheter som står i direkt strid med Sveriges
miljö- och utvecklingspolitiska mål.
Vidare finns det exempel på att svenska företag varit beredda att, sannolikt
med visst stöd i form av exportkrediter eller kreditgarantier (vi skriver
"sannolikt", eftersom det på grund av sekretessbestämmelserna inte är möjligt
att få fullständig klarhet om hur det förhöll sig), delta i ett projekt som kan
medföra allvarliga mellanstatliga konflikter, så som Illisudammen i Turkiet.
Detta sistnämnda projekt förutsätter dessutom en omfattande
folkfördrivning och förstörelse av kulturella och kulturhistoriska värden.
Inte heller är det möjligt att i dag få klarhet i vilken grad EKN beaktar
antagna ILO-konventioner eller om avtalsrätten, stridsrätten och
organisationsfriheten respekteras i samband med projekten.
Ny men otillräcklig policy
Regeringen gav förra året EKN i uppdrag att utarbeta en
miljöpolicy som även skulle omfatta miljöbedömningar av
garantigivningen. Efter viss försening trädde EKN:s nya
policy i kraft i april i år. Detta är ett rejält steg framåt i
jämförelse med den tidigare ordningen.
Policyn har dock stora brister. Den föreskriver bl.a. att EKN nu skall
begära in och granska miljökonsekvensbedömningarna (MKB) för projekt
som skall beredas men bara för större projekt i branscher med stora
miljörisker. Vidare ställer policyn inte upp några kriterier för vad som är
acceptabel miljöpåverkan. Slutligen innebär den nya policyn ingen som helst
förändring i fråga om den omfattande sekretess som omgärdar hela EKN:s
verksamhet. Frågan om bättre insyn i dess verksamhet handlar inte bara om
offentlighet och demokrati. Genom att inte informera om vilka projekt som är
under beredning avsäger sig EKN även möjligheter att få in kompletterande
och oberoende miljöinformation, exempelvis från miljöorganisationer, som
underlag för sina beslut. Att utställda garantier inte regelmässigt
offentliggörs
ens efter att beslut fattats innebär även det en begränsning av
informationsflödet från EKN om hur eventuella miljövillkor efterlevs.
En översyn av den nya miljöpolicyn skall göras redan under 2001. Men
EKN:s frikostiga användning av hemligstämpeln gör det omöjligt att föra en
öppen debatt om hur policyn tillämpas. För att göra en meningsfull
utvärdering möjlig måste sekretessen hävas åtminstone kring de projekt som
EKN behandlat sedan miljöpolicyn infördes. Miljökonsekvensbeskrivningar
och andra beslutsunderlag måste göras tillgängliga för granskning och
offentlig debatt. Vidare måste EKN:s bedömningar, och skälen för dessa,
kunna redovisas.
Större öppenhet
Det vanligaste skälet som brukar anföras mot större
offentlighet kring EKN:s verksamhet är att större öppenhet
skulle ge svenska företag en konkurrensnackdel i förhållande
till bolag från andra länder. Det måste dock gå att finna
former för att, som i USA, offentliggöra värdefull
information om aktuella projekt och vilka företag som erhållit
exportkrediter och kreditgarantier.
Det märkliga är att flera andra länder med en likartad samhällsstruktur och
likartat näringsliv har ett betydligt öppnare system när det gäller
exportkrediter och kreditgarantier än Sverige.
De sekretessbestämmelser som gällt för Exportkreditnämnden måste
följaktligen ses över och dess verksamhet bli öppnare. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige har sålunda en märklig ordning när det gäller exportkrediter och
kreditgarantier. Dessa är kringgärdade av ett omfattande hemlighetsmakeri,
trots att det handlar om en ansenlig del av de skattemedel som medborgarna
inbetalat till staten. Men skattebetalarna och landets medborgare har ingen
insyn, inte ens dess folkvalda representanter, inte ens en utvald grupp bland
dessa. I Exportkreditnämnden återfinns endast representanter från
departement och näringsliv. I nämnden finns endast en representant som
skulle kunna tänkas ha en viss folklig förankring, en utredningschef från
Metallindustriarbetareförbundet. Någon insyn från riksdagens sida i
Exportkreditnämndens verksamhet finns inte.
Följaktligen borde sammansättningen av Exportkreditnämndens styrelse
ses över så att denna får en bredare folklig förankring. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.