Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en utredning om situationen för homo- och bisexuella i landsbygd och glesbygd. Homo- och bisexuella i glesbygd
Det har under historiens gång visat sig att nya tillväxtcentra uppstår där handelsvägar möts och människor av olika kulturer lär sig samverka. Ett kreativt klimat för företagande och kultur uppstår när olika idéer möts, när "friktion" uppstår. Ett kreativt och spännande samhällsklimat är också en av de viktigaste faktorerna för en orts överlevnad på sikt. Motsatsen, dvs. misstänksamhet och intolerans, gräver sitt samhälles grav.
Homo- och bisexuella människor brukar berätta om svårigheterna med att bo på landsbygden. De berättar om intolerans och misstänksamhet som gör det nödvändigt att hålla en annorlunda sexuell läggning hemlig och på sikt tvingar dem att flytta till en ort där de tillåts vara sig själva.
Glesbygdsverkets uppgift
Glesbygdsverket har till uppgift att "stödja utvecklingen för och lämna förslag till förbättringar med avseende på glesbygds- och landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden i olika delar av landet med tyngdpunkten i skogslänens inre delar samt skärgårdsområdena". Något stöd, eller förslag till förbättringar, för homo- och bisexuella i glesbygd har till dags dato inte getts från Glesbygdsverket. Över huvud taget är kunskapen om gruppen homo- och bisexuella i glesbygd mycket liten i samhället och någon större studie av gruppen finns inte.
Homo- och bisexuella i gles- och landsbygd lever under speciella omständigheter. Att vara normbrytare kan vara svårare i sådana miljöer än på andra ställen. Detta visar studier av kvinnor i landsbygd gjorda av Glesbygdsverket. Vidare är kunskapen om homosexualitet som företeelse ofta mindre i glesbygd, och i den kommunala verksamheten finns sällan något som avser att förbättra situationen. Detta intryck förstärks av den kommunenkät som RFSL genomfört i landets samtliga kommuner. Det är inte helt ovanligt att politiska företrädare i glesbygdskommuner ignorerar att det finns homosexuella i deras kommun. Inte minst har detta framkommit i samband med partnerskapslagens införande. I ett par fall visar också RFSL:s enkät att kommunen själv inte kände till att det fanns partnerskapsförrättare i den egna kommunen. Det senare är ett exempel på okunskap och ointresse för gruppens situation. För homo- och bisexuella i glesbygd kan det också vara svårt att skapa sig förebilder dels p g a av negativa attityder, dels p g a att intresseorganisationer för homo- och bisexuella sällan verkar där. Resultatet blir att många väljer att flytta till större orter, trots att de under andra omständigheter hade valt att stanna.
Glesbygdsverket bör ges i uppgift att utreda levnadsförhållandena för homo- och bisexuella i glesbygd och landsbygd samt utifrån detta ge förslag till förbättringar. Kunskaperna om homo- och bisexuella i glesbygd vilar i dag på vagt underlag och en större studie borde därför vara eftersträvansvärd. Vilka möjligheter har man idag som homosexuell att leva öppet med en partner i glesbygd? Vilka möjligheter har man att vara öppen på sin arbetsplats, exempelvis inom vård, skola och omsorg? Vilka attityder finns gentemot homo- och bisexualitet i exempelvis Norrlands inlandskommuner? Vilka politiska initiativ har tagits från glesbygdskommunernas sida för att förbättra situationen för homo- och bisexuella? Detta är bara några av de frågor man skulle kunna undersöka.
Utflyttningen från glesbygdskommunerna är ett problem för hela landet. Samtidigt framhåller homosexuella ofta att det på grund av attityder kan vara svårt att bo kvar i dessa miljöer. Att homosexuella lämnar glesbygden är kanske inte huvudorsak till avfolkning, men det är en del av en större fråga, som berör den livgivande "friktionen", som behövs för överlevnaden i alla bygder. Det kan konstateras att få glesbygdskommuner som besvarat RFSL:s enkät uppger att de arbetat för att förbättra situationen. Att ta reda på vad som kan göras, för att homo- och bisexuella skall känna att de kan stanna kvar i sin hemort om de så önskar, är ett första steg mot nödvändiga åtgärder.
Stockholm den 28 september 2000
Ingegerd Saarinen (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Gunnar Goude (mp)
Marianne Samuelsson (mp)