Riksdagen beslutar att tankeförbudsparagrafen, 6 § kärntekniklagen,
upphävs.
Motivering
Enligt den så kallade tankeförbudsparagrafen (6 § i kärntekniklagen) är
det förbjudet att utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,
beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte
att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor. I 5 a § fastslås det dessutom
att tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor inte får meddelas.
Kärntekniklagen innebär alltså ett förbud mot forskning på
kärnkraftsområdet i syfte att utveckla nya typer av kärnreaktorer. Så länge
som denna lag är kvar kan man i Sverige inte utveckla nya typer av kraftverk
där andra bränslen än Uran-235 skulle kunna användas, där risken för
reaktorrusning och härdsmälta skulle kunna elimineras, där betydligt större
del av bränslet utnyttjas (idag utnyttjas cirka 4% av bränslet, resten ingår i
avfallet) eller där de radioaktiva restprodukterna skulle kunna omvandlas till
stabila eller kortlivade isotoper (varvid ytterliggare energi också skulle kunna
utvinnas). Forskningen på fissionsområdet står inte stilla ute i världen, men
måste enligt lag göra det i Sverige. Förutom att hjärntvättsparagrafen
försvårar forskning på säkrare reaktorer, slutförvaring och upparbetning är
den också svår att efterleva; hur hindrar man en människa att göra ritningar
eller beräkna kostnader?
Det högaktiva avfall som bildas i dagens svenska kärnkraftverk innehåller
potentiellt enorma energimängder som skulle kunna utvinnas. Slutförvaringen
av avfallet i berggrunden möter motstånd från miljöorganisationer och
lokalbefolkningen i de orter där en slutförvaring föreslås. Ingen kan garantera
att slutförvaret är säkert under de hundratusentals år som avfallet är farligt.
Det kan därför vara förhastat att slutförvara avfallet i berggrunden. En
strategi
som skulle vara mer i linje med ett kretsloppstänkande skulle vara att inrikta
forskning på att återanvända/oskadliggöra det radioaktiva avfallet i nya typer
av reaktorer.
Skall forskningen vara fri?
Ovan beskrivs de möjligheter som vi idag kan se för att utveckla
fissionskraften. Inom forskningen är det ju så att varje svar ställer
åtminstone två nya frågor. Men om vi inte får ställa den första frågan kan
vi heller inte få svaren på de andra. Om det är förbjudet att forska kan vi
alltså inte veta vilka typer av framsteg som skulle kunna vara möjliga om
forskningen varit tillåten. Världens energiförsörjning är en så viktig fråga
att forskning måste få bedrivas på alla fronter. Frågan är också av
principiell natur. Skall politiker ta sig rätten att bestämma vilken typ av
kunskap som skall få tillföras samhället, eller skall forskningen vara fri så
att vi alla kan ta ställning till eventuella resultat och avgöra vad som vore
värt att satsa på?