Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i
lagstiftningen vad gäller anslutningen av havsbaserad vindkraft.
4 kap. 10 § ellagen
De förmånliga anslutnings- och överföringsvillkoren för småskalig
elproduktion gäller inte för havsbaserade vindkraftverk, trots att ett av
syftena med ellagen (1997:857) är att befrämja småskalig elproduktion. I
4 kap. 10 § sägs att innehavare av produktionsanläggning, som kan
leverera en effekt om högst 1500 kW, skall betala en begränsad
överföringsavgift, förutom anslutningsavgift, till ägaren av det elnät på
vilket den producerade elen matas in. Att vindkraftverk inte avsetts utgöra
något undantag framgår bl.a. av att grupper av vindkraftverk fått
exemplifiera förklaringen i lagens förarbeten till paragrafens andra stycke.
Enligt texten skall grupper av produktionsanläggningar betraktas som
enskilda produktionsanläggningar ifråga om inmatad effekt, trots att de
ägs av en och samma ägare och inmatningen sker i en enda punkt (prop.
1996/97:136, sid. 157 f).
Intill leveranskoncessionssystemets upphörande den 1 januari 2000 fanns
dessutom en skyldighet för innehavare av leveranskoncession att köpa el som
producerats i småskaliga produktionsanläggningar till skäligt pris.
Havsbaserad vindkraft och sjökabel
Hänvisningarna i 4 kap. 10 § ellagen till "innehavaren av
produktionsanläggning" gör det svårt att tolka paragrafen på annat sätt än
att produktionsanläggningen skall anslutas direkt till region- eller
lokalnätägarens elnät. Här kan misstänkas ett förbiseende, nämligen
nödvändigheten av en mellanliggande sjökabel för havsbaserade vind-
kraftverk. Enligt Statens energimyndighet är en sådan sjökabel, enligt 1
kap. 2 § ellagen, att betrakta som en nätanläggning i lagens mening. En
juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion
eller handel med el, enligt 3 kap. 1 § ellagen.
Ett problem att lösa
Problemet som uppstår för havsbaserade vindkraftverk är att det är ägaren
av sjökabeln som måste tillhandahålla de förmånliga överföringsvillkoren
till vindkraftägaren, medan ägaren av region- eller lokalnätet på närmaste
land kan ta ut sedvanliga överföringstariffer i sjökabelns andra ände.
Olika lösningar - vägar att gå
Definitionsmässigt kan man föra in sjökabeln under begreppet
produktionsanläggning i ellagens mening. Därmed blir det innehavaren av
produktionsanläggningen som får den ansluten till region- eller lokalnätet
på land.
Man kan också definitionsmässigt föra ut sjökabelverksamheten från
nätverksamhet, sådan den definieras i 1 kap. 4 § ellagen. Sjökabeln skulle i så
fall inte omfattas av förbudet i 3 kap. 1 § ellagen att bedriva nät- och
produktionsverksamhet i samma juridiska person, varför det formellt skulle
bli innehavaren av produktionsanläggningen som får denna ansluten till
elnätet på land. Om sjökabelverksamheten definieras bort från nätverksamhet
i ellagens mening, måste den rimligtvis definieras som något annat för att
behålla systematiken i lagen. Närmast till hands ligger väl att definiera den
som en del av produktionsanläggning, om man inte vill göra den till ett
särskilt begrepp, utöver de tre existerande.
För det tredje kan man förordna om en skyldighet för innehavaren av
nätkoncession på närmaste land att ansluta produktionsanläggningen till sitt
elnät.
a) För närvarande är det inte möjligt, såvitt gäller nätkoncession för
område, eftersom anslutningsskyldigheten enbart gäller för
produktionsanläggningar inom området. Nätkoncessionsområden omfattar
enbart fastland. Alternativt kan Statens energimyndighet besluta att utvidga
alla havsangränsande nätkoncessionsområden till att omfatta också havet,
men det kommer inte Statens energimyndighet att göra utan uttryckligt
lagstöd.
b) Vad gäller anslutningsskyldigheten för linjekoncessionsinnehavare är
rättsläget ovisst. De har i princip skyldighet att ansluta alla slags
elanläggningar till sina nät, enligt 3 kap. 6 § ellagen, om det inte finns
särskilda skäl. Om innehavaren av produktionsanläggningen ställer säkerhet
för byggnationen och betalningen av sjökabeln, eller t.o.m. betalar den direkt,
är det svårt att se att linjekoncessionären skulle kunna neka anslutning. Man
kan nog utgå ifrån att landets linjekoncessionärer kommer att motsätta sig att
bygga sjökablar under hänvisning till "särskilda skäl", och med dagens
prövningstider kommer det att ta minst 3-5 år att få frågan rättsligt prövad i
domstol. Lagstiftningsvägen är snabbare.