Marknaden vet hur irrationellt och genompolitiserat staten
hittills agerat som ägare av Telia. Vad hindrar att samma
irrationella ägarutövande skall drabba Telia igen? Bolaget
behöver starka och kompetenta kommersiella ägare och bör
slippa oket av fortsatt statligt ägande och irrationellt statligt
ägarutövande. Telia och dess aktieägare behöver ett besked
om det långsiktiga ägandet.
Därför bör staten för bolagets, de anställdas och aktieägarnas skull snarast
gå ur ägandet av Telia helt och hållet. Riksdagen bör ge regeringen detta till
känna. Regeringen bör i enlighet med detta därför bemyndigas att helt
avveckla statens ägande i Telia AB.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Telia AB bör privatiseras i sin helhet.
2. Riksdagen beslutar bemyndiga regeringen att avveckla hela det statliga
ägandet i Telia AB.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den borgerliga regeringens privatiseringsprogram 1991-1994.
Statligt ägande har skadat
Telia
Det vete sjutton om inte de svenska hushållen är beredda att sänka
barnbidragen för att klara att behålla Telia.
Detta uttalande var kommunikationsminister Ines Uusmanns
sätt att blankt avvisa en privatisering när Telias ledning för
bara ett par år sedan sa att bolaget behövde kapitaltillskott.
Nya pengar till Telia skulle istället tas från andra statliga
företag, menade Uusmann.
Sveriges barnfamiljer låg på den tiden knappast vakna om nätterna p.g.a.
Telias ägarförhållanden. Det gör de däremot kanske idag, om de köpte aktier i
regeringens delprivatisering av företaget. Barnfamiljerna inser nog nu att de
gjort sina sparpengar beroende av Uusmanns efterträdare, som ju alltjämt är
Telias huvudägare.
Viljan att behålla Telia statsägt inskränkte sig rimligen på Uusmanns tid
till regeringens snävaste kretsar. Så är det säkert idag också. Marknaden och
småspararna önskar tvärtom klarhet kring det långsiktiga ägandet i bolaget.
Klarhet måste skapas nu.
Pinsamhetens process
Istället för den helprivatisering av Telia AB som den
borgerliga oppositionen länge argumenterat för valde
regeringen först att ge sig in på ett konstlat och politiserat
försök till sammanslagning av Telia AB med norska
Telenor. Två statliga företag skulle bli ett enda - som om det
vore lämpligare, lättare och rationellare för ett företag att ha
två regeringar som ägare än en.
Det som därefter följde blev en pinsamhetens process för regeringen och
näringsministern. Hela sammanslagningen fick avbrytas med 130 miljoner i
direkt förlust för staten i form av bortkastade sammanslagningskostnader och
förberedelser för delförsäljning av det nya bolaget. Den värsta effekten var
dock att de berörda bolagen skadades och hamnade i stor osäkerhet för
framtiden.
Regeringen dröjde sedan oförsvarligt länge med besked om ägandet i Telia
AB. Det blev slutligen en delprivatisering. Osäkerheten om det framtida
ägandet och att t.o.m. en delprivatisering dröjde så länge har varit skadligt
för
Telia och försämrat bolagets möjligheter att hävda sig på en avreglerad och
internationaliserad marknad.
Statsägda bolag saknar tillgång till riskkapitalmarknaden och lever därför
med sämre förutsättningar för tillväxt än sina konkurrenter. Detta har i all
synnerhet gällt Telia AB.
Den socialdemokratiska regeringens hantering av Telia AB framstår som
desto mer generande med tanke på den kritik som partiet löpande bestod den
borgerliga regeringens privatiseringar med.
Den borgerliga
regeringens
privatiseringsprogram
Under den borgerliga regeringen 1991-994 genomfördes ett
av Europas mest framgångsrika privatiseringsprogram.
Företag till ett värde av ca 23 miljarder kronor
privatiserades. Detta bidrog både till stärkta företag och
stärkta statsfinanser.
Företagen fick genom privatiseringen industriellt lämpliga och kompetenta
ägare, de fick tillgång till riskkapitalmarknaden på lika villkor som
konkurrenterna och osäkerheten som skapas av det stundom irrationella
ägarskap som staten tidigare utövat försvann.
Genom skapandet av folkaktier i bl.a. Assi Domän och Pharmacia fick
Sverige en dryg halvmiljon nya aktieägare, vilket starkt har bidragit till att
vidga riskkapitalmarknaden och att göra aktieägande till det folksparande som
det är idag.
Enligt socialdemokraterna fanns det dock inget gott i privatiseringarna.
Om de privatiserade företagens kurser steg hade staten skänkt pengar till
kapitalägarna. "Borgarna gav bort kyrksilvret", hette det. Med samma
argumentation kan man fundera på hur Teliaaktiens utveckling sommaren
2000 skall beskrivas. "Staten stjäl pengar från småspararna", kanske?
Regeringens
delprivatisering av Telia
Staten är inte en kompetent ägare av kommersiella företag.
Ägandet utövas inte sällan irrationellt och med politiska
förtecken. Andra hänsyn än bolagets bästa tillåts ta
överhanden, vilket skadar de statsägda företagens
möjligheter att utvecklas. Den socialdemokratiska
regeringens hantering av Telia har visat detta med
övertydlighet. I själva verket tjänar hanteringen av Telia AB
som en praktillustration till varför staten inte skall äga
företag.
"För Telia AB är det väsentligt att nu veta vilka förutsättningar som gäller
för dess fortsatta utveckling." Det skrev regeringen i propositionen om
delprivatisering av Telia. Men det långsiktiga ägandet är fortfarande inte
klargjort.
Regeringen bemyndigades av riksdagen att minska statens ägande i Telia
AB till 51 % av samtliga aktier i bolaget. Denna lösning var och är olycklig,
vilket är en av de faktorer som återspeglas i Telias börskurs.
Privatisera hela Telia AB
Det måste nu komma en tydlig signal om att staten skall gå
ur bolaget helt. Samtliga statens aktier i Telia AB bör säljas.
Telia AB bör slippa oket av fortsatt statligt ägande och irrationellt statligt
ägarutövande. Bolaget behöver starka och kompetenta kommersiella ägare.
Telia och dess aktieägare behöver ett besked om det långsiktiga ägandet.
Marknaden vet hur irrationellt och genompolitiserat staten hittills agerat
som ägare av Telia. Vad hindrar att samma irrationella ägarutövande skall
drabba Telia igen? Staten bör för bolagets, de anställdas och aktieägarnas
skull snarast gå ur ägandet av Telia helt och hållet. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna. Regeringen bör i enlighet med detta därför
bemyndigas att helt avveckla statens ägande i Telia AB.