1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om viltforskningsråd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om medel ur jaktvårdsfonden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om register över jaktkort och jägarexamen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyddsjakt på stora rovdjur.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jakt på säl.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jakt på skarv.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jakt i reservat.
Motivering
Sedan urminnes tider har jakt varit ett självklart och naturligt
inslag i vår kultur. Flera breda attitydundersökningar visar att
den vilda faunan fortfarande utgör ett av de viktigaste
naturvärdena för en stor majoritet av svenska folket, och våra
viltstammar utgör en nationell tillgång som är värd all
omsorg. Vården av viltstammarna är därför att betrakta som
en i vid mening gemensam angelägenhet för landets jägare
och övriga naturvänner vilket återspeglas av bl.a. principen
att ändra tidigare begrepp i lagstiftningen om jaktvård till den
bredare och mer positivt laddade benämningen viltvård. I
denna vård är det viktigt att framhålla att jakt och beskattning
av viltet är en myckt viktig ingrediens. Således är det
angeläget att de tendenser till antijaktrörelser som
förekommer i samhället bemöts med en mycket saklig
information om jaktens betydelse för starka och uthålliga
viltstammar.
Forskning
En god viltvård förutsätter goda kunskaper om de
förhållanden och betingelser som råder i de olika miljöer där
viltet har sin hemvist. Viltets hälsotillstånd och hur olika
viltarter påverkas av förändringar i livsmiljön måste
fortlöpande följas upp med olika former av forskning och
inventeringar. Detta förhållande var en viktig anledning till
att riksdagen tidigare i år beslutade om att den viltforskning
som bedrivs med stöd av allmänna medel skall samordnas
under Naturvårdsverkets ansvarsområde. Rätt använd bör
denna förändring kunna medföra bättre utnyttjande av
befintliga resurser och därmed i förlängningen bättre och, för
viltvården, mer användbara forskningsresultat.
Trots att denna samordnade viltforskning i hög grad får anses vara ett
allmänt intresse, betalas huvuddelen av de medel som kommer att användas
av landets alla jägare gemensamt, genom de årliga avgifter som de måste
erlägga till den centrala viltvårdsfonden. Det är därför ett rimligt krav att
landets jägare, genom sina båda rikstäckande organisationer, skall ha
fortlöpande insyn och möjlighet att påverka fördelning och användning av
dessa fondmedel.
Vi föreslår att Naturvårdsverket, som rådgivande och beredande organ,
skall ha ett permanent viltforskningsråd med representanter från etablerade
forskningsorgan och från jägarorganisationerna. Det är viktigt att ett sådant
viltforskningsråd har en bred och djupgående förankring hos landets jägare,
som skall svara för huvuddelen av verksamhetens kostnader, och därjämte
medverka med olika former av inventeringar och faktainsamling. Därför anser
vi moderater att såväl Svenska Jägareförbundet som Jägarnas Riksförbund
skall vara representerade i här berörda viltforskningsråd.
Det är i sammanhanget viktigt påpeka att de pengar som inflyter genom
det statliga jaktkortet verkligen används i jägarnas intresse. De möjligheter
som aviserades i propositionen Jaktens villkor, att Jordbruksdepartementet
skulle ha möjlighet att finansiera sin verksamhet genom dessa medel, avvisar
vi bestämt.
Register över jaktkortslösare
och jägarexamen
Den 7 juni i år beslutade riksdagen om vissa administrativa
förändringar av den jaktliga administrationen. Ett av besluten
innefattade att registren över de som löst jaktkort eller avlagt
jägarexamen skall överflyttas från Svenska Jägareförbundet
till Naturvårdsverket. Som grund för detta beslut låg det
förslag som angavs i betänkandet 1999/2000:MJU17 (prop.
1999/2000:73).
Frågan om de aktuella registrens placering hade tidigare redovisats i Jakt-
utredningens betänkande "Jaktens villkor" (SOU 1997:91). Såväl
Jaktutredningen som nära nog alla remissinstanser ansåg att de båda registren
skulle överflyttas från Svenska Jägareförbundet till Naturvårdsverket. Skälet
härtill var dels att öka säkerheten för att hindra obehöriga att få del av
personuppgifter om personer som kan förväntas förvara skjutvapen i sin
bostad, dels att eliminera problemen av att en enskild intresseorganisation
direkt eller indirekt kan dra nytta av ett i lag påbjudet personregister.
Den tydliga skrivningen i prop. 1999/2000:73 om att de både registren
skall överflyttas från Svenska Jägareförbundet till Naturvårdsverket kan inte
missförstås. Det förstärks ytterligare genom angivande att kostnaderna för
överflyttningen skall betalas med medel ur viltvårdsfonden (den tidigare
jaktvårdsfonden). Därmed borde ingen tveksamhet råda om innebörden av
riksdagens beslut i denna del.
Vi förutsätter emellertid att när nu dessa register överflyttas till
Naturvårdsverket så får detta inte innebära ökade kostnader för drift och
förande av registren.
Skyddsjakt på stora rovdjur
Stammarna av björn, lo och varg är under kraftig tillväxt i
Sverige och hela Skandinavien. Enligt Rovdjursutredningens
betänkande "Sammanhållen rovdjurspolitik" (SOU 1999:146)
har stammarna av björn och lo redan nått sådan storlek att de
anses vara långsiktigt säkerställda även ur genetisk synpunkt.
Samma förhållande förväntas gälla även för vargen inom de
allra närmaste åren.
De växande rovdjursstammarna innebär stora problem för befolkningen i
områden där de fredade rovdjuren förekommer i allt större antal. Det finns
även tydliga tecken på att rovdjuren i nuläget har ett kraftigt avvikande
beteende jämfört med tidigare förhållanden, då de stora rovdjuren förekom i
stora delar av landet. Nu blir det allt vanligare att både björn och varg, och
även lodjur, visar allt större oräddhet och uppehåller sig runt gårdar och
bebyggelse där de dödar tamdjur av skilda slag. Situationen börjar alltmer
likna förhållandena i de rovdjurstätaste områdena av Nordamerika och
Ryssland, där en omfattande skyddsjakt på björn och varg är nödvändig i
bebyggda områden för att över huvud taget kunna bedriva kreatursskötsel.
Även befolkningens säkerhet kräver där en generell rätt till skyddsjakt på
björn.
Om Sverige skall kunna upprätthålla tidigare uppsatta målsättning om att
långsiktigt hålla livskraftiga stammar av björn, varg och lo, måste reglerna för
skyddsjakt och ersättning vid inträffade skador utan dröjsmål få en fullgod
utformning och praktisk tillämpning. För oss moderater framstår det som en
självklarhet att inga enskilda personer skall särbehandlas med ökande risker
för allvarliga skador och förluster på grund av nationella åtaganden om
artskydd. Den enskilde måste i varje situation då han, eller hans tamdjur,
angrips av rovdjur ha lagstadgad rätt att skydda sig själv och sin egendom.
Om skada ändå uppkommer skall han få ersättning för detta av allmänna
medel som årligen avsätts för detta ändamål i tillräcklig omfattning.
Flera färska rättsfall under senare tid visar att nuvarande regler för
skyddsjakt inte uppfyller de påtagliga behov som allt oftare uppkommer med
de växande stammarna av stora rovdjur i landet. Det finns även exempel på
personer som blivit allvarligt skadade och invalidiserade av angripande
björnar, men som inte fått någon statlig ersättning för sina skador och
förluster. Vi moderater har anslutit oss till principen att vi skall hålla
livskraftiga stammar av rovdjur i Sverige. Som en följd därav ställer vi
samtidigt oavvisliga krav om ändamålsenliga regler för den enskildes rätt att
skydda sig själv och sina tamdjur genom en fungerande skyddsjakt. Även
frågan om skadeersättning vid inträffad rovdjursskada måste omgående lösas.
Säl och skarv
Sälstammarna efter Sveriges kuster har ökat mycket kraftigt i
antal under de senaste åren. Som en direkt följd därav har
fiskenäringen drabbats av allt större skador förorsakade av
säl. Särskilt hårt drabbat är det kustnära fisket utefter norra
Östersjökusten. En klar tendens till skadeökning föreligger
även för andra kustområden.
På den finländska sidan av Östersjön och inom de åländska
vattenområdena lämnas tillstånd till skyddsjakt efter säl för att minska
skadenivåerna. Mot bakgrund av att ökningen av antalet sälar inom den
svenska delen av Östersjön och i kustnära områden ökat mycket kraftigt med
stora skadeproblem, bör Sverige snarast införa motsvarande form av
skyddsjakt som redan förekommer i Finland och på Åland.
De överväganden som hittills förekommit från svensk sida har inte gett
några praktiska resultat. Sälskadeproblemen kvarstår och ökar i omfattning.
När nu riksdagen i samband med behandlingen av betänkandet Jaktens villkor
har gjort ett klart uttalande om nödvändigheten av att tillåta jakt på säl,
föreslår vi därför att Sverige omgående börjar tillämpa samma
skyddsjaktsregler för säl som Finland och Åland redan använder. Därmed
ökar dessutom förutsättningarna för en nära samverkan på lika villkor för ett
gemensamt vårdprogram av Östersjöns sälbestånd.
Den enorma ökningen av skarvbestånden utgör ett känt och betydande
problem såväl för miljön som för fiske och fiskevård. På de platser där
fåglarna bildar kolonier förändras landskapet drastiskt. Träden dör och på
vissa kobbar, öar och skär är det omöjligt att gå iland på grund av fåglarnas
spillning. För yrkesfisket innebär den ökande skarvförekomsten en betydande
konkurrens om tillgången på fisk.
Ett stort antal gånger har förslag ställts i Sveriges riksdag att regeringen
med kraft bör ta itu med en lösning av detta problem, men utan resultat. Vi
föreslår nu återigen att regeringen vidtar sådana åtgärder att det blir möjligt
att på ett verksamt sätt decimera bestånden av skarv.
Jakt i reservat
När markområden tas i anspråk för reservatsbildningar, är det
vanligt förekommande att den jakt som tidigare bedrivits där
upphör på grund av restriktiva regelverk som fastställs vid
reservatsbildningen. Detta är i många fall obefogat då jakten
är en del i den fortlöpande faunavården. Något hinder för att
utöva jakt inom reservat föreligger sällan av biologiska skäl
eller andra skäl. Vad gäller klövviltet kan dessa arter stundom
vålla så stora skador att redan detta förhållande ger anledning
till viss beskattning genom jakt. Hjortdjuren betar ofta ner
vegetationen så hårt att skyddsvärda växtarter hotas och hela
den biologiska mångfalden utsätts för allvarlig påverkan.
Vi föreslår att riksdagen uttalar sig för att jakt skall kunna utövas också
inom reservat om inte särskilda förhållanden gör detta direkt olämpligt.