1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om allmän jakt på skarv.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyddsåtgärder mot skarv.
Skarv
Enligt Fiskeriverkets skarvfakta är mellanskarven såväl en
insjö- som havsfågel. Den häckar i grunda kustområden och
insjöar i Syd- och Mellansverige samt sällsynt i Norrlands
kustland. Kärnområdet för beståndet av svenska
mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade
sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som
häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-
talet var antalet skarvar i Sverige lågt men populationen har
under de därpå följande åren genomgått en mycket kraftig
tillväxt. Idag kan den beräknas till cirka 20.000 häckande par.
Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar
av Västeuropa. Den totala populationen i Västeuropa kan
beräknas till cirka 200.000 häckande par. Skarven är en
flyttfågel och har i Sverige inga naturliga fiender.
Konflikter
Med anledning av den stora ökningen av skarv under de
senaste åren har ambitionerna att skydda skarven hamnat i
konflikt med både yrkesfiskarnas och allmänhetens
berättigade intressen.
Yrkesfiskarna får omfattande skador på fisk i redskap och förstörda
fiskredskap. Speciellt uppfattar en del yrkesfiskare skarvens predation på ål
som ett problem då ålen är en viktig inkomstkälla för fisket i Syd- och
Mellansverige. Enligt Fiskeriverket har ålinvandringen till svenska vatten
minskat under senare decennier utan fullgoda förklaringar. Det kan inte
uteslutas att skarvpredation ytterligare kan komma att krympa ett redan svagt
ålbestånd. Yrkesfisket efter ål i insjöar och i Östersjön är idag dessutom mer
eller mindre beroende av stödutsättningar.
Allmänheten upplever att skarven förstör naturen på sina häckningsplatser.
Stora vegetationsskador uppkommer av de stora skarvkolonierna.
Jakt på skarv
Det har fram till år 1968 varit tillåtet att jaga skarv under hela
året i Sverige. Under åren 1968-1991 ändrades förhållandena
och skarven omfattades av samma bestämmelser som gällde
för änder i landets olika delar. Avskjutningen kunde beräknas
till ungefär 1.000-1.500 skarvar årligen. Efter år 1991 när
allmän jakt på skarv förbjöds har det funnits möjlighet till
skyddsjakt vid fiskeredskap och motsvarande i enlighet med
fågelskyddsdirektivets undantagsbestämmelser. År 1995
beräknades det att cirka 2.000 skarvar fälldes och år 1996
cirka 3.000. Att ökningen av fällda djur blivit så stor är en
följd av den kraftiga ökningen av skarv.
År 1979 beslöt EU-länderna att införa särskilda regler för skydd av fåglar i
det s.k. fågeldirektivet (rådets direktiv 79/409/EEG). Fågeldirektivet
behandlar samtliga fågelarter som förekommer inom medlemsländernas
territorier. Enligt direktivet ska varje medlemsland bland annat vidta åtgärder
som är nödvändiga för att bibehålla fågelarter i livskraftiga populationer.
Direktivet innehåller dessutom flera regler som styr ländernas möjligheter att
jaga fåglar.
Under år 1997 beslutade EU-kommissionen att ta bort mellanskarven ur
fågeldirektivets bilaga 1 - hotade arter. Detta innebär att medlemsländerna
inte behöver inrätta särskilda skyddsområden för just den rasen. Däremot
innebär detta inte att medlemsländerna kan införa allmän jakttid på rasen.
Populationen av skarv är nu så stor såväl i Sverige som inom EU att det
inte finns någon anledning att arten skall vara skyddad. Det totala beståndet i
Sverige beräknas till cirka 100.000 individer. Fågeln har aldrig varit så talrik
som nu. Skarven har stor reproduktionsförmåga och sprider sig för
närvarande snabbt på Gotland, i Stockholms skärgård och upp över den
norrländska kusten. Vi anser att allmän jakt på skarv bör återinföras i Sverige.
Detta fordrar att storskarven flyttas från nuvarande lista i EU:s
fågelskyddsdirektiv. Regeringen bör verka för att detta genomförs.
Andra skyddsåtgärder mot
skarv
Inom vissa områden där skarven är rikligt förekommande
förstörs vegetation och allmänheten upplever skarvkolonier
som störande i landskapet. För att komma till rätta med detta
problem har länsstyrelsen tillåtit att redan vid
häckningsstadiet begränsa nästa generation genom att
förstöra ägg. Mestadels sker detta genom så kallad prickning
av ägg. Andra metoder att minska miljöbelastningen av skarv
är att fördriva vissa kolonier innan häckningen. I dag har elva
länsstyrelser i landet gjort bedömningen att olägenheter av
skarvförekomsten, för i första hand yrkesfisket, varit så stora
att man gett tillstånd till skyddsjakt. Vi anser att dessa former
av skyddsåtgärder skall kvarstå även om allmän jakt införs.