1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de yrkesfiskare som fått skador kompenseras.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en redskapsutveckling initieras och uppmuntras.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en allmän jakt på skarv tillåts.
Motiv till vårt förslag
Skarvarna sprider sig snabbt längs våra kuster och i de stora
insjöarna. Skarvkolonierna ställer till omfattande skador för
fisket och de ödelägger de öar där de häckar. Detta ställer till
stora problem för yrkesfiskare och miljön såsom:
- Skador på vegetation, träck och dålig lukt vid häckningskolonierna.
- Skador på fisket.
- Skarvbeståndets ökning.
- Den förfulning av naturen som märks efter skarvens härjningar.
- Huruvida skyddsjakt eller andra åtgärder skulle minska skadorna.
Studier har visat att skadorna skiljer sig påtagligt mellan olika
delar av landet. Därför är det inte möjligt att skapa en
heltäckande bild av problemets omfattning.
De mycket stora koncentrationerna av skarv uppträder inom delvis
begränsade områden, där yrkesfiskare har protesterat och anser sig drabbade.
Problemen är som allra störst vid fiskodlingsdammar vintertid.
Konflikten mellan skarvar och yrkesfiskare har sin bakgrund i konkurrens
om en gemensam resurs. I Sverige beror den främst på att skarvar konsumerar
och skadar fisk i redskap. Där skarvarna bildar stora kolonier kan omfattande
uttag av fisk leda till en allmän nedgång av kommersiellt viktiga arter och
därmed minskade fångster för yrkesfiskarna.
Ytterligare problem är att skarvarna skrämmer fisken invid fiskeredskapen.
Detta kan i så fall leda till att fisken inte fångas alls, eller att fisken
fastnar
och självdör i delar av redskapen som inte regelbundet vittjas. I större
områden med många skarvar kan fåglarna driva fisken framför sig.
Bland de drabbade områdena kan nämnas insjöar i Skåne, Östergötland
och Västra Götaland samt kustområden i Småland, där stora kolonier av skarv
orsakat stora skador.
I t.ex. Ellestadsjön och Krageholmssjön, där omkring 800 par skarvar
häckar, har yrkesfiskare konstaterat kraftigt reducerade fångster av ål under
senare år. Där har en stor del (30 procent) av bottengarnsfångade ålar
bitmärken från skarv. I Vomsjön och Ringsjön, som inte har så stor förekomst
av skarv påträffas tio procent respektive fem procent av ålen med bitskador.
En förklaring av bitmärken kan vara misslyckade fångstförsök.
I Vänern, Roxen och Glan är det ekonomiska bortfallet stort. Där kan i
genomsnitt sju procent av den totala fångsten vara så skadad att den förblir
osäljbar.
För att uppnå målsättningen att bevara skarven samtidigt som
förutsättningar skall finnas för ett bärkraftigt och långsiktigt hållbart insjö-
och kustnära fiske, måste konflikten mellan yrkesfiske och skarvar lösas.
Ekonomisk kompensation för direkta inkomstminskningar är en rimlig
begäran från de drabbade yrkesfiskarna.
En utveckling av fiskeredskapen borde ske så att inte fåglar drunknar
insnärjda i garnen och att fåglarna förhindras att skada den fångade fisken
inne i redskapen. Jakt bör tillåtas i de områden där skadorna från skarven är
påtagliga. Det måste finnas en rimlig balans mellan olika intressen, som
yrkesfiske, naturvård och friluftsliv. Därför är det är nödvändigt att begränsa
skarvstammen som på senare år kraftigt har expanderat.