1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om allmän jakt på skarv.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyddsåtgärder på skarv.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utveckling av fiskeredskap.
Skarv
De två raser av skarv som förekommer i Sverige är
mellanskarven (Phalacrocorax carbo sinensis) och storskarv
(Phalacrocorax carbo carbo).
Enligt Fiskeriverkets skarvfakta är mellanskarven såväl en insjö- som
havsfågel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och
Mellansverige samt sällsynt vid Norrlands kustland. Kärnområdet för
beståndet av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven
etablerade sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som
häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet
skarvar i Sverige mycket lågt men populationen har under de därpå följande
åren genomgått en mycket kraftig tillväxt. I dag kan den beräknas till cirka
20.000 häckande par. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora
delar av Västeuropa. Den totala populationen i Västeuropa kan beräknas till
cirka 200.000 häckande par. Skarven är en flyttfågel och har i Sverige inga
naturliga fiender.
Storskarven häckar framför allt längs norska Atlantkusten och på
Murmanskhalvön i Ryssland.
Konflikter
Med anledning av den stora ökningen av skarv under de
senaste åren har ambitionerna att skydda skarven hamnat i
konflikt med både yrkesfiskarnas och allmänhetens
berättigade intressen.
Yrkesfiskarna får bitskador på fisk i redskap av rätt omfattande grad. Även
fiskredskap förstörs. Speciellt uppfattar en del yrkesfiskare skarvens
predation på ål som ett problem då ålen är en viktig inkomstkälla för fisket i
Syd- och Mellansverige. Enligt Fiskeriverket har ålinvandringen till svenska
vatten minskat under senare decennier utan fullgoda förklaringar. Med
minskad åltätheter kan det inte uteslutas att skarvpredation, och omfattande
yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympa ett redan svagt ålbestånd. Yrkesfisket
efter ål i insjöar och i Östersjön är i dag dessutom mer eller mindre beroende
av stödutsättningar.
Allmänheten, i skarvtäta områden, upplever att skarven förstör naturen på
sina häckningsplatser. Stora vegetationsskador uppkommer av de stora
skarvkolonierna.
Jakt på skarv
Det har fram till år 1968 varit tillåtet att jaga skarv under hela
året i Sverige. Under åren 1968-1991 ändrades förhållandena
och skarven omfattades av samma bestämmelser som gällde
för änder i landets olika delar. Avskjutningen kunde beräknas
till ungefär 1.000-1.500 skarvar årligen. Efter år 1991 när
allmän jakt på skarv förbjöds har det funnits möjlighet till
skyddsjakt vid fiskeredskap och motsvarande i enlighet med
fågelskyddsdirektivets undantagsbestämmelser. År 1995
beräknades det att cirka 2.000 skarvar fälldes och år 1996
cirka 3.000. Att ökningen av fällda djur blivit så stor är en
följd av den kraftiga ökningen av skarv.
År 1979 beslöt EU-länderna att införa särskilda regler för skydd av fåglar i
det s.k. fågeldirektivet (rådets direktiv 79/409/EEG). Fågeldirektivet
behandlar samtliga fågelarter som förekommer inom medlemsländernas
territorier. Enligt direktivet skall varje medlemsland bland annat vidta
åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla fågelarter i livskraftiga
populationer. Direktivet innehåller dessutom flera regler som styr ländernas
möjligheter att jaga och handla fåglar.
Under år 1997 beslutade EU-kommissionen att ta bort mellanskarven ur
fågeldirektivets bilaga 1 - hotade arter. Detta innebär att medlemsländerna
inte behöver inrätta särskilda skyddsområden för just den rasen. Däremot
innebär detta inte att medlemsländerna kan införa allmän jakttid på rasen.
Populationen av skarv är nu så stor såväl i Sverige som inom EU att det
finns ingen anledning att arten skall vara skyddad. Det totala beståndet i
Sverige beräknas till cirka 100.000 individer. Fågeln har aldrig varit så talrik
som nu. Skarven har stor reproduktionsförmåga och sprider sig bland annat
för närvarande snabbt i Stockholms skärgård och upp över den norrländska
kusten. Vi anser att allmän jakt på skarv bör återinföras i Sverige. Detta
fordrar att storskarven flyttas från nuvarande lista i EU:s fågelskyddsdirektiv.
Regeringen bör verka för att detta genomförs.
Förstörd vegetation
Inom vissa områden där skarven är rikligt förekommande
förstörs vegetation och allmänheten upplever skarvkolonier
som störande i landskapet. För att komma till rätta med detta
problem har länsstyrelsen tillåtit att redan vid
häckningsstadiet begränsa nästa generation genom att
förstöra ägg. Mestadels sker detta genom så kallad prickning
av ägg. Andra metoder att minska miljöbelastningen av skarv
är att fördriva vissa kolonier innan häckningen. I dag har elva
länsstyrelser i landet gjort bedömningen att olägenheter av
skarvförekomsten, för i första hand yrkesfisket, varit så stora
att man gett tillstånd till skyddsjakt. Vi anser att denna form
av skyddsåtgärder skall kvarstå även om allmän jakt införs.
Yrkesfisket
Skarven är en skicklig fiskare och fångar de fiskarter som är
vanligast och mest tillgängliga. Skarven kan sägas ha två
effekter på yrkesfisket, dels skador på fisk samt förlust av
fisk i redskap, dels indirekta effekter på långsiktiga
förändringar av fisksamhällena orsakat av skarvens
fiskkonsumtion. Ett ytterligare problem är att ett mycket stort
antal skarvar drunknar i redskap.
För att begränsa skador på fiskeredskap och andra olägenheter för fisket
måste även andra åtgärder vidtas. Det förekommer en utveckling av nya
fiskeredskap. Vi anser att denna utveckling bör intensifieras.