Motion till riksdagen
2000/01:MJ836
av Saarinen, Ingegerd (mp)

Kärnavfallspolitik


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kärnavfallet skall omhändertas inom landet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avbryta den nu pågående platsvalsprocessen baserad på
förstudier valda utifrån politisk acceptans.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en prioritering av de motstridiga funktionsvillkoren för ett
framtida slutförvar skall föregå metodval för slutförvar av kärnavfall.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en strategisk miljöbedömning skall föregå
platsvalsprocessen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att SKI skall återuppta DIALOG-projektet för att formulera en
legitim beslutsprocess, där den överordnade ambitionen för
beslutsprocessen skall vara att med störst sannolikhet fastställa det
säkraste metodvalet och ett platsval innebärande "rimligtvis bästa berg".
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att information till lokalpolitiker och allmänhet ej skall ingå i
SKB:s uppgifter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att oberoende forskare och enskilda organisationer skall kunna
erhålla medel ur Kärnavfallsfonden för ett ökat kunskapsinhämtande och
förbättrad allsidighet i processen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att resultat från forskning finansierad via Kärnavfallsfonden
skall publiceras i vetenskapliga tidskrifter.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör förtydliga under vilka förutsättningar man
avser att utnyttja vetoventilen.1
10.
1 Yrkande 9 hänvisat BoU.
Det svenska kärnavfallet kräver en nationell
lösning
Det råder idag stor enighet om att kärnavfallet från de svenska
kärnkraftsreaktorerna skall omhändertas inom landet. Miljöpartiet de
gröna ställer sig bakom denna princip. Kärnavfallsfrågan har nationell
karaktär, men genom sin platsbundenhet kommer det främsta
ansvarstagandet att krävas av de närboende, både idag levande och
framtida generationer. Dessa har rätt att kräva att både metodval och
platsval baseras på en öppen process där den långsiktiga säkerheten är
överordnad. Samhällets skyldighet är därför att utarbeta en demokratisk
beslutsprocess, baserad på insyn, delaktighet och logik, som har de bästa
förutsättningar att nå denna ambitionsnivå.
Dagens platsvalsprocess måste avbrytas - den
är ett felaktigt spår!
Då det gäller platsvalet betraktas i folkopinionen den långsiktiga
säkerheten som den viktigaste lokaliseringfaktorn. Politisk acceptans eller
kortsiktiga fördelar i form av arbetstillfällen anses däremot inte vara
viktiga lokaliseringsfaktorer.
Det finns också ett stort ansvarstagande hos det svenska folket i frågan.
Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) utför årliga opinionsundersökningar
som visar att det finns en stor acceptans för en lokalisering i den egna
kommunen under förutsättning att den visar sig vara lämplig. För gemene
man innebär begreppet "lämpligt" att berget i kommunen är det bästa i landet
eller åtminstone avsevärt bättre än på ett flertal platser i landet. I en
idealsituation borde platsvalsprocessen ha sådan kvalitet så att detta mål kan
uppnås.
I början av 1990-talet bedrev Statens Kärnkraftinspektion (SKI) det s.k.
DIALOG-projektet. Syftet med projektet var att etablera en beslutsprocess i
kärnavfallsfrågan för vilken alla huvudaktörer hade förtroende. Ett flertal
aktörer, myndigheter, nationella miljöorganisationer och kommunföreträdare
deltog i projektet. SKB valde dock att inte delta. Projektet ledde fram till ett
konsensusdokument där ett flertal rekommendationer framfördes för den
fortsatta beslutsprocessen, både då det gällde metodvalsfrågan och platsval.
Man konstaterade också att nu gällande regler inte tillgodoser kravet på
allmänhetens förtroende. Rekommendationerna finns publicerade i SKI
rapport 93:34.
I DIALOG-projektet diskuterades svårigheten att klara ambitionsnivån
"bästa berg". Man betonade vikten av en successiv elimineringsprocess, där
kriterierna för uteslutning är kända i förväg. I denna process skulle en stor
del
av landet kunna uteslutas, och därefter skulle en lämplig plats kunna
identifieras. Man ansåg att en sådan process gav störst möjlighet att komma
så nära ambitionsnivån "bästa berg" som möjligt. Parallellt med att DIALOG-
projektet pågick, formulerade SKB sin platsvalsprocess utgående från
förstudier, vilket sedermera blev den gällande lokaliseringsstrategin. Det
innebär att platsvalsprocessen i dag bygger på principer som är diametralt
motsatta de principer som DIALOG-projektet enades om.
Sålunda bygger SKB:s strategi på en inkluderingsprocess, där det främsta
inklusionskriteriet är det som prioriteras lägst av allmänheten, nämligen
politisk acceptans. I regeringsbeslutet över SKB:s senaste FoU-program,
FUD-98, påpekar också regeringen att den geologiska information som
erhålls i förstudierna ej är tillräcklig för att rangordna kommunerna utifrån
ett
säkerhetsperspektiv. Det innebär att dagens lokaliseringsprocess har en låg
legitimitet hos allmänheten, vilket i sin tur kan bädda för framtida bakslag när
detta blir tydligt för enskilda berörda (närboende). Bristen på systematik i
SKB:s förstudieprocess har påpekats av myndigheterna vid varje FoU-
utlåtande under 1990-talet. Ändå tillåter myndigheter och regering processen
att fortgå. Den nationella nivån lägger därigenom ett mycket stort ansvar på
de ingående förstudiekommunerna. Kommunerna har varken fått ekonomiska
resurser eller tillräckligt med tid och med endast förstudierapporten som
grund, kan det ifrågasättas om kommunerna kan svara upp mot det ansvaret.
Dagens förstudieprocess är ett felaktigt spår. Den använder politisk
acceptans som urvalskriterium, inte förstudiekommunens fysiska
förutsättningar för att kunna bygga ett slutförvar för kärnavfall.
Därför måste dagens förstudieprocess snarast möjligt avbrytas för att
återupptas först då ett antal grundläggande frågor retts ut:
- Klarhet i metodfrågan om hur kärnavfallet skall förvaras.
- En strategisk miljöbedömning måste färdigbehandlas.
- DIALOG-projektet återupptas för att formulera en legitim beslutsprocess.
Dessa frågor utvecklas i det följande:
Klarhet i metodfrågan
Metodvalet förutsätter att man öppet redovisat de avvägningar som måste
göras om och när det finns funktionsvillkor som till någon del är
motstridiga. Hittills har det i olika sammanhang framkommit tre
funktionsvillkor som preciserar kraven på tillsynsfrihet, svåråtkomlighet
och återtagbarhet för avfallet:
Villkor 1: Förvaret skall inte kräva övervakning eller underhåll för att
fungera. Detta pekar närmast på en "sluten förvaring" där avfallet gjorts
tillräckligt svåråtkomligt för att skyddas mot oönskade och oavsiktliga
intrång.
Villkor 2: Förvaret skall utformas så att avfallet kan återtagas om framtida
generationer skulle vilja reparera eller förbättra förvaret, eller rent av
använda
det klyvbara materialet.
Villkor 3: Förvaret skall utformas så att möjligheten till återtagande av
avfallet snabbt ska kunna brytas om framtida generationer finner att risker
med återtagbarheten är större än fördelen därav.
Det är uppenbart att det finns en motsättning mellan kravet på
svåråtkomlighet och kravet på återtagbarhet. Här måste samhället göra en
prioritering, vilket bäst sker i en fortsättning av DIALOG-projektet.
SKB:s nuvarande metodval, KBS 3-metoden, innebär att det inkapslade
kärnavfallet placeras i berg med cirkulerande grundvatten. Utfallet av
jämförelser mellan KBS 3-metoden och andra metoder beror på vilka
avvägningar samhället vill göra mellan olika funktionsvillkor baserade på den
övergripande ambitionen att inte belasta kommande generationer med
onödiga risker eller ansvar. KBS 3-metoden kan t.ex. endast matcha en
förvaring i djupa borrhål om och när man prioriterar funktionsvillkor 2 före
funktionsvillkoren 1 och 3.
Återtagbarheten känns vid en första, ytlig betraktelse som en
säkerhetsventil. Det har också med personliga värderingar att göra. För vissa
människor är det en självklarhet att framtidens generationer ska skyddas från
detta avfall som av många beskrivs som det farligaste människan har skapat.
För andra står det klart att valfriheten är viktig och att människorna måste ges
chansen att välja ifall man vill använda det utbrända kärnbränslet som en
resurs.
För att uppfylla planen om en återtagbarhet måste vi lämna information
angående förvarets innehåll, om vad vårt samhälle har använt stavarna till,
vidare om farorna vid en exponering och beskrivningar av hur man gör för att
ta sig ner i förvaret. Informationen ska förvaras i arkiv under hundratals,
kanske tusentals år. Det är mycket viktigt att fråga sig hur denna information
kan komma att läsas i framtiden. Finns det en rimlig möjlighet att formulera
den så att människor om 1 000 år förstår vad som står skrivet? Redan idag har
SSI varnat för att kärnkraftverken som ska avvecklas inte får ligga för länge i
malpåse innan rivning sker. Man ser en risk för att begrepp ändrar innebörd
och att kompetens förloras och det bara på en period av 15-30 år. Om man
värderar framtida generationers handlingsfrihet högre än skyddet av
framtiden, måste man på ett trovärdigt sätt garantera
informationsöverföringen så att det blir möjligt med kontrollerbart återtag.
Om detta ej är möjligt får vi en situation med ett okontrollerbart återtag,
vilket
kommer att innebära stora risker.
Det är mycket viktigt att en prioritering av de olika funktionsvillkoren
föregår platsvalsprocessen. Funktionsvillkoren kommer att vara vägledande
då det gäller metodvalet, och metodvalet är i sin tur vägledande då det gäller
faktorer som förvarsdjup och bergartsval. Innan dessa parametrar är avgjorda
kan vi ej avgöra om den information som SKB sammanställer i sina förstudier
är relevant.
Strategisk miljöbedömning måste föregå
platsvalsprocessen
Då det gäller metodfrågan påpekades i DIALOG-projektet vikten av en
tidig miljökonsekvensbeskrivning - MKB - med hög kvalitet. Detta
ställer krav på öppenhet, delaktighet och tillräckliga ekonomiska resurser
för andra parter än SKB (kommuner, miljöorganisationer, närboende) i
MKB-processen. Man ansåg också att det borde övervägas om MKB-
processen skulle arrangeras av annan instans än sökanden för att garantera
opartiskheten. Miljökonsekvensbeskrivningen kommer att utgöra ett
underlagsdokument vid tillåtlighetsprövningen av ett slutförvar, vilket gör
att den har juridisk verkan i ett mycket sent läge av beslutsprocessen.
Esbo-konventionens artikel 2(7) förespråkar att miljöbedömningar även
ska utföras i planeringsstadiet, en s.k. strategisk miljöbedömning, SMB. En
strategisk miljöbedömning syftar just till att kunna hantera stora enskilda
projekt av nationell karaktär och ger en möjlighet för en metodprövning
fristående från platsvalet.
Naturvårdsverket och Boverket är de myndigheter som konventionen
refererar till i Sverige. Båda dessa myndigheter påpekade i sina utlåtanden
över SKB:s senaste FoU-program, FUD -98, behovet av sådan strategisk
miljöbedömning.
Det är helt avgörande att den strategiska miljöbedömningen är
färdigbehandlad före platsvalet och på så sätt utgör förutsättning för en
återupptagen platsvalsprocess.
DIALOG-projektet - nyckeln till legitimitet
och framgång
I DIALOG-projektet sammanställdes ett antal krav på den framtida
beslutsprocessen, som både myndigheter, kommunföreträdare och
nationella miljöorganisationer ställde sig bakom. Det utgjorde därigenom
ett exempel på en unik och värdefull process, som visade på möjligheten
att nå en beslutsprocess i en mycket kontroversiell fråga som alla
ingående parter kan acceptera. Ansvariga myndigheter och regering valde
dock att inte agera för DIALOG-projektets intentioner när SKB 1992
presenterade sin lokaliseringsmodell med förstudier.
DIALOG-projektets slutsatser erbjuder en grund för den fortsatta
processen. Inom dess ram kan beslutsprocessen om funktionsvillkor,
metodval och platsval formuleras. Det skulle också innebära att det skapades
ett forum för kärnavfallsfrågan på nationell nivå, vilket skulle innebära en
mer strukturerad genomlysning av problematiken än vad förstudieprocessen
innebär, då det idag helt avgörs av vilka initiativ som tas i de enskilda
förstudiekommunerna.
SKI bör därför återuppta DIALOG-projektet. Syftet är att formulera en
legitim beslutsprocess, där den överordnande ambitionen för beslutsprocessen
skall vara att med störst sannolikhet fastställa det säkraste metodvalet och ett
platsval innebärande "rimligtvis bästa berg".
Allsidighet i informationen i
platsvalsprocessen
I den nuvarande platsvalsprocessen ges de enskilda förstudiekommunerna
en roll som kan vara svår att förvalta. Deras ställningstagande grundar sig
på den information de erhåller - där SKB är en totalt dominerande
informationskälla, vars informationsbudget (20 miljoner kr/år) för övrigt
överskrider SKI:s kärnavfallsenhets årliga budget.
Enligt praxis erhåller SKB sedan lång tid medel för informationsinsatser ur
Kärnavfallsfonden. Det ingick dock inte ursprungligen bland SKB:s
uppgifter. År 1995 ändrades Finansieringsförordningen (1992:1537) för att ge
lagutrymme åt denna informationsaktivitet. Principen kan dock ifrågasättas:
Ska det ligga på ett exploateringsföretag att vara den huvudsakliga
informatören i en förstudiekommun? Är det exploateringsföretagets roll att
bygga upp kompetensen hos de lokala kommunpolitikerna? Hur ska dessa i
sin tur kunna leverera en allsidig information till sina medborgare? För att
kringgå denna problematik ställde regeringen i sitt utlåtande över FUD -98
(januari 2000) ett krav på allsidighet i SKB:s information. Det är dock inte
möjligt att ställa ett sådant krav på ett bolag som representerar ett
särintresse.
SKB är inte en statlig myndighet, och kommer därför aldrig att ha ett eget
intresse av att verka för en allsidig information. Det är därför tveksamt om
informationsinsatser överhuvudtaget skall ligga på deras ansvar. Istället måste
myndigheter, kommuner och enskilda organisationer i högre grad vara de
aktörer som informerar allmänheten. Andra aktörer än SKB måste också
kunna bidra då det gäller kunskapsinhämtning och kompetenshöjning i
kärnavfallsfrågan.
Finansieringsförordningen borde därför ändras så att även oberoende
forskare bereds möjlighet att få sin forskningsverksamhet finansierad via
Kärnavfallsfonden, givetvis efter vetenskaplig prövning av ansökningar. Ett
grundkrav från samhället borde också vara att de som finansierar sin
forskning via Kärnavfallsfonden är skyldiga att presentera sina resultat i
vetenskapliga tidskrifter, vilket, till skillnad från dagens situation, skulle
innebära att kärnavfallsforskningen fick en genomlysning från hela
vetenskapssamhället.
Vetoventilen
Det kommunala vetot (miljöbalkens 17 kap 6 § första stycket) innebär att
kommunfullmäktige i en kommun aktuell för slutförvar måste tillstyrka
verksamheten för att regeringen, som är den myndighet som
tillåtlighetsprövar ett slutförvar för kärnavfall (miljöbalkens 17 kap 1 §),
ska kunna ge tillstånd. Det kommunala vetot är dock försett med ett
förbehåll då det gäller slutförvar för kärnavfall, den s.k. vetoventilen
(miljöbalkens 17 kap 6 § tredje stycket), som innebär att regeringen har
rätt att köra över kommunens veto. Det råder idag otydlighet om under
vilka förutsättningar regeringen har rätt att utnyttja vetoventilen. I många
kommuner framförs ståndpunkten att regeringen aldrig kommer att
utnyttja den. I SKI:s skrift "Frågor och svar" framkommer dock att
regeringen har rätt att gå emot ett fullmäktigebeslut under förutsättning att
"noggranna undersökningar har gjorts på minst två platser". SKI:s
tolkning av vetoventilen är alltså att regeringen har rätt att använda den
efter provborrningarna.
Det är inte ansvarsfullt gentemot de i den nuvarande platsvalsprocessen
ingående kommunerna att det finns olika tolkningar av vad vetoventilen
innebär. Regeringen bör därför förtydliga under vilka förutsättningar man
avser att utnyttja vetoventilen.

Stockholm den 4 oktober 2000
Ingegerd Saarinen (mp)