Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av insatser för att upprätthålla värdefulla ängar och
hagar till nytta för artrikedomen inom såväl växt- som djurvärlden.
Motivering
Det myllrande livet i landskapet är hotat. Hälften av landets alla
kärlväxter finns i odlingslandskapet liksom en tredjedel av alla fåglar. För
groddjur är andelen ännu högre. I stort sett alla grod- och kräldjur i
Sverige behöver odlingslandskapet för att klara sig.
Nya uppgifter från Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet visar
att en tredjedel av växterna i odlingslandskapet och två tredjedelar av fåglarna
är hotade. Av landets alla däggdjur är nästan en femtedel missgynnade. Dock
minskar inte endast rariteterna i djur- och växtriket utan även tidigare vanliga
arter som exempelvis sånglärka och blåklint.
Orsakerna till att växter och djur försvinner är förbuskning, brist på
betesdjur och intensivare brukningsmetoder. Idag läggs tre lantbruk med
mjölkproduktion ner per dag. Gårdarna blir allt större. Betesdjuren
koncentreras till färre men större besättningar i de centrala odlingsbygderna.
Djuren betar alltmer på åkrar istället för i hagar. Det blir svårare att klara
skötseln av betesmarker långt från gården. Inte bara enskilda växter och djur
hotas av detta utan även landskapsbilden förändras.
"Ett rikt odlingslandskap" är ett av Sveriges miljökvalitetsmål. Riksdagen
har tidigare beslutat om en hög ambitionsnivå för bevarandet av den
biologiska mångfalden. Målet är att inga växt- och djurarter ska utrotas av
människan. Sverige har även gjort flera internationella åtaganden på området,
t ex konventionen om biologisk mångfald. I den senaste jordbrukspolitiska
propositionen, 'Hållbart fiske och jordbruk' från hösten 1997, anges bl a att
"Jordbruket måste bedrivas så att den biologiska mångfalden i
odlingslandskapet bevaras och förstärks".
En liten del av EU:s jordbruksbudget används till miljö- och
landsbygdsåtgärder. Dessa åtgärder regleras bland annat i
landsbygdsutvecklingsförordningen inom vilken miljöprogrammen
dominerar. Dessa har haft sin giltighet i Sverige sedan EU-inträdet 1995. År
2001 börjar nya miljöprogram att gälla. Ett av de viktigaste delprogrammen är
betesmarksprogrammet. Lantbrukaren får ersättning för att hålla betesdjur på
markerna och vidta andra skötselåtgärder. Programmet består av en
grundersättning med enklare villkor och en tilläggsersättning.
Tilläggsersättningen ska gå till de värdefullaste ängs- och hagmarkerna.
Lantbrukaren ansöker om denna ersättning och länsstyrelsen gör gårdsbesök
och beslutar om tilläggsersättning. Skötselvillkoren anges i en skötselplan.
För att ängar och hagar ska finnas kvar behövs aktiva brukare. Jordbruket
måste ges möjligheter att överleva. Det måste löna sig att hålla betesdjur och
hävda markerna. Enligt ängs- och hagmarksinventeringen från 1992 finns
195 000 hektar marker med höga flora- och faunavärden. Den inventeringen
tog dock ej tillräcklig hänsyn till biologisk mångfald knuten till träd- och
buskskikt. Naturvårdsverket gör bedömningen att det tillkommer ytterligare
100 000 hektar som är av värde för natur- och kulturvården. Sammantaget
finns det alltså ungefär 300 000 hektar som kan utgöra grund för ersättning. I
miljöprogrammens budgetram för tilläggsersättningen finns budgetmedel
avsatta för att täcka endast 125 000 hektar. Mer än hälften av de värdefullaste
markerna riskerar att bli utan ersättning. Det behövs mer resurser för tilläggs-
ersättningen för att upprätthålla våra värdefullaste ängar och hagar. Men det
räcker inte enbart med pengar för att ersätta lantbrukarna för skötselåtgärder,
utan länsstyrelserna måste också ges resurser för att klara av att genomföra
alla gårdsbesök och tillsammans med lantbrukarna utforma åtgärdsplaner för
att tillvarata gårdarnas unika värden.