Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om angelägenheten av att ett miljömål för djur och
fåglar utformas.
Motivering
Ambitionen att göra Sverige till ett föregångsland i strävan att skapa en
ekologisk hållbar utveckling är både lovvärd och riktig. Inriktningen
stämmer väl överens med de mål som sattes upp vid FN:s Riokonferens
1992 där "Agenda 21" formulerades och andra måldokument som
antagits på internationell nivå. Riksdagen antog ett handlingsprogram för
"Hållbara Sverige" med 15 miljökvalitetsmål.
Det är en uppenbar brist att fåglar och djur saknas bland de 15 nämnda
miljökvalitetsmålen. Det är ett märkligt förbiseende. Ingen kan sväva i
tvivelsmål om att en av vårt lands mest värdefulla och hållbara resurser är
våra djur och fåglar, förutsatt att de får det skydd och den skötsel som behövs
för en hållbar utveckling. Ett sextonde miljökvalitetsmål bör tillföras: "Ett
rikt
djur- och fågelliv".
Vår fauna och fågelvärld är en av Sveriges viktigaste, värdefullaste och
mest uppskattade tillgångar. Det är viktigt att den positiva sidan av denna
resurs lyfts fram. Annars riskerar vi att gång på gång få en negativ
problematisering, den ena djurarten nu och den andra fågelarten då. I år, för
att ta ett aktuellt exempel, skildras sälen i Östersjön och Bottenviken som ett
av de stora problemen för både yrkes- och fritidsfiskarna. Sälstammen har
växt till sig mycket snabbt. Kanadagåsen skitar ner badplatserna och den
vackra fågeln betraktas som en sanitär olägenhet på många håll. Minken
raderar ut fågelstammarna i Stockholms vackra skärgård, skarven ödelägger
fiskbestånd i havs och insjöar. Orsaken till att djur- och fågelarter blir
problem i stället för tillgång är att det ofta saknas kunskaper och att åtgärder
för att förvalta stammarna sätts in för sent.
Förvaltningen av livskraftiga stammar av olika viltarter bör också
innehålla en klok beskattning genom jakt.
Skyddet av växter, djur och värdefulla naturmiljöer sker bland annat
genom avsättning av mark- och vattenområden till naturreservat och
nationalparker. 26 nationalparker och cirka 2.200 naturreservat omfattar,
inklusive marker som Naturvårdsverket köpt in för naturvårdsändamål, totalt
4 miljoner hektar. Det är viktigt, men man ska inte glömma bort att det är
fråga om endast 9,1% av Sveriges stora yta. De stora nationalparkerna och
reservaten finns i huvudsak i avlägsna fjällområden. De fåglar och djur som
började kolonisera Sverige för cirka 10.000 år sedan gör ingen skillnad
mellan skyddade och oskyddade områden. De väljer sina boplatser och revir,
där de finner föda. I huvudsak utanför de skyddade områdena. Därför är det
viktigt att hela Sveriges yta sköts på ett sådant sätt att vilda djur och fåglar
kan överleva långsiktigt.
Långsiktig hållbar utveckling förutsätter god kunskap om vår miljö.
"Artbevarande på vetenskaplig grund är och förblir en central uppgift",
skriver regeringen i vårbudgetpropositionen 2000. Det är lätt att hålla med.
Om man ser till hur kunskapsuppbyggnaden sker kring de vilda djur- och
fågelarterna finner man att resurserna är mycket snålt tilltagna. De räcker inte
alls för den kunskapsuppbyggnad som krävs. När det gäller jaktbara arter är
det - om man ser till resurserna - en angelägenhet enbart för jägarna. Idag
satsas årligen cirka 10 miljoner kronor på viltforskningen, som i huvudsak tas
från den statliga Jaktvårdsfonden, som i sin tur byggts upp av den årliga
jaktkortsavgift som jägarna betalar.
Projektet Mistra tillskapades 1994 med ett startkapital på 2,5 miljarder
kronor. Årligen kan cirka 250 miljoner kronor spenderas på forskning inom
det miljöstrategiska området. Viltet intar även här en ytterst marginell roll
och
ingår som ett delprojekt inom forskningsprogrammet Fjällmistra. Det går
alltså inte idag att göra trovärdigt att det svenska samhället varken när det
gäller praktiska insatser för skydd och förvaltning eller när det gäller
forskningsinsatser betraktar djur- och fågellivet som en viktig del av vår
miljökvalitet.
Sverige har som medlem i EU skrivit under på två för det svenska vilda
djur- och fågellivet viktiga direktiv, nämligen fågeldirektivet (från 1979) och
habitatdirektivet från 1992. Målet för fågeldirektivet är att medlemsländerna
ska få en bra skötsel och förvaltning av både de egna och de flyttande
fågelarterna. Habitatdirektivet syftar till att garantera den biologiska
mångfalden genom att skydda och bevara viktiga habitat. I båda direktiven
finns förpliktande formuleringar om forskningsinsatser för det vilda djur- och
fågellivet. Hittills - efter fem års EU-medlemskap - har inga nya
forskningsresurser tillförts för att i praktiken efterleva det direktiv som
accepterats.
Nu byggs en ny forskningsorganisation för 2000-talet. I ett av de nya
forskningsrådena, Miljö, lantbruk och naturresurser, omnämns viltet. Därmed
finns en möjlighet att ta fram resurser för en forskning om vår fauna som är
värt namnet, och som Sverige kan hänvisa till när EU:s sjätte miljöprogram
ska antas under 2001.
För det uppväxande släktet är en rik fauna omistlig för att få en nära
kontakt med fågel- och djurliv utanför de elektroniska och articifiella miljöer
som finns. Saknas den nära kontakten ökar inte heller kunskaperna om
förhållandet mellan djur och natur och djur och människa, om viltets
levnadsvillkor, om mänsklig påverkan av djurens levnadsvillkor och så
vidare. Ett samhälle där människorna lever ett liv vid sidan av naturen, som
rent av inte känner något behov av naturen, blir inget bra samhälle. Därför bör
insatserna och politiska beslut inriktas på att hela landet - inte bara reservat
-
ska rymma levande vilda fåglar och djur i livskraftiga bestånd.