Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om strandskyddets betydelse för allemansrätten.
Allemansrätten
Allemansrätten är en gammal sedvanerätt som vi haft i Norden i
hundratals år. Den innebär att alla har rätt att vistas i naturen. Inte bara
inom begränsade områden - som i de flesta andra länder - utan så gott
som överallt. Vi kan åka båt på annans vatten, gå i land på stränderna,
bada, övernatta i tält. Och vi kan lägga till och stiga iland vid stränder
som inte tillhör någons tomt.
Men det här är inget vi kan ta för självklart, utan är rättigheter som ständigt
måste försvaras. Strandskyddet är oerhört viktigt för människors möjligheter
att vistas i naturen.
Miljöbalkens regler om strandskyddsområde
Sedan mitten av 1950-talet har det funnits särskilda bestämmelser om
byggande vid stränderna. Bestämmelserna om strandskydd inkluderas
fr.o.m. den 1 januari 1999 i miljöbalken (1998:808). Tidigare fanns
strandskyddsreglerna i naturvårdslagen (1964:822). Bestämmelserna om
strandskyddsområden i miljöbalkens kapitel 7 säger bland annat att
strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag och att syftet
med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens
friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och
växtlivet.
Det står även att nya byggnader inte får uppföras inom ett
strandskyddsområde. Man får inte heller uppföra andra anläggningar eller
anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område
där den annars skulle ha fått färdas.
Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Området
får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utvidgas till
högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att tillgodose något av
strandskyddets syften.
Dispenser och överklaganden
Strandskyddet medför ett generellt byggnads- och anläggningsförbud.
Länsstyrelsen kan dock meddela dispens från strandskyddsförbudet enligt
7 kap. 18 § om det finns särskilda skäl. Länsstyrelsen ska då bestämma i
vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas
för avsedda ändamål. När länsstyrelsen avgör ett dispensärende ska den ta
hänsyn till omfattningen av åtgärden eller anläggningen och områdets
betydelse nu och i framtiden. Inom ett område som är av särskild
betydelse för naturvården eller friluftslivet bör dispens normalt aldrig
medges. Dispens bör heller inte lämnas om det bara finns några få
strandområden i närheten som är tillgängliga för allmänheten.
Bestämmelsens form av förbud och den starka restriktivitet som ligger i att
särskilda skäl ska finnas för dispens är tydligt uttryck för att skyddet av
stränderna anses vara ett angeläget allmänt intresse. Lagtexten gör inte någon
åtskillnad mellan det fall att prövningen gäller strandområden belägna i
tätortsnära områden eller i glesbygder med rik tillgång till kuster, sjöar eller
vattendrag. I samtliga fall krävs särskilda skäl för dispens.
Länsstyrelsen kan ge kommunen befogenhet att i stället för länsstyrelsen
meddela dispens från strandskyddsbestämmelserna. Detta har blivit allt van-
ligare.
Det är således kommunerna och länsstyrelserna som beslutar om dispens
från strandskyddet. Dispenserna ska sedan rapporteras till Naturvårdsverket.
Cirka 3 000 dispenser per år kommer in till verket.
Någon heltäckande bild av hur mycket det byggs längs landets stränder går
inte att få. Flera kommuner och länsstyrelser för ingen statistik över sina
strandskyddsdispenser. Även Naturvårdsverket saknar exakta siffror.
Naturvårdsverket hinner bara överklaga de värsta lagbrotten. Från januari
1997 och fram till mitten av juli 2000 har kommuner och länsstyrelser skickat
in ca 10 500 dispenser till Naturvårdsverket. I endast 37 fall har verket
överklagat.
I och med att miljöbalken infördes har även miljöorganisationer, som
funnits i minst tre år, har naturvård som huvudsyfte i stadgarna och minst 2
000 medlemmar, rätt att överklaga exempelvis i strandskyddsmål.
Miljövårdsberedningen
Miljövårdsutredningen har behandlat strandskyddet i betänkandet
Levande skärgård. Utredningen har sammanfattningsvis gjort följande
bedömningar angående nuvarande regler om strandskyddet:
Stränderna kan inte bebyggas i nuvarande takt. Bebyggelse är i praktiken
ett oåterkalleligt ingrepp och tillgången på strand är begränsad.
Förändringarna i strandzonen kan i ett långsiktigt perspektiv leda till att en
betydande del av de fria stränder som återstår tas i anspråk. En precisering av
strandskyddet måste göras i dialog mellan kommunal och regional nivå.
Det saknas en samlad bild över vilka stränder som i praktiken är
tillgängliga för allmänheten och hur utvecklingen i strandzonen i detalj ser ut.
Det är viktigt att enkla metoder snarast kommer till praktisk användning på
regional och kommunal nivå så att man även med små resurser kan följa
utvecklingen längs kusten och i skärgården.
Det är av stor vikt att strandskyddet inte urholkas. Åtgärder måste vidtas
omgående för större restriktivitet vid dispensgivning. Det är också viktigt att
få till stånd en samlad bild över hur utvecklingen ser ut längs landets
stränder.