1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av att utan dröjsmål fortsätta utvecklingsarbetet för
att omhänderta det använda kärnbränslet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utöka antalet platser för platsundersökningar till minst tre
platser i minst tre regioner.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av ett tydligt stöd till de kommuner som aktivt
deltar i platsundersökningar för ett djupförvar.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av stöd till frivilligorganisationer för att uppnå en
allsidighet i den nationella och lokala informationen om kärnavfallet.
5. Riksdagen begär att regeringen redovisar en policy för hur den avser att
använda vetoventilen i kärnavfallsfrågan för att på så sätt undvika
spekulationer och onödig oro i förstudiekommunerna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konsekvenserna av fri rörlighet för varor och tjänster på kärn-
avfallsområdet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inte
skall exportera eller importera kärnavfall.
Avveckling och förvaring
Vänsterpartiet anser att kärnkraften skall avvecklas.
Avvecklingen har påbörjats. Vänsterpartiet har varit emot
både en etablering och utbyggnad av kärnkraften. Den är en
ohållbar energikälla som medför oerhörda risker för miljön.
Vår kritik har genom alla år varit baserad på just kärnavfallsfrågan med
dess konsekvenser för kommande generationer samt att det inte finns någon
bra lösning på den frågan. Men som parti tvingas vi trots detta att ta ställning
till problematiken samt ta ett ansvar i den rådande situationen.
Det är av flera skäl viktigt att den process som nu pågår, för att hitta en
lämplig plats för förvar av det utbrända kärnbränslet, fullföljs. Dels är det en
stor fördel att påbörja djupförvaret medan kärnkraften fortfarande är i gång,
då detta garanterar att kompetensen i kärnenergifrågor finns tillgänglig i
landet. Dels innebär ett genomförande av den planerade processen att Sverige
kan spela en viktig roll internationellt. För att garantera ett fortsatt bra
arbete
med att hitta en lämplig plats är det angeläget att säkra trovärdigheten i den
process som pågår, och vi föreslår därför i denna motion några saker som vi
anser kan förbättra trovärdigheten i processen.
Alltsedan 1972, då den första reaktorn i Oskarshamn startade, har svenska
kärnkraftverk producerat radioaktivt avfall samtidigt som det pågått
utredningar om hur man skall hantera avfallsproblemet. Ambitionen är att
hindra spridning av avfallet under de hundratusentals år som radioaktiviteten
är livsfarligt hög och att inte belasta kommande generationer med risker,
ansvar eller kostnader till följd av vår tids atomsopor. Ingen avfallsförvaring
av detta slag kan dock göras helt säker, och den verkliga ambitionen är därför
att inte belasta kommande generationer med onödiga risker, ansvar eller
kostnader.
Att inte belasta kommande generationer med onödiga risker, ansvar eller
kostnader till följd av för vår tids atomsopor är ett sätt att formulera
ambitionen med ett slutförvar av det högaktiva avfallet. Medan kostnaderna
avses täckas med de fonderingar som finansieringslagen anger är tanken att
risker och ansvar för framtida generationer skall minimeras genom lämpliga
val av slutförvaringsmetod och plats. Metodvalet förutsätter att man först har
redovisat de funktionsvillkor som man önskar att ett slutförvar skall klara.
Valet förutsätter också att man öppet redovisar de avvägningar som måste
göras om och när det finns funktionsvillkor som till någon del är motstridiga.
Hittills har det framkommit tre funktionsvillkor som preciserar kraven på
tillsynsfrihet, svåråtkomlighet och återtagbarhet för avfallet:
- Villkor 1: Förvaret skall inte kräva övervakning eller underhåll för att
fungera vilket närmast pekar på "en sluten förvaring" där avfallet gjorts
tillräckligt svåråtkomligt för att skyddas mot oönskade och oavsiktliga
intrång.
- Villkor 2: Förvaret skall utformas så att avfallet kan återtagas om framtida
generationer skulle vilja reparera eller förbättra förvaret, eller rent av
använda det klyvbara materialet.
- Villkor 3: Förvaret skall utformas så att möjligheten till återtagande av
avfallet snabbt skall kunna brytas om framtida generationer finner att
risker med återtagbarheten är större än fördelen därav.
Med tydliga funktionsvillkor av detta slag kan även lekmän
se att det ryms en faktisk motsättning mellan kraven på
kärnavfallets svåråtkomlighet respektive återtagbarhet. Det
tredje funktionsvillkoret baseras på ett säkerhetstänkande
inom försvaret och föreskriver att man längre fram snabbt
skall kunna göra kärnavfallet oåtkomligt, om och när man så
finner befogat, exempelvis för att skydda sig mot hotande
terroristaktioner.
Den metod som hos Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) nu är
huvudalternativ är KBS 3-metoden, en metod som innebär att det använda
kärnbränslet kommer att förvaras i kapslar av koppar och järn ca 500 m ner i
berggrunden. Kapslarna skall bäddas in i lera för att skyddas mot eventuella
rörelser i det omgivande berget.
KBS 3-metoden kan endast konkurrera med en förvaring i djupa borrhål
om och när man prioriterar återtagande före funktionsvillkoren 1 och 3. Det
beror förstås på att en förvaring i djupa borrhål bättre tillgodoser krav på
svårtillgänglighet och tillsynsfrihet medan KBS-konceptet är bättre när det
gäller att infria krav på återtagbarhet.
Utfallet av jämförelser mellan KBS-metoden och andra metoder beror på
vilka avvägningar samhället vill göra mellan olika funktionsvillkor baserade
på den övergripande ambitionen att inte belasta kommande generationer med
onödiga risker eller ansvar. Detta gör att det är svårt att acceptera KBS 3-
metoden som den allenarådande metoden. Det är ledsamt att konstatera att det
fortfarande efter över 20 års utredande i SKB:s regi saknas relevanta
jämförelseunderlag mellan KBS-metoden och andra typer av bergförvar.
Det är av vikt för allsidighet och förtroende att det finns mer än en metod
framtagen samt att det satsas relevant forskning på mer än en metod.
Samtidigt som programmet för djupförvar enligt KBS 3-metoden fortsätter
enligt planerna skall industrin fortsätta forskningen för att hitta alternativa
förvaringsmetoder. Med stöd av forskningsresultaten bör därefter förstudier
av olika alternativa metoder redovisas. Detaljeringsgraden bör minst motsvara
nivån för ett referensalternativ i en MKB-process.
Platsundersökningar
Efter SKB:s förstudier i sex kommuner skall man gå vidare
med platsundersökningar på minst två platser. Det är viktigt
att definiera vad som menas med begreppet "minst två
platser" - avses platser inom samma ort/kommun eller
betyder det att platsundersökningarna skall ske inom olika
kommuner/regioner? Vänsterpartiet anser att det är av vikt
att platsundersökning sker på fler än två platser.
Vänsterpartiet föreslår att platsundersökning skall ske på
minst tre platser fördelade på tre regioner. Om det skulle
visa sig vid provborrningarna eller vid den fördjupade
studien av miljöpåverkan att en av platserna i någon av de
tre regionerna inte har förutsättningar för att kunna klara ett
säkert slutförvar på platsen skall det finnas alternativ när
man går vidare, vilket innebär att regeringen inte behöver
köra över ett kommunalt veto.
Stöd för en allsidig
information
Arbetet får av flera orsaker inte stanna upp. Innevånarna i
förstudiekommunerna har ägnat mycket arbete åt denna
fråga. De har läst rapporter, diskuterat, debatterat och tagit
ställning. Många har lagt ned avsevärd, frivillig och
oavlönad tid på att sätta sig in i problemen. Det är därför det
nu finns god beredskap att gå vidare.
Alla som har deltagit i förstudierna behöver nu få veta villkoren för
fortsättningen. Det är mycket viktigt att regeringen tydligt redovisar vilket
stöd de kommuner kommer att få som medverkar i platsundersökningar.
Hittills har ett mycket begränsat ekonomiskt stöd från kärnavfallsfonden
lämnats till förstudiekommunerna. Med platsundersökningarna blir det
kommunala engagemanget ännu viktigare. Det krävs stöd, ekonomiskt,
praktiskt och moraliskt, till de kommuner där platsundersökningarna skall
genomföras. Det behövs även en utökad möjlighet för frivilligorganisationer
på nationell och lokal nivå att kunna få del av det ekonomiska stöd som ges
för att en allsidighet i informationen skall kunna ges. SKI samt SSI har
föreslagit att regeringen bör ta upp frågan om stöd till frivilligorganisationer
för att dessa skall kunna delta i samrådsprocessen på det nationella planet. I
regeringens beslut den 24 januari 2000 om FUD-programmet 98 sägs att
regeringen överväger att särskilt stöd bör ges till frivilligorganisationer. Det
är dags för ett positivt beslut i den frågan. Ett beslut som kan skapa en
förändrad lokal process för att en allsidighet i informationen skall
uppfyllas/uppnås.
Det kommunala vetots
begränsning
För att bygga ett slutförvar krävs tillstånd enligt flera lagar.
Det är regeringen som gör den slutliga prövningen enligt
miljöbalken och kärntekniklagen. Prövningen enligt
kärntekniklagen bereds av SKI, och denna prövning gäller
enbart om anläggningen är säker eller ej. För att få tillstånd
enligt miljöbalken krävs normalt att den berörda kommunens
kommunfullmäktige accepterar lokaliseringen. Kommunen
kan använda den kommunala vetorätten och säga nej. Men
just för slutförvar av använt kärnbränsle har det kommunala
vetot vissa begränsningar. Regeringen kan besluta om att ge
lokaliseringstillstånd även om kommunfullmäktige i den
berörda kommunen har använt sitt veto och sagt nej. Detta
kan ske om regeringen bedömer att ingen lämpligare plats
står att finna. Denna möjlighet begränsar trovärdigheten i
den lokala demokratiska processen i förstudiekommunen
och skapar också onödig oro när kommuninvånarna skall
göra bedömningen om de vill fortsätta med en
platsundersökning. Det är därför angeläget att regeringen
redovisar en policy för hur den avser att använda
vetoventilen i kärnavfallsfrågan för att på så sätt undvika
spekulationer och onödig oro i förstudiekommunerna. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU och kärnavfall
Det finns oroande signaler om en framtida handel med
radioaktivt avfall över nationsgränser. Belgiens
energiminister ser t.ex. ett multinationellt förvar som
"logiskt i ett enat Europa". Han anser även att den fria
elmarknaden i EU kommer att rasera nationella gränser,
även för radioaktivt avfall. FN:s atomenergiorgan ser många
fördelar med multinationella lösningar, särskilt för mindre
länder. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att varje land
skall ta ansvar för sitt eget avfall.
Det radioaktiva avfallet är ur internationell synvinkel att betraktas som en
tickande bomb. Sverige bör därför ta initiativ till att frågan om förvaring av
det radioaktiva avfallet tas upp i olika internationella fora.
I lagen om kärnteknisk verksamhet framgår att det här i riket är förbjudet
att utan särskilt tillstånd slutförvara använt kärnbränsle eller kärnavfall från
annat land.
Den nu påbörjade kommersialiseringen och ökade internationaliseringen
av kraftproduktionen leder till många olika ägare i bolagen samt ett korsvis
ägande. Det samarbetsbolag (f.n. SKB) som skulle hantera kärnavfallet får
därmed en internationell ägarkrets av kraftbolag. För dessa bolag skulle det
innebära en mycket stor ekonomisk vinst om de kunde samordna
avfallshanteringen till ett befintligt slutförvar. För att detta skall bli
möjligt
räcker det med en enkel lagändring, eftersom det inte finns några EU-regler
som hindrar medlemsländerna att exportera kärnavfallet mellan sig. Här
kommer EU:s tre friheter in. Fri rörlighet för kapital, varor och tjänster.
Är det då troligt att SKB kan garantera att utländskt kärnbränsle inte
kommer att importeras för lagring i Sverige? Vad händer om SKB:s störste
ägare, Vattenfall, vill ta hem avfall från de reaktorer man deläger i Tyskland?
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att redovisa konsekvenserna av vad
fri rörlighet för varor och tjänster innebär för Sveriges del när det gäller
kärn-
avfall. Riksdagen bör också uttala sig om att Sverige inte skall importera eller
exportera kärnavfall.