Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utredning av ett differentierat strandskydd.
Strandskydd i glesbygd
Människan har genom historien samlats kring och bosatt sig
vid vatten. Nästan alla av landets större orter är belägna vid
hav, sjö, älv eller annat vattendrag. På vissa håll, särskilt i
tätare befolkade delar av landet, finns därför behov av ett
strandskydd för att reglera byggandet nära vattnet och
därmed trygga alla människors tillgång till de
rekreationsmöjligheter i form av bad och andra strövtåg som
vattnet medger.
Detta är en bra och nödvändig lagstiftning som dessutom uppfyller syftet
att skydda de biotoper som utgör viktig livsmiljö för växter och djur i det
strandnära området.
I princip samma regler om strandskydd gäller för t.ex. den tätt befolkade
Mälardalen som för glesbygden i Norrlands inland. Förvisso finns möjligheter
till dispens men det kräver särskilda skäl, något som torde tillämpas
restriktivt. Den nu gällande strandskyddslagen synes därför vara skriven för
befolkningstäta områden med högt exploateringstryck, medan den passar
sämre i glesbygd där antalet sjöar och vattendrag är ungefär lika stort som
antalet invånare i kommunen.
I de flesta glesbygdskommuner minskar befolkningen. Dessa borde få
bättre möjligheter att utnyttja de naturliga tillgångar som finns i området
bland annat för att attrahera inflyttande. Ökade möjligheter till att lokalt
anpassa strandskyddsbestämmelserna skulle därför kunna gynna en positiv
utveckling i glesbygd utan att för den skull friluftsliv eller växt- och djurliv
tar skada. Det kan också påpekas att självfallet skall strandskyddet vara kvar i
områden som är av inresse för naturvården, såsom naturvårdsområden,
reservat, ekologiskt känsliga områden och andra områden där skyddsvärdena
är höga.
Det finns, med beaktande av ovanstående, ett behov av utredning om ett
differentierat strandskydd.