Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till åtgärder för att
minska nedfallet av luftburet kväve i sjöar och vattendrag.
Motivering
I budgetpropositionens slutsatser sägs: "Skydd av mark för
naturvård och kalkning av försurade vattenområden är ett av
naturvårdspolitikens viktigaste instrument för att bevara den
biologiska mångfalden."
Jag delar uppfattningen att kalkningsverksamheten är nödvändig.
Emellertid måste den ses som ett stödförband. Det läker i sig inte någon
stukad fot, men i bästa fall kan det förhindra att skadan förvärras.
Idrottsmannen som fortsätter att springa riskerar dock svårare skador i
framtiden.
Propositionen har tagit alltför lätt på det egentliga problemet. Nämligen att
försurningen orsakas av fortgående svavel- och kväveutsläpp i atmosfären,
framför allt från biltrafik och annan förbränning. Dessa utsläpp ger surt regn
som i sin tur försurar mark och vatten och därmed hotar den biologiska
mångfalden.
I synnerhet bör åtgärder vidtagas mot utsläpp av kväveoxider. Sverige har
konstaterat i diskussioner med övriga EU att vi måste minska våra utsläpp av
kväveoxider med ca 70% till år 2010 av både hälso- och naturvårdsskäl. Den
långsiktiga lösningen ligger i att tillgängliga styrmedel snarast tas i bruk för
att åstadkomma en radikal minskning av utsläppen.