Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges politik i IWC och behovet av ett fortsatt moratorium
mot valfångst och nya valreservat.
Inledning
Valar har alltid fascinerat människor. Bara det faktum att det existerar
djur i havet med en längd av 30 meter, vikt av 200 ton och ett hjärta stort
som en bil känns helt overkligt. Det handlar om blåvalen, en av de arter
som minskat dramatiskt. Ungen är 7 meter när den föds och honan
förlorar 1 ton i veckan under digivningen då hon producerar 200 liter
mjölk per dygn. Blåvalen har ett läte med en ljudstyrka på 188 dB,
mycket starkare än ett jetplan. Kommunikation under vatten är något helt
annat än i luft. Man tror att valar hör varandra på ett avstånd av 100 mil.
Andra valar som delfiner och tumlare är betydligt mindre och den minsta
arten är inte större än en medelstor hund. Delfiner kan lära sig ord och språk
som ett fyraårigt barn. Historier hur de räddat drunknande och deras påtagliga
intresse för människor har gjort att förståelsen och intresset för dem ökat.
Valjakten
Valfångst har bedrivits i världen under minst 1000 år. Fram till mitten av
1800-talet var vapnen handkastade harpuner och de valarter som simmade
långsamt var de man klarade av att jaga. I slutet av 1860-talet uppfann en
norrman sprängharpunen, som avfyrades från ett ångfartyg. I och med det
förändrades jakten radikalt och antalet som dödades steg dramatiskt.
1946 bildades Valfångstkommissionen, IWC, vars främsta syfte från
början var att främja den vacklande valindustrin, men också att "bevara"
valar. Den skoningslösa jakten forsatte dock och 1966 fridlystes den första
valarten - blåvalen. Den hade då minskat till endast ett par tusen individer -
att jämföra med år 1930, då 30 000 blåvalar dödades och populationen var
betydligt större.
Under 70-talet förändrades IWC och många nationer, som var kritiska till
den kommersiella valjakten, blev medlemmar. Sverige kom med 1980. 1986
infördes ett moratorium för valfångst, ett moratorium förbjuder inte
urinnevånare på t.ex. Grönland att jaga. Moratoriet har respekterats av alla
nationer utom två - Norge och Japan. Norge dödar varje år hundratals
vikvalar och Japan bedriver vad man kallar forskningsjakt på samma art.
Japan bedriver dessutom jakten i ett reservat i Antarktis, där valarna skall
vara skyddade.
Samtidigt har valskådning blivit en turistindustri, som omsätter allt större
belopp. Den totala omsättningen är ca 4 miljarder kronor per år, och det går
att skåda val organiserat i Norge, Portugal, Italien, USA och Grönland med
flera länder. Intresset är stort och förhoppningen har varit att detta sätt att
närma sig valar skulle ersätta jakten även för de två stora valfångstnationerna.
Men tyvärr inte.
Vad händer nu?
Under de sista åren har det varit turbulent runt IWC:s möten.
Valfångstnationerna har agerat mycket starkt för att få förbudet mot
kommersiell valfångst upphävt, man har enligt många "köpt" mindre
nationers röster och man har haft framgång. Andra nationer har
konsekvent arbetat emot detta och tydligast har Australien varit, som lagt
ett förslag om att etablera ett valreservat i Stilla havet.
Det senaste mötet hölls i juni i år och de som var mest nöjda efter det
mötet var Japan och Norge. Japan ansåg att mötet varit ett steg framåt och att
det bara var en fråga om tid innan en kommersiell valfångst skulle tillåtas.
Australien fick inte gehör för sitt förslag på reservat, utan mötet röstade fram
ett förslag om att ta fram en förvaltningsplan för kommersiell valfångst. Och
det skall gå fort. Redan i februari 2001 skall man mötas i Japan (!) för att
fastställa denna förvaltningsplan - the Revised Management Scheme (RMS).
Sverige har tidigare varit en stark pådrivare i IWC. Man har argumenterat
utifrån två utgångspunkter:
Det går inte att bedriva en "human" valjakt. Den är grym och djuren dör en
långsam och plågsam död.
Havet som livsmiljö har förändrats mycket på grund av miljögifter m m.
Eftersom valar ofta är toppkonsumenter är risken stor att de drabbas av
miljöförstöringar. Även olja, sjöfart, fisknät osv. utgör hot och gör att det
finns anledning till besinning. Det faktum att de allra flesta valarter idag
blott
är en spillra av vad de har varit - även om vissa arter återhämtat sig sedan
moratoriet infördes 1986 - talar för ett fortsatt moratorium.
Nu tycks Sverige ha gett upp. Det är fullkomligt obegripligt och vi tror inte
att den nya svenska valpolitiken har ett folkligt stöd i landet. Sverige är nu
ett
land som driver på processen mot en reglerad kommersiell valjakt. Till
yttermera visso är Sverige ordförandeland från 2001 och tre år framöver i
IWC.
Ändra tillbaka till den gamla valpolitiken
Såväl Miljöpartiet som andra partier, Världsnaturfonden och föreningen
Djurens Rätt har försökt få till stånd en dialog med regeringen och då
främst miljöminister Kjell Larsson. På frågor får vi svar som "jovisst ska
Sverige stödja Australiens förslag att skapa ett valreservat" och "nejdå,
Sverige har inte ändrat inställning vad gäller kommersiell valjakt".
Men på IWC:s möten händer något helt annat. Där gör regeringens
representant gemensam sak med valfångarnationerna, kompromissar och
röstar ner Australiens reservatsförslag. Eftersom Sverige fortfarande har ett
gott anseende som en nation som bryr sig om miljö och biologisk mångfald
ansluter sig många till den svenska linjen. Sveriges ansvar för vad som är på
väg att hända är alltså stort.
Det finns inga skäl för den nya svenska linjen. Valfångsten är fortfarande
lika grym och hoten i haven består mot valarna. Det faktum att vissa arter
som gråval och blåval nu ökar igen kan inte tas som skäl för valfångst. Det
måste ju ha varit det som var avsikten med moratoriet.
Den svenska regeringen bör återgå till sin restriktiva syn på valfångst och
inte som nu stödja de krafter i IWC som vill införa en reglerad kommersiell
valfångst. Det bör ges regeringen till känna.