Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagregler om naturvårdsförrättning bör införas så att hanteringen av naturreservatsbildning kan ske enklare, snabbare och till lägre kostnad än vad nuvarande regler ger möjlighet till. Motivering
Under de närmaste åren kommer ett stort antal naturreservat att tillskapas för att vi skall kunna leva upp till de mål som riksdagen fastställt om bland annat skogsskydd och biologisk mångfald. Gällande miljökvalitetsmål säger att skogsområden med höga naturvärden ska bevaras. Skötselkrävande biotoper med höga naturvärden vårdas så att miljövärdena bevaras och förstärks. Det innebär enligt satta delmål att ytterligare cirka 250 000 ha skogsmark avsätts som naturreservat till år 2010, ytterligare cirka 50 000 hektar avsätts som biotopskyddsobjekt eller genom naturvårdsavtal till år 2010 och att arealen skogsmark som frivilligt avsätts för naturvårdsändamål ökar till år 2010.
I budgetpropositionen föreslår regeringen en betydande förstärkning av medlen för inköp av värdefulla naturområden, främst skogsmark. År 2001 avsätts totalt sett 635 miljoner kronor till skogsinköp samt skötsel och förvaltning av värdefull natur.
Riksrevisionsverket (RRV) har granskat hur Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Kalmar, Södermanlands och Västmanlands län arbetat med att bilda naturreservat under 1990-talet. RRV konstaterar i sin rapport 1998:62 att Naturvårdsverket och länsstyrelserna i dag inte har den organisation och de system som behövs för att välja ut de mest värdefulla områdena. Preciserade mål och kriterier för vad som är skyddsvärt saknas. Naturvårdslagen är i vissa avseenden överspelad. Vidare saknas en överblick över vad som redan skyddats. Detta behövs för att kunna bedöma länsstyrelsernas förslag till nya reservat. Granskningen visade vidare att myndigheternas kostnadsredovisning är ofullständig då de följdkostnader investeringar i skyddsvärd mark för med sig inte redovisas. Dessa har uppgått till cirka 35 procent av investeringskostnaden.
Ökningen av skyddet ställer, bland annat mot bakgrund av RRV:s granskning, stora krav på det arbetssätt som används för att rättsligt säkerställa naturskyddet och samtidigt ge ekonomisk kompensation till de berörda fastighetsägarna. Mot den bakgrunden borde naturvårdsfrågor hanteras på samma sätt som flertalet detaljplaner, järnvägsplaner, ledningskoncessioner etcetera, det vill säga genom ett så kallat förrättningsförfarande. Skyddet för vår skogsmark regleras i första hand i miljöbalken. Enligt miljöbalken kan beslut meddelas om åtgärder i naturvårdande syfte, som på olika sätt kan innebära inskränkningar i en fastighetsägares eller andra rättighetshavares förfoganderätt över fastigheten. I vissa situationer kan det även bli aktuellt med förvärv av den berörda egendomen. En viktig fråga i genomförandeprocessen är tidsfaktorn. Om ett naturreservat omfattar många markägare tar det ofta lång tid från reservatsbeslutet till dess att alla erforderliga avtal slutits. I normalfallet tar det cirka tre år att genomföra ett naturreservat. I extremfall kan det ta tre gånger så lång tid. Det är därför synnerligen angeläget att finna former för ett mer rationellt förfarande vid genomförandet av naturskyddet och därigenom underlätta processen för såväl berörda markägare som naturvårdsmyndigheterna.
Förrättningsförfarande
Ett arbetssätt som leder till ökad rationalitet utan att rättssäkerheten äventyras är förrättningsförfarandet. Själva grundtanken med en lantmäteriförrättning är att proceduren förenar den förhandlings- och avtalsprocess, som är en självklar komponent i en genomförandesituation med en medlings- och beslutsfunktion för de fall där parterna har svårt att själva nå fram till en överenskommelse. En lantmäteriförrättning har dessutom en sakrättslig funktion, genom att de förändringar som sker av fastighetsindelningen och av servitut och andra rättigheter automatiskt införs i det officiella fastighetsregistret och således får rättsverkan mot andra intressenter i egendomen. Erfarenheterna visar tydligt att den aktiva medlings- och utredningsroll som är kärnan i ett förrättningsförfarande i det stora flertalet fall leder fram till ett resultat som tillfredsställer de berörda i en konfliktsituation. Antalet fall där ersättningsbeslut vid lantmäteriförrättning överprövas av domstol är inte särskilt många. En annan viktig faktor i sammanhanget är att de sammanlagda kostnaderna kan minskas genom att lantmäterimyndigheten utför officialutredningar i stället för att berörda parter tar fram var sin utredning i samma fråga. Lantmäterimyndigheten arbetar också aktivt för att få till stånd skadeförebyggande åtgärder, till exempel markbyten, vilket lindrar konsekvenserna för enskilda fastighetsägare och samtidigt minskar kostnaderna för en förvärvare. Förrättningsförfarandet är vidare tämligen unikt i sina möjligheter att på ett samtidigt rättssäkert och effektivt sätt hantera stora sakägargrupper. Sammantaget framstår det som angeläget att även beslut till skydd för naturmiljön skall kunna genomföras med det etablerade förrättningsförfarandet. En förändrad lagstiftning bör dock inte utformas så att den helt ersätter den nu gällande ordningen. Förrättningslösningen bör istället vara ett alternativ i de fall där antingen berörda fastighetsägare eller berörda myndigheter finner ett sådant förfarande mer ändamålsenligt. En inskränkning i pågående markanvändning kan schematiskt ses som en tvåstegsprocess. I ett första steg görs en intresseavvägning som leder till ett beslut om att en inskränkning får ske. Denna prövning bör inte ske inom ramen för en förrättning. Förrättningen kommer istället in i det andra skedet, det vill säga vid det rättsliga, ekonomiska och praktiska genomförandet av beslutet. Den av Kristdemokraterna föreslagna ordningen med en naturvårdsförrättning kan sannolikt lagregleras på flera olika sätt. Det sätt som förefaller enklast och som jag underhand förstått diskuteras mellan berörda myndigheter är att utforma en särskild lag om naturvårdsförrättning. Själva förrättningshandläggningen, som finns reglerad i 4 kap. fastighetsbildningslagen, kan göras tillämplig med hänvisningar och vissa smärre tillägg.
Stockholm den 26 september 2000
Ragnwi Marcelind (kd)