Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miljöbalkens effekter.
Motivering
Många intentioner i miljöbalken är lovvärda, t.ex. samordningen av vissa
lagar och ökad tyngd åt hushållning och kretsloppstänkande vid prövning
och tillsyn. Samtidigt kan vi tyvärr konstatera flera förändringar som
uppenbart leder till minskat engagemang för miljöfrågor hos företag och
allmänhet. Statens ord om att "minska krångel och byråkrati" för
småföretagen klingar också falskt i detta sammanhang. Proceduren vid
tillstånd och miljökonsekvensbeskrivningar är nu så invecklad att det
måste anses helt omöjligt att för ett mindre företag klara av detta på egen
hand. Följden blir att externa konsulter måste anlitas i allt högre grad,
vilket i sin tur minskar företagens delaktighet i miljöarbetet.
Alltfler inser att framsteg inom miljöområdet idag styrs av kunskap och
engagemang, i linje med Agenda 21. Med miljöbalken lyfts dock tillsyn och
straff fram på frivillighetens bekostnad, bl.a. i och med införandet av
omfattande miljösanktionsavgifter. Skärpta krav och tillämpningar är förstås
helt i sin ordning när det gäller överträdelser som skadar miljön, men här
handlar det ofta om att företag riskerar kraftiga åtgärder för rent
administrativa misstag.
Nedan följer ett antal konkreta exempel på felaktigheter som bör rättas till
omgående.
Mellanlagring av farligt avfall kräver två tillstånd för samma hantering,
enligt k. 9 om miljöfarlig verksamhet samt enligt förordningen om farligt
avfall. Än värre är dock att även små miljöstationer för hushållens farliga
avfall numer är tillståndspliktiga (för enbart anmälan).
Företag som transporterar även mycket små mängder farligt avfall till
uppsamlingsplatser ska anmäla detta till länsstyrelsen. Detta kommer att leda
till enorma mängder anmälningar till länsstyrelsen (i den mån företagen
känner till regeln trots att de riskerar 10.000 kronor i sanktionsavgift om de
missat det hela).
Resultatet blir extraarbete utan någon rimlig möjlighet att följa upp ens en
bråkdel av anmälningarna. Att tillstånd krävs för större mängder är förstås
däremot helt i sin ordning, även om byråkratin även här är helt osannolik.
Många företagare kommer att få betala mycket stora belopp i
miljösanktionsavgifter p.g.a. okunskap om administrativa förändringar i
lagen. Detta i synnerhet som gränserna mellan tillstånds- och
anmälningspliktiga verksamheter har ändrats. Under 1999, enligt statistik från
Naturvårdsverket, var det endast 90 kommuner som använde sig av
miljösanktionsavgifterna. Majoriteten av dessa beslut (mer än 99 procent)
gällde brister i rapporteringsplikten enligt den s.k. köldmediekungörelsen. Det
kan noteras att storstäderna, Stockholm, Malmö och Göteborg, visade särskilt
ointresse sett mot bakgrund av antalet företag i dessa kommuner. Dessa
kommuner beslutade inte om en enda avgift för denna överträdelse. Förutom
att en majoritet av kommunerna inte använde sig av avgifterna alls, kan det
konstateras att användningen varierade stort mellan de kommuner som
använde sig av avgifterna. Det kan också konstateras att flera kommuner
fattat beslut om att inte besluta om avgift när skyldighet att göra det
förelegat.
Kommunernas agerande leder till rättsosäkerhet och en osund tävlan mellan
kommunerna att inte använda sig av avgifter kan skönjas. Oavsett
anledningen till kommunernas ovillighet att använda sig av avgifterna har
följden blivit att kostnaderna för att driva företag varierar mellan
kommunerna. Olika konkurrensvillkor råder.
Små företag på landsbygden arbetar ofta med kombinerade
sysselsättningar. Här har miljö- och hälsoskyddslagstiftningen misslyckats
med samordningen. Det kan t.ex. inte anses rimligt att ett jordbruksföretag
ska tvingas betala tillsynsavgifter enligt såväl miljöbalken (för "miljöfarlig
verksamhet") som enligt djurskyddslagen och ofta också livsmedelslagen.
Avfallsskatten ligger visserligen utanför miljöbalken, men ett stort misstag
bör ändå nämnas. Den som driver en deponi måste betala skatt (250
kronor/ton) för täckmassor, jord och sand, som körs in på tippen. Täckmassor
används för att minska nedskräpning, öka tippens hållfasthet, underlätta för
vegetation att etablera sig och för att minska genomvattning och urlakning av
miljöskadliga ämnen, m.a.o. för att sköta tippen på ett miljöriktigt sätt. Med
denna tolkning av avfallsskatten tjänar man alltså mycket stora pengar på att
missköta miljöarbetet.
Enligt grunderna för miljöbalken ska tillsynen vara självfinansierad. Det
innebär att tillsynen helt ska finansieras med avgifter som betalas av
verksamhetsutövarna. För närvarande är avgiftstäckningen cirka 65 procent
enligt beräkningar från Kommunförbundet. Återstående del finansieras med
skattemedel. Variationer i avgiftstäckningen råder mellan olika kommuner.
Olika kommuner har olika timtaxa (vanligast är intervallet 400-700 kronor)
och det leder till betydande skillnader i tillsynsavgifter mellan olika
kommuner. Följden blir att likvärdiga verksamheter i olika kommuner möter
olika avgifter. Det betyder att kostnaderna för att driva företag varierar
mellan
kommunerna. Konkurrensen påverkas. Att företaget betalat en årlig
tillsynsavgift är ingen garanti för att företaget får ett årligt besök av en
miljö-
och hälsoskyddsinspektör. Från företagets synvinkel är innebörden att man
betalar för en kommunal monopoltjänst som inte utförs.
Slutligen några synpunkter angående miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB). I och med miljöbalken har samrådskravet förstärkts, vilket är viktigt.
Den handläggningsgång som föreskrivs är dock fullständigt osannolik - "ett
eldorado för byråkrater" (se balken k.6 och förordningen om MKB). Förutom
att handläggningstiden för en stor mängd tillståndsärenden (täkter, industrier,
kommunala anläggningar m.m.) kommer att fördröjas betydligt så missar man
helt huvudsyftet med en MKB, nämligen att öka insikten om miljöfrågor för
den som söker ett tillstånd. MKB-arbetet kommer att bli en kommunikation
mellan inhyrda konsulter och godkännande myndigheter. Ingen företagare har
vare sig tid eller kunskap att klara de krav som ställs.
Detta var ett axplock av regler och förändringar som försvårar miljöarbetet
för såväl hushåll och företag som för myndigheterna, utan att ge några
positiva miljöeffekter. Det är vår förhoppning att Miljöbalkskommitténs
pågående utvärdering och översyn tar till sig de synpunkter som anges i
motionen och att nämnda felaktigheter kan åtgärdas.