Motion till riksdagen
2000/01:MJ765
av Nordlund, Harald (fp)

Liberal skogspolitik


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbetet med inrättande av naturreservat och förstärkt
biotopskydd bör intensifieras.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i sitt arbete inom EU bör verka för att övertyga
förpackningsindustrin i Europa om fiberförpackningens alla möjligheter.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om vad i
motionen anförs om att för att underlätta för skogsnäringen är en
upprustning av ett stort antal vägar nödvändig.1
4.
1 Yrkande 3 hänvisat till TU.
Inledning
Sveriges politiska partier har ställt sig bakom Riodokumentet från år
1992, där konventionerna om biologisk mångfald och klimatförändringar
antogs. Vid Riokonferensen antogs även Agenda 21 där skogens
avgörande roll för den globala ekonomin slogs fast och som innehöll ett
kapitel med åtgärder för att förhindra fortsatt avskogning. Vidare
undertecknades ett antal skogsprinciper, som även om de inte var
bindande, ändå uttryckte ett globalt samförstånd om principerna för
förvaltning, bevarande och hållbar utveckling av alla slags skogar. Dessa
miljömål överensstämmer med Folkpartiet liberalernas
förvaltarskapstankar; att vi alla har ett ansvar gentemot kommande
generationer, samt att vi inte kan tillåta oss att överutnyttja jordens
resurser eller utplåna biologisk mångfald. Riokonferensen har sedan följts
upp bl.a. genom konventionen om att bekämpa ökenspridning från 1994
samt Kyotoprotokollet om klimatförändringar från 1997.
Skogsindustrin har till stor del skapat Sveriges välstånd och genererar
årligen stora nettointäkter/exportinkomster. Den svenska skogsindustrin utgör
hälften av vår nettoexport. Våra skogar utnyttjas idag för såväl
virkesproduktion som för biobränsleproduktion. Vår kunskap om
skogsekosystemet har hela tiden ökat och ny kunskap har tillkommit som
visar att skogsbruket i sig självt kan utgöra ett hot mot miljön. Under senare
år har dock skogsbruket kommit att inta en mer miljövänlig hållning i sitt
arbete, något Folkpartiet liberalerna välkomnar. Likaså har många skogsägare
kommit att engagera sig i arbetet för ett mer miljövänligt skogsbruk.
Men vi ser också att det finns andra värden i skogen än det rena
produktionsvärdet. Skogen utnyttjas alltmer för olika former av rekreation, en
verksamhet som också är intressant i ett europeiskt perspektiv och som kan
vara grunden för nya arbetstillfällen inom t.ex. turistnäringen. För att Sverige
skall kunna nå de miljömål som man har kommit överens om i olika
internationella konventioner och beslutat i Sveriges riksdag är det både
angeläget och viktigt att ett fortsatt fördjupat arbete sker.
Det har under senare tid kommit fram glädjande rapporter som tyder på att
miljörörelsen och skogsindustrins samarbete förbättrats. Där slås fast att
skogsbruket är på rätt väg vad gäller att göra en bättre avvägning mellan
produktion och miljö. Det är vidare, enligt Folkpartiet liberalernas syn,
angeläget att skogspolitiken förs i en riktning som inbegriper ett mer vidsynt
sätt att se på skogen, där skogen som råvaruproducent bara är en del.
Skogspolitiken bör bygga på ett i alla delar fungerande skogsekosystem,
samtidigt som den syftar till att stödja och underlätta för skogsnäringen.
Härvid är t.ex. ansvaret för att upprustning av ett stort antal vägar av stor
betydelse.
Beskrivna hotbilder
Under slutet av förra året presenterades två av varandra oberoende
rapporter som berörde skogsbruket. Den ena var
"Miljökonsekvensbeskrivning av Skogsstyrelsens förslag till
åtgärdsprogram för kalkning och vitalisering" (Skogsstyrelsen 1/1999).
Den andra var Riksrevisionsverkets rapport "Skogsvårdsorganisationens
arbete för att jämställa miljömålet med produktionsmålet" (RRV
1999:31). Båda rapporterna riktar kritik mot nuvarande
skogsbruk/skogspolitik. Den kritik som här framförs måste lyftas fram i
debatten då den kan komma att spela en viktig roll när det gäller att forma
skogspolitiken.
Miljökonsekvensbeskrivningen och uthålligt
skogsbruk
Skogsstyrelsen har sedan tidigt 1990-tal ett förslag till kalknings- och
vitaliseringsprogram mot försurning av skogsmarken. Man har låtit
genomföra en miljökonsekvensbeskrivning av ovannämnda program. Den
miljökonsekvensbeskrivning som genomförts av en grupp forskare inom
institutionen för skoglig marklära, Sveriges lantbruksuniversitet, skriver i
sin rapport bl a att "vi kan idag inte se att skogsmarkens
produktionsförmåga eller skogarnas vitalitet hotas inom den närmaste
framtiden (5-20 år)". Vidare skriver man att "den årliga tillförseln av
vätejoner genom biomassans tillväxt och skörd (dvs nuvarande
skogsbruksmetoder, vår kommentar) är i medeltal i samma
storleksordning som tillförseln via atmosfären" (dvs luftföroreningar, vår
kommentar).
Man anser att en ökad skogstillväxt och uttag av GROT som skogsbio-
bränsle kommer att ytterligare öka markförsurningen. När nu depositionen av
svavel minskar kommer skogsbrukets andel av markförsurningen därmed att
öka ytterligare. Forskarna skriver vidare att det redan nu finns signaler på att
enbart stamuttag innebär att förlusten av baskatjoner genom skördandet
överstiger vittringen i marken. Vidare skriver man att "åtgärdsprogrammet
(Skogsstyrelsens, vår komm.) i ett avseende missar att ta upp ett helhets-
perspektiv på försurningsproblematiken. Aciditetsbelastningen på mark är
summan av bidrag från markbehandling, skogsproduktion och deposition."
Vidare: "Skörden bör således begränsas till vad som är hållbart". Vid
forskargruppens presentation av sin miljökonsekvensbeskrivning på
Naturvårdsverket på försommaren framhöll man vid flera tillfällen att, citat:
"dagens skogsbruk är inte långsiktigt hållbart".
En rad förespråkare från i huvudsak miljörörelsen menar att svensk skog
inte brukas optimalt. Att nuvarande skogsbruk inte bygger på en uthållig
produktion är den allvarligaste kritiken mot svenskt skogsbruk. Att nuvarande
skogsbruk inte bedrivs på ett uthålligt sätt innebär ett hot såväl mot
skogsekosystemet som mot skogsindustrin och de övriga värden vi har i
skogen. Skogsskötselprinciper måste bygga på en långsiktigt uthållig
skogsproduktion, som också tar hänsyn till att fundamentala processer i mark-
och vattenekosystemen skall fungera och att den biologiska mångfalden i de
olika ekosystemen kan fortleva. Resultatet från denna
miljökonsekvensbeskrivning kan vara skäl för en omprövning av gällande
lagstiftning.
Miljömålet och produktionsmålet
Riksrevisionsverket har nyligen granskat skogsvårdsstyrelsernas arbete
med att jämställa miljömålet med produktionsmålet (RRV 1999:31).
Sedan ett antal år tillbaka har skogsvårdsorganisationen (SVO) ett
sektorsansvar för naturvården i skogen. I den nya skogsvårdslagen från
1994 jämställs produktions- och miljömål.
Riksrevisionsverket redovisar i sin rapport kritik på olika områden. RRV
anser att nuvarande skogsvårdslag är en paradox, då skogsvårdslagen är
skriven så att portalparagrafens jämställande av miljömålen och
produktionsmålen inte kan uppfyllas. SVO saknar också riktlinjer för hur
mycket skogsmark som bör vara orörd eller som skall brukas med
naturvårdsinriktning. En genomgång av hela RRV:s rapport visar att
skogsvårdsorganisationen inte klarat av att förmå skogsbruket att värna om
den biologiska mångfalden. Detta menar man i sin tur kan bero på flera
faktorer, där både gammalt produktionstänkande, kollegiala bindningar och
kunskapsbrist kan spela roll. RRV:s skrivning är allvarlig. Vi menar dock att
det är för tidigt att dra alltför drastiska slutsatser av RRV:s granskning. Den
nya skogspolitiken har ännu inte funnit sin form och med tanke på
skogsbrukets långsiktighet bör den nya skogspolitiken få verka en längre
period innan förändringar diskuteras. Detta får emellertid inte tas till intäkt
för
att ingenting behöver göras.
Arbetet med att tillskapa naturreservat
Forskare inom biologisk mångfald har sedan länge konstaterat och påtalat
att skogsbruket idag utgör ett av de stora hoten mot fauna och flora inom
skogsekosystemen. Den s k rödlistan upptar allt från arter som utrotats till
arter som är "hänsynskrävande". Det finns många skäl till att en art är
trängd; den kan finnas på gränsen till sitt utbredningsområde, den kan ha
påverkats av klimat eller luftföroreningar, den kan vara beroende av det
gamla odlingslandskapet som sakta håller på att försvinna eller också
missgynnas av skogsbruket. Idag skyddas hotade arter genom
nyckelbiotoper. Konstateras kan också att kunskapsbristen fortfarande är
stor när det gäller de hotade arterna. Det är därför vanskligt att ange en
siffra. Det finns också ett hot som gäller de mer fundamentala
livsprocesserna i mark- och vattenekosystemen, då ett alltmer intensivt
skördande kraftigt minskar det växttillgängliga förrådet av viktiga
näringsämnen. Detta hot, som redogjorts ovan, har en mer smygande
karaktär men utgör likafullt ett allvarlig problem.
För att Sverige skall kunna leva upp till målet att långsiktigt säkra den bio-
logiska mångfalden, innebär detta att arealen naturreservat måste öka. Det
förutsätter också en förändring av nuvarande skogsbruk med ett större
hänsynstagande till biologisk mångfald. Miljövårdsberedningen har räknat
fram att på kort sikt måste ytterligare ca 900 000 hektar skyddas.
Man räknar med att två tredjedelar skall ske genom frivillig avsättning.
Detta måste vara något som Miljövårdsberedningen räknar med faller ut som
resultat av de olika miljöcertifieringsarbeten som nu pågår. Cirka 40 % av
Sveriges skogsmark är idag FSC-certifierad och stora arealer privat
skogsmark tillkommer nu också genom skogsägarföreningarnas egen
certifieringsmodell. Staten ligger långt efter i sina reservatsåtaganden. Med
den hastighet som nu råder, när det gäller att bilda reservat i södra Sverige,
kommer det att ta lång tid innan man ens nått upp till 1 %-målet i varje län.
Detta arbete måste drivas snabbare.
Vid den inventering av nyckelbiotoper som nyligen avslutats, kunde man
konstatera att mindre än 1% av skogsmarksarealen kan klassas som just
nyckelbiotoper. Ungefär var tionde skogsägare har ett sådant objekt på sin
fastighet. Men det finns stora regionala skillnader i antalet nyckelbiotoper.
För att komma upp i de nivåer skyddad areal som anges av
Miljövårdsberedningen måste därför stora arealer skog, som idag kanske
saknar naturvärden, avsättas; sedan skapar och vidareutvecklar man
naturvärden på dessa skogar. Detta mycket viktiga arbete borde staten kunna
påbörja snarast. Då ger staten tydliga signaler att man har för avsikt att också
tillskapa dessa arealer som nu fattas.
Detta arbete bör i första hand ske på marker som idag är i det allmännas
ägo; exempelvis skogar ägda av kommuner, landsting, försvaret, universiteten
och kyrkan. Det är viktigt, när nu staten har ett arealmål för
reservatsbildningen, att man i första hand väljer en taktik, som inte leder till
större konfrontation med privata skogsägare än vad som idag sker utan istället
i första hand vänder sig till det allmänna skogsägandet. En tidig information
om vad som finns på markägarnas areal och vad detta kan innebära för
området som berörs samt dess närområde måste myndigheten som handlägger
bildandet ge till berörda. Det kommer troligtvis ändå att bli bittra strider med
privatskogsbruket, och risken blir att det kan vändas till något negativt för
det
fortsatta naturvårdsarbetet.
Som nämndes ovan finns det idag också ett stort behov av reservat för våra
rekreationsmöjligheter. Några riktigt stora skogsområden borde tillskapas i
södra och mellersta Sverige där man kan få uppleva tystnaden, och som
primärt är avsatta för människans behov. Ett viktigt skäl till att miljömålet
inte givits tillräcklig tyngd är bristen på resurser för biotopskydd. Regeringen
har under många år försummat naturvården både vad avser medel för
reservatsbildning och medel för biotopskydd. Det medeltillskott som kommit
de senaste åren är välkommet, men vi föreslår i vårt budgetalternativ att
ytterligare avsätta 50 miljoner till biotopskydd inom skogsbruket. Större
ansträngningar måste också göras inom EU för att finna arbetsformer för
dessa frågor. Arbetet med Natura 2000 kan härvid vara vägledande.
Statens ansvar för sina egna myndigheters
ageranden
Staten måste ta sitt fulla ansvar för sina förvaltningsbolag
(Fastighetsverket och Sveaskog) när det gäller ansvaret för såväl
skogsskötsel som ansvaret för biologisk mångfald. Ett exempel från
verkligheten var då Fastighetsverket avverkade den 550-årig tallskog i
Jokkmokkstrakten i september förra året efter att ha fått tillstånd av
Skogsstyrelsen (statens naturvårdsmyndighet för skog). Arvliden och
Njakafjällen är ytterligare två exempel. Tyvärr kan exemplen göras fler.
De är långt ifrån unika. Staten måste ta sitt fulla ansvar och gå före i
praktiskt handlande i sitt skogsbruk och sin lagtillsyn av naturvård.
EU och möjligheter till samarbete
Under de senaste åren har det inom Europeiska unionen tagits initiativ på
gemenskapsnivå i riktning mot en mer omfattande och övergripande syn
på skogspolitiken. Syftet med detta har varit att samordna och
komplettera medlemsländernas nationella program för skogsbruk för att
internationella åtaganden i större utsträckning skall kunna implementeras.
Initiativen till en mer gemensam skogspolitik togs i slutet av 1990-talet
och utgörs av meddelanden, resolutioner och yttranden från EU:s
institutioner. Dessa är inte juridiskt bindande, men de kan innehålla
förslag till ny lagstiftning och skapa möjligheter till en mer sammanhållen
politik. För att kunna hitta nya vägar till hur skogens olika funktionssätt
bättre skall kan förenas med en hållbar utveckling och förvaltning satsar
EU idag mycket pengar på skogsforskningen.
Av vikt att påpeka i detta sammanhang är att skogen har olika
förutsättningar på olika platser i världen. Den europeiska skogens mångfald är
den ena grunden för den gemensamma skogsstrategin i EU. Detta innebär att
fokus, precis som idag, skall ligga på regional eller nationell nivå där program
för hur skogen skall skötas och utnyttjas inom området utarbetas. Den andra
grunden för skogsstrategin är att skogen fyller ett flertal väsentliga
ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner. Det finns likaså ett behov av
en hållbar förvaltning och utveckling så att alla dessa funktioner kan fyllas i
framtiden, både regionalt och globalt. Likaså bedrivs det idag en intensiv
forskning för att söka finna lösningar på två av de största hoten mot de
europeiska skogarna: luftföroreningarna och skogsbränderna. Detta arbete
välkomnas av Folkpartiet liberalerna.
En fråga som bl.a. EU-parlamentarikern Marit Paulsen engagerat sig
särskilt i, är frågan om att söka övertyga förpackningsindustrin i Europa om
att inse fiberförpackningens alla möjligheter. Detta är mer kostnadseffektivt
och skonsammare för miljön. En annan fråga som drivs är frågan om att
använda skogen som biobränsle. Om vi kan övertyga övriga Europa om
skogens olika användningsmöjligheter kan detta leda till positiva effekter för
såväl den svenska skogsindustrin som för det svenska välståndet.

Stockholm den 3 oktober 2000
Harald Nordlund (fp)
Lennart Kollmats (fp)