Är jorden på väg att gå under? Ibland när man lyssnar på miljödebatten
kan man tro det. Vi har dock ett positivt budskap att komma med. Faktum
är att det finns mycket som tyder på att vår miljö sammantaget blir
successivt bättre och bättre.
Men det är klart att det ständigt uppstår nya problem och att det finns en
del gamla att ta tag i. Vi menar att det inte finns behov av att totalt ändra
människors beteenden och ekonomins förutsättningar. Marknadsekonomi,
tillsammans med ett allt bredare miljömedvetande och teknikutveckling har
varit de framgångsrecept som lett till en renare miljö. Därför är det viktigt
att
fortsätta att förstärka dessa verktyg framöver.
Denna motion beskriver grunderna i Moderata samlingspartiets
miljöpolitik. Det återstår mycket att uträtta och det kommer även
fortsättningsvis att krävas kraftfulla insatser för att lösa många miljöproblem.
Utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, tungmetaller m.m. överstiger
fortfarande de nivåer naturen långsiktigt tål och halterna av växthusgaser ökar
i atmosfären.
Miljöarbetet skall i första hand utgå från den enskilda människans ansvar.
Många människor känner som individer ett stort ansvar för vår gemensamma
miljö och är engagerade och pådrivande i miljöarbetet. Det individuella
ansvarstagandet och engagemanget är en viktig utgångspunkt för en effektiv
miljöpolitik.
Staten skall ta sitt ansvar för de uppgifter som inte den enskilda människan
eller marknaden kan eller skall utföra. Effektiv lagstiftning och olika typer av
ekonomiska styrmedel är viktiga verktyg i detta arbete.
Marknadsekonomin måste användas för att på ett dynamiskt sätt driva
miljöarbetet framåt. Handel med utsläppsrätter bör införas för att öka
måluppfyllelsen och kostnadseffektiviteten i miljöarbetet.
Det internationella samarbetet måste förstärkas. Sverige måste, när det
gäller de gränsöverskridande miljöproblemen, driva på för att få till stånd
avtal om mer långtgående utsläppsminskningar.
Moderata samlingspartiet redovisar fler miljöpolitiska förslag i särskilda
kommittémotioner.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miljömålsarbetet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utgångspunkter för det fortsatta miljöarbetet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av ökat internationellt samarbete på miljöområdet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lokala investeringsprogram för ekologiskt hållbar utveckling.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äganderätten och miljöbalken.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om allmänna hänsynsregeln, stoppregeln och lokaliseringsregeln
inom ramen för pågående markanvändning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om allemansrätten och kommersiell verksamhet på annans mark.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miljösanktionsavgifter.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om handel med utsläppsrätter.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kretslopp och avfallspolitik.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avfallsskatten. 2
12. Riksdagen beslutar om höjning av bilskrotningspremien.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miljöforskning och miljöövervakning.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om försurning och övergödning.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det internationella samarbetet i Östersjöområdet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om klimatpolitiken.
17.
1 Yrkande 4 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 11 hänvisat till SkU.
5 Inledning
Miljösituationen i Sverige har i takt med teknikutveckling och högre
kunskapsnivå på flera områden radikalt förbättrats. Luftkvaliteten i
städerna har stadigt blivit bättre, många sjöar och vattendrag, som bara för
några decennier sedan betraktades som döda, har kunnat restaurerats.
Antalet fiskarter har därmed ökat och sjöar och vattendrag har åter blivit
möjliga att använda för bad och fiske. I Östersjön har de allt lägre
halterna av miljögifter lett till att antalet sälar och rovfåglar ökat. I
västvärlden ökar människans livslängd och en bättre miljö är en av de
viktigaste bakgrundsfaktorerna.
Index för föroreningshalter i tätortsluft
Diagram 1.
Diagrammet visar att tätortsmiljön, som ett genomsnitt för samtliga
svenska tätorter, blivit successivt bättre. Denna utveckling är
representativ även för resten av landet. Hade man dragit ut kurvorna till
1960-talet så hade kurvorna blivit allt brantare. Det har skett en radikal
förbättring av miljön de senaste 30 åren.
Tack vare bl.a. den ekonomiska och tekniska utvecklingen har det varit
möjligt att minska eller eliminera många tidigare stora miljöproblem.
Historien har med önskvärd tydlighet visat att marknadsekonomi är
överlägsen andra system, som t.ex. planekonomi, när det gäller att ta hänsyn
till miljön. En enkel jämförelse mellan gamla Öst- och Västtyskland visar att
det kommunistiska, planekonomiska Östtyskland bedrev en hård rovdrift på
naturresurserna medan det mera marknadsekonomiska Västtyskland är ett
förhållandevis rent land. Östtysklands årliga utsläpp av svaveldioxid vid
kollapsen 1989 översteg Västtysklands mer än fem gånger, trots att
folkmängden var fyra gånger mindre och levnadsstandarden betydligt lägre.
Icke desto mindre finns det fortfarande mycket att uträtta på miljöområdet.
En hel del insatser kommer att krävas för att lösa de allvarliga miljöproblem
som har sin grund i mänsklig verksamhet. Utsläppen av svaveldioxid,
kväveoxider, tungmetaller m.fl. ämnen till luften i norra Europa medför att
nedfallen av dessa ämnen i Sverige överstiger de kritiska
belastningsgränserna. Halterna av växthusgaser ökar i atmosfären. Ungefär 90
procent av det försurande nedfallet över Sverige kommer från källor i andra
länder. När det gäller övergödningsproblemen i Östersjön är relationen
likartad. Endast en liten del av den totala näringstillförseln till Östersjön
kommer från svenska källor.
5.1 Miljömålsarbetet
Riksdagen har lagt fast femton övergripande miljökvalitetsmål. De skall
vara utgångspunkt för ett system med mål- och resultatstyrning av statens
och kommunernas miljöarbete. De femton miljökvalitetsmålen är:
- Frisk luft.
- Grundvatten av god kvalitet.
- Levande sjöar och vattendrag.
- Myllrande våtmarker.
- Hav i balans samt levande kust och skärgård.
- Ingen övergödning.
- Bara naturlig försurning.
- Levande skogar.
- Ett rikt odlingslandskap.
- Storslagen fjällmiljö.
- God bebyggd miljö.
- Giftfri miljö.
- Skyddande ozonskikt.
- Begränsad klimatpåverkan.
- Säker strålmiljö.
Regeringen har i prop 1997/98:145 angivit miljöpolitikens utveckling och
inriktning, riktlinjer som även riksdagen antagit. Där slås fast att:
"Regeringens övergripande mål för miljöpolitiken är att till nästa
generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen
är lösta."
Vi anser att detta tidsmål är svårt att uppnå. Dessutom tyder målarbetet på
en betydande naivitet. Att tro att man någonsin kommer att kunna utradera
alla miljöproblem tyder på en väldigt statisk syn på miljön. Att bortse från att
nya problem kan uppstå eller att en åtgärd kan leda till något annat
miljöproblem är märkligt. Att lösa miljöproblemen till nästa generation, det
vill säga inom 25 år, är inte realistiskt. Med den stora mängd av olika
miljömål som är beroende av utvecklingen i omvärlden finns det knappast
någon möjlighet att uppnå målet. Naturligtvis skall Sverige ha en mycket
ambitiös målsättning på miljöområdet. Goda resultat på sikt och väl
genomarbetade metoder i miljöarbetet är dock viktigare än tidsmål som kan
vara svåra att uppnå.
6 Utgångspunkter för fortsatt miljöarbete
Fakta visar att miljöarbetet är på rätt väg. Det finns anledning att vara
positiv. Vi vill därför varna för dem som hävdar att det måste ske radikala
förändringar av både ekonomiska system och enskilda människors
beteenden. Visst är det så att vi alltid kan bli bättre. Vi är dock inte
beredda att förhandla om systemen. Marknadsekonomin är överlägsen
och enskilda människors engagemang är viktigare än en skärpning av
miljölagarna. De som driver omfattande systemförändringar som
miljöpolitisk grund har oftast en dold politisk agenda. Det är inte miljön i
första hand, utan deras ideologiska uppfattning som styr.
Många av dagens miljöproblem har ändrat karaktär i jämförelse med
gårdagens. Från att i stor utsträckning handla om att komma till rätta med
punktutsläpp gäller det idag till stor del att ytterligare öka
resurseffektiviteten
i samhället. Det handlar om att utnyttja hela marknadsekonomins drivkrafter
för att få fram produkter och en produktion som gör att den totala
miljöbelastningen kommer ner till en nivå som naturen långsiktigt tål. För att
lyckas med detta kommer det även fortsättningsvis att behövas en effektiv
lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Det nya som krävs i dagens
dynamiska värld är att fullt ut använda marknaden och de
marknadsekonomiska verktygen i miljöarbetet. Detta tillsammans med ett
omfattande internationellt samarbete är en förutsättning för att på ett
effektivt
sätt komma till rätta med dagens och morgondagens miljöproblem.
6.1 Människa - natur
Människan är unik, och synen på och respekten för människovärdet måste
vara vägledande även i miljöarbetet. Människan har samvete, förnuft,
intelligens och kunskap. Därmed kan endast människor inneha rättigheter.
Det är utifrån dessa särskilda egenskaper som människan har ett speciellt
förvaltarskapsansvar för naturen och miljön i stort. Det är också utifrån
denna mänskliga förmåga som miljöproblemen kan lösas, och
miljöarbetet bedrivas med optimism och framtidstro. Från moderat sida
kan vi inte acceptera att människans värde skulle jämställas med djurens
eller andra delar i ekosystemet. I viss miljödebatt finns tyvärr tendenser i
den riktningen.
6.2 Ekonomisk tillväxt och god miljö
Tillståndet i världen visar att utveckling och ekonomisk tillväxt är en
grundförutsättning för att uppnå en god miljösituation. Att det behövs
ekonomisk tillväxt för att komma till rätta med fattigdoms- och
miljöproblemen fastslogs vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992.
Ekonomisk tillväxt, social utveckling och utrotande av fattigdom är de
viktigaste prioriteringarna för u-länderna och är i själva verket en
förutsättning för att de nationella och globala målen om en hållbar
utveckling skall uppnås. (Agenda 21)
Det visar sig också att de marknadsekonomiskt inriktade industriländerna
har lyckats allt bättre när det gäller att kombinera den ekonomiska
tillväxten med miljöhänsyn. Miljöförbättringarna beror ytterst på den
ekonomiska tillväxten. Tack vare ökade resurser har ny teknik kunnat
utvecklas. Detta har lett till ett effektivare resursutnyttjande, minskade
miljöstörningar och ökat miljöintresse hos medborgarna och
konsumenterna. Omvänt hade den ekonomiska tillväxten inte varit möjlig
utan marknadsmässig prissättning som stimulerar resurssnål teknik och
alternativ resursanvändning.
Framgångarna med att bemästra miljöproblemen i vår del av världen är
också intimt kopplade till det personliga ansvaret som betonas mer i
marknadsekonomierna än på andra håll. Människor tar ansvar för det de äger.
Inga regleringar kan ersätta den kraft som ligger i detta. Det personliga
ansvaret, det enskilda ägandet och en fungerande marknadsekonomi är
avgörande för en fortsatt positiv utveckling. Kollektiva lösningar och
centraliserat beslutsfattande har stora begränsningar. Om man inte inser detta
minskar utrymmet för den dynamiska process som gör att alltfler människor
kan leva ett bättre liv. Restriktioner som bottnar i brist på framtidstro kan
hindra sund ekonomisk tillväxt och göra utvecklingspessimismen
självuppfyllande.
6.3 Den fria marknaden som drivkraft
I den rika delen av världen har miljöintresset och omsorgen om miljön
vuxit i snabb takt. Detta har starkt påverkat det konkurrensutsatta
näringslivet. Det är ingen slump att miljövänligt papper först
introducerades i i-länderna och inte i u-länderna. När människor börjar
fundera över hur deras beslut påverkar miljön och i vissa fall ändrar sina
konsumtionsvanor, tvingas företagen att följa efter - om de vill behålla
sina kunder och lönsamhet.
Att producera miljövänligt har blivit ett viktigt konkurrensmedel. Alltfler
företag har dessutom upptäckt att miljöanpassning inte bara är ett sätt att
anpassa sig till utvecklingen, utan också ett sätt att förbättra lönsamheten.
Man talar i dag om affärsdriven miljöutveckling. Företagen söker intensivt
efter möjliga miljöförbättringar i syfte att sänka sina kostnader för avfall,
spill, rening och resursförbrukning och för att vinna nya försäljningsargument
inför konsumenterna.
Miljöarbetet inom företagen har kommit längre än många hunnit uppfatta.
Utvecklingen har skett med den snabbhet, kraft och intensitet som bara är
möjlig när det är marknadens spelregler som styr utvecklingen. Företag har
ryckt åt sig mycket av initiativet på miljöområdet framför de miljövårdande
myndigheterna och underskrider i dag på viktiga områden frivilligt de
gränsvärden som dessa myndigheter satt upp.
Företagens miljöarbete syns utåt genom miljöredovisningar,
marknadsföring och förändringar av produkterna. Hade miljökraven i allt
varit satta av myndigheter hade företagens miljöarbete knappast nått så långt.
Men möjligheten att spara kostnader eller öka intäkter genom miljöarbetet har
lett till djupare omvälvningar. Företagen omorganiserar sig själva, inför nya
tillverkningsmetoder och utbildar medarbetarna i miljöfrågor.
Finansmarknaden har börjat intressera sig för miljöfrågor när företagens
framtidsutsikter skall bedömas. Miljötekniker, miljökonsulter,
miljöinformatörer, miljöekonomer, miljöjurister och miljöchefer är nya,
kvalificerade yrken som skapats inom företagen.
7 Stat - marknad - individ
Den enskilda människans ansvar måste således vara utgångspunkten för
miljöpolitiken. Inte ens de mest genomtänkta regleringar kan ersätta den
kraft som ligger i det individuella ansvarstagandet. Människor känner ett
stort ansvar för vår gemensamma miljö och många har ett mycket starkt
miljöengagemang. Detta tillsammans med det enskilda ägandet främjar ett
hushållande och vårdande av resurserna som inte det kollektiva klarar av.
En stark äganderätt är en av de allra viktigaste principerna för att skapa en
god miljö. Staten bör därför så långt det är möjligt verka för att fördela det
kollektiva miljöansvaret på individer, antingen direkt genom personligt
ägande eller genom företag eller små gemenskaper.
Det personliga ansvarets betydelse för miljön gör att det i dag går en
miljödriven privatiseringsvåg över världen. Många amerikanska national- och
delstatsparker finansierar sin verksamhet genom att ta betalt för sina tjänster
och den privata viltvården är där en förebild. Sanering av miljöskadade
områden behöver inte alltid ske med skattemedel, om privata initiativ släpps
fram. I Afrika har privata initiativ varit viktiga, bland annat vid bildandet av
reservat. Från USA finns även goda exempel på hur förstörda vattendrag kan
restaureras och fisket återställas genom privata initiativ. I Sverige har
dessvärre incitamenten minskats för motsvarande initiativ, bl.a. genom att
urholka fastighetsägarnas fiskerätt.
I alltfler länder privatiseras vattenresurser och vattenförsörjningen.
Frankrike och England var tidigt ute på detta område. Tack vare detta har
franska och engelska bolag nu ett försteg på världsmarknaden för
vattenförsörjning när fler länder, bl.a. Nya Zeeland, Jamaica och Argentina,
privatiserar vattenförsörjningen. Många av dessa länder har till skillnad från
Sverige knappa vattenresurser.
Argumenten för privatiseringarna har blivit mer praktiska och mindre
ideologiskt betonade allteftersom fördelarna med det privata ägandet har
blivit uppenbara. För det första sköts verksamheten mer effektivt i
privatiserad form. Leveranssäkerheten ökar. För det andra medför en
överföring till privat ägande eller privat drift att de subventioner som alltid
följer av offentligt ägande försvinner. Detta leder i sin tur till bättre
hushållning. Vinstintresset leder också till att ansträngningar görs för att öka
tillgången på vatten. För det tredje avlastas ansträngda offentliga finanser de
tunga investeringar som på många håll måste genomföras i
vattenförsörjningssystemen.
Skötseln och förvaltandet av naturen kan förbättras om fler uppgifter
privatiseras. Naturvårdande uppgifter bör läggas ut på entreprenad.
Naturreservat bör i första hand skapas genom att skötselkontrakt upprättas -
inte genom att marken övergår i offentlig ägo. Äganderätten av vattenresurser
bör bli tydligare för att effektivisera hushållningen av resurser. Med denna
inriktning kan staten koncentrera sina resurser till miljöproblem som inte kan
lösas av enskilda människor själva. Arbetet med att öka antalet privata
initiativ i miljöarbetet och miljöbevarandet måste intensifieras.
Möjligheten att lösa miljökonflikter genom juridiska processer bör öka.
Det juridiska ansvaret bör tydliggöras så att man på ett bättre sätt än idag kan
tillämpa principen om att förorenaren skall betala de kostnader föroreningen
ger upphov till. En inriktning där det blir lättare att utkräva ett juridiskt
ansvar
skapar incitament och drivkrafter för att i högre grad än idag förebygga
miljöproblem. En stark och väl definierad äganderätt är dock en förutsättning
för att den som skadas av ett utsläpp skall ha möjlighet att få ersättning.
Samtidigt är en stark och väl definierad privat äganderätt nödvändig för att
kunna uppnå en effektiv resurshushållning av naturens resurser.
7.1 Statens ansvar
Staten skall ta ansvar för de uppgifter ingen annan kan utföra och inte
splittra resurserna på sådant som lika gärna kan skötas av medborgarna
och företagen. Det finns miljöproblem som inte kan lösas utan statens
medverkan. I dessa fall bör staten ingripa med de verktyg som står staten
till förfogande; lagstiftning, ekonomiska styrmedel och överlåtelsebara
utsläppstillstånd.
Det är av stor vikt att statens åtgärder på miljöområdet är ändamålsenliga
och kostnadseffektiva. I vissa fall, t.ex. när det gäller särskilt farliga ämnen
och processer, behövs totalförbud, medan det i andra fall kan handla om
mildare åtgärder såsom informationsinsatser. Ett annat viktigt krav är att
miljöbesluten skall grundas på generella regler i syfte att eliminera risken för
godtycke och konkurrenssnedvridning. Lagar är bättre än bidrag.
En bidragsstyrd miljöpolitik överlåter miljökostnaderna åt skattekollektivet
och signalerar att enskilda, företag och kommuner inte behöver ta eget ansvar.
Bidragspolitiken är skadlig därför att den är motsatsen till personligt
ansvarstagande och saknar inbyggda drivkrafter för miljöansvar. I en
bidragsstyrd miljöpolitik riskerar miljöansvaret att upphöra samma dag
bidragen upphör. I den mån ekonomiska stimulanser skall förekomma bör de
användas till helt ny teknik. Rätt utformade kan miljölagar vara ett stöd för
företagen och bidra till att skapa förutsättningar för konkurrenskraftiga
svenska miljöteknikföretag.
Till de offentliga kärnuppgifterna på miljöområdet hör miljöforskning,
miljöövervakning, kalkning och ansvar för uppfyllandet av nationella och
internationella överenskommelser såsom klimatpolitiken. Andra statliga
områden, som behöver förstärkas, är rättsväsendet och tillsynsverksamheten.
På dessa statliga kärnområden måste staten ta sitt ansvar. Det handlar till stor
del om att göra en klarare prioritering, lämna åt marknaden och de enskilda
medborgarna att lösa det de löser bäst och koncentrera statens insatser där de
mest behövs.
Statens uppgifter bör i övrigt renodlas så att de framförallt handlar om att
få miljöarbetet att fungera så effektivt som möjligt. I detta ligger att staten
inte skall ägna sig åt att detaljstyra på vilket sätt ett miljömål skall uppnås
inom t.ex. återvinningsområdet. Detta skall i stället avgöras inom respektive
näring.
Staten har däremot en viktig uppgift när det gäller att övervaka att
marknadsaktörer och konsumenter har tillgång till objektiv, korrekt och saklig
miljöinformation. Genom forskning och miljöövervakning kan ny kunskap
och information tas fram som gör att såväl företag som enskilda kan fatta
relevanta beslut och på ett aktivt sätt välja produkter med minsta möjliga
miljöpåverkan.
Försiktighetsprincipen är en vägledande princip för miljöarbetet. Den
betyder i korthet att beslut skall kunna fattas som begränsar eller förbjuder
användandet av ett ämne eller produkt även om det inte till 100 procent går att
vetenskapligt bevisa dess farlighet. Det är dock mycket viktigt att beslut om
tillämpning av försiktighetsprincipen baseras på gedigna vetenskapliga
riskbedömningar.
Inom EU pågår för närvarande ett arbete där man försöker definiera på
vilket sätt försiktighetsprincipen skall tillämpas inom den gemensamma
lagstiftningen. Det finns starka påtryckargrupper som vill få in en mer
generell och därmed godtycklig tillämpning av försiktighetsprincipen. En
felaktig användning av principen riskerar leda till att angelägna forsknings-
och utvecklingsinsatser på än mängd områden försvåras eller stoppas. Det är
därför mycket viktigt att Sverige med kraft driver kravet på vetenskapliga
riskbedömningar som grund för varje beslut om att tillämpa
försiktighetsprincipen. Vi efterlyser en nyanserad användning av principen
som, rätt använd, i grunden är bra.
7.2 Internationellt samarbete
Det internationella samarbetet om miljöfrågor blir allt viktigare. Ett
framgångsrikt samarbete har stor betydelse för Sverige eftersom vi är
starkt påverkade av gränsöverskridande miljöproblem. Det internationella
miljösamarbetet följer för Sveriges vidkommande två spår, dels
samarbetet kring EU:s miljöpolitik, dels internationella ansträngningar för
att lösa globala miljöproblem.
Möjligheten att skapa överstatliga regler gör att EU kan nå stora
framgångar när det gäller att minska miljöproblemen. Utvidgningen av EU till
fler medlemsländer inom Sveriges eget närområde ökar möjligheterna att
inom ramen för EU-samarbetet eliminera gränsöverskridande miljöproblem i
norra Europa. Sverige bör påverka miljöpolitiken i EU så att EU inte ägnar
sig åt onödig detaljreglering på miljöområdet. EU bör heller inte ägna sig åt
sådana uppgifter som bättre kan skötas av de enskilda medlemsländerna. I
stället bör EU prioritera de gränsöverskridande miljöproblemen i alla de
former de kan uppträda.
Sverige behöver på ett mer aktivt och konsekvent sätt driva de
gränsöverskridande miljöfrågorna såväl inom FN som i EU.
Östersjösamarbetet och miljöbiståndet till Baltikum och övriga länder i
Östeuropa måste fortsätta. Sverige bör särskilt prioritera Östersjön och
Östersjöregionen samt Kolahalvön i detta samarbete. Sverige bör också verka
för en ökad harmonisering av miljöreglerna i EU i syfte att öka effektiviteten i
den inre marknaden och i den gemensamma miljöpolitiken. Detta gäller
främst de gränsöverskridande miljöproblemen.
Inom FN:s ram är det viktigt att Sverige trycker på för att få till stånd
begränsningar av koldioxidutsläppen och för att få till stånd
marknadsekonomiska reformer i tredje världen. Sveriges möjligheter att nå
framgångar i det internationella miljösamarbetet bygger på vårt lands
trovärdighet och kompetens. Egna resultat och prioriteringar på miljöområdet
är således viktiga. Den svenska klimatpolitiken, som den bedrivs i dag,
försvagar tyvärr trovärdigheten. Att kräva att andra länder skall minska sina
utsläpp, samtidigt som Sverige ökar dem inger inte förtroende för Sverige i
det internationella miljöarbetet.
7.3 Ett steg mot en ekologiskt ohållbar utveckling
Den socialdemokratiska regeringen upprepar i praktiskt taget varje
regeringsdokument att man är på väg att leda Sverige i riktning mot en
ekologiskt hållbar utveckling. Tyvärr har det visat sig att ambitionen inte
sträcker sig längre än till vackert formulerade fraser som inte har mycket
att göra med den genomförda politiken. Regeringens satsningar på lokala
investeringsprogram för ekologisk hållbar utveckling framstår alltmer
som ett gigantiskt slöseri med statsmedel. Det gemensamma med de olika
miljardsatsningar som regeringen genomfört i syfte att förbättra miljön är
att de alla fått skarp kritik i utvärderingar, bland annat av Riksdagens
revisorer. Detta gäller för såväl de lokala investeringsprogrammen som
Östersjömiljarden och energiomställningsprogrammet.
Att regeringen satsar miljardbelopp på missriktade miljöåtgärder som inte
ger någon nämnvärd miljöeffekt är illa nog. Vad som är än värre är att
regeringen med bland annat miljöargument satsar miljarder på att i förtid
stänga säker, miljövänlig och lönsam svensk kärnkraftsproduktion. Problemet
med kärnkraftsavvecklingen är inte att miljöeffekten blir liten utan att den
tvärtom blir kraftigt negativ. Sammantaget framträder bilden av en
socialdemokratisk regering som i grunden är passiv när det gäller viktiga
miljöfrågor men som när den väl gör någonting slösar bort stora belopp på
åtgärder med liten miljöeffekt eller på åtgärder som är direkt negativa för
miljön.
7.4 Äganderätten och miljöbalken
Det privata ägandet är en viktig hörnsten i det demokratiska systemet.
Därför krävs ett starkare grundlagsskydd för detta ägande. I samband med
miljöbalksarbetet aktualiserades frågan om skyddet för äganderätten.
Trots att Lagrådet påtalade att balkförslaget stred mot äganderättens
grundlagsskydd, beslutade riksdagsmajoriteten anta balkförslaget på
nämnda punkt. Vi har således en miljöbalk som strider mot grundlagen.
Vi kan inte acceptera detta.
Konflikten mellan äganderättsskyddet och miljöbalken berör i stor
utsträckning de areella näringarna, med urholkat äganderättsskydd som följd.
Tillämpningen av den "allmänna hänsynsregeln", "stoppregeln" och
"lokaliseringsregeln" kan medföra intrång i pågående markanvändning utan
att ersättning utgår. Detta är inte rimligt. Miljöbalken måste omarbetas så att
den allmänna hänsynsregeln, stoppregeln och lokaliseringsregeln inte
tillämpas på jord- och skogsbruket inom ramen för pågående
markanvändning.
Ett annat problem ur äganderättssynpunkt gäller den lagreglerade
tillämpningen av allemansrätten vad beträffar verksamhet på annans mark.
Det naturliga är att kommersiell eller liknande verksamhet på privat mark
alltid skall kräva markägarens tillstånd. Lagen är orimlig på den punkten då
det är länsstyrelsen som skall pröva verksamheten ur miljösynpunkt, men
markägaren skall inte ha möjlighet att säga nej ur äganderättssynpunkt. Lagen
måste ändras så att markägaren får rätt att säga nej till verksamheten utifrån
äganderättens intresse.
Moderata samlingspartiet var positivt till beslutet om miljösanktionsavgift,
men påtalade felaktigheten i att avgiften skulle kunna tas ut innan ett
överklagande avgjorts. Det visar sig nu vid tillämpningen av
miljösanktionsavgiften att vissa kommuner driver denna möjlighet orimligt
långt. Så kan t.ex. en kommun, utan att påminna vederbörande, kräva en
näringsidkare på flera tusen kronor i miljösanktionsavgift bara därför att
vederbörande förbisett att lämna in en årlig miljörapport i tid. Det minsta man
kan begära är att näringsidkaren får en påminnelse och därefter möjlighet att
fullgöra sin skyldighet innan någon miljösanktionsavgift krävs ut. Reglerna
för rätten att ta ut miljösanktionsavgift måste ses över.
7.5 Handel med utsläppsrätter
Det behövs nya grepp i genomförandet av miljöpolitiken. Om
målsättningen med miljöpolitiken är att vi skall uppnå en långsiktigt
hållbar livsmiljö där den biologiska mångfalden värnas, är det dags att
ompröva kriterierna för hur gränsvärden och reningskrav sätts. På vissa
områden skulle det vara lämpligt att vid fastställande av reningskrav och
utsläppsmängder börja utgå från de nivåer som människa och omgivande
miljö långsiktigt tål. En sådan modell skulle innebära en
ambitionshöjning i miljöarbetet som i sin tur ställer krav på mer
kostnadseffektiva miljöverktyg. Ett sådant verktyg är handel med
överlåtelsebara utsläppsrätter som på ett dynamiskt sätt använder sig av
marknadsekonomins möjligheter att kombinera hög måluppfyllelse med
överlägsen kostnadseffektivitet.
Erfarenheter från bland annat USA visar att system med handel med
överlåtelsebara utsläppsrätter är mycket effektiva i miljöarbetet. Den stora
poängen med detta verktyg är att det är marknadsekonomiskt såtillvida att
dynamiken i marknadsekonomin används för att på ett så kostnadseffektivt
sätt som möjligt minska skadliga utsläpp.
Vad systemet handlar om är att en tillsynsmyndighet fastställer hur mycket
utsläpp av ett ämne som kan tillåtas inom ett område. Detta görs lämpligen
utifrån beräkningar av kritiska belastningsnivåer eller utifrån en plan om hur
man på sikt skall komma ner till den kritiska belastningsgränsen, det vill säga
nivån för vad naturen långsiktigt tål. Om man tänker sig att området, eller
"bubblan", skulle sättas över Storstockholm skulle det innebära att den totalt
tillåtna utsläppsmängden fördelas mellan de aktörer som bedriver verksamhet
som ger upphov till utsläpp av det aktuella ämnet.
Ett inledande problem är att göra en rimlig fördelning av tillåten
utsläppsmängd men det kan lösas om man t.ex. det första året utgår från de
faktiska utsläppen för att sedan successivt minska utsläppsrätterna.
Minskningen av utsläppsrätterna måste ske långsiktigt och målsättningen att
sänka den totala utsläppsmängden måste vara väl känd där de planerade
minskningarna är offentliga så att aktörerna har tillgång till korrekt
information.
Dynamiken i systemet är att tillsynsmyndigheten får kontroll över de totala
utsläppen samtidigt som spelreglerna är tydliga för aktörerna som sinsemellan
på en fri marknad får köpa och sälja utsläppsrätter. Den höga
kostnadseffektiviteten kommer sig av att reningsinsatserna automatiskt styrs
dit det är billigast att rena. Varje aktör ställs inför beslutet att minska sina
utsläpp genom ytterligare rening eller att köpa rätten på marknaden till det
pris marknaden fastställer beroende på utbud och efterfrågan. För att systemet
inte skall verka hämmande på tillkomsten av nya företag kan
tillsynsmyndigheten reservera en viss procent av de totala utsläppsmängderna
till nyetableringar.
Det finns naturligtvis också problem förknippade med överlåtelsebara
utsläppsrätter, inte minst när det gäller kontroll och uppföljning av "bubblor"
på internationell nivå. Exakt hur olika system med utsläppsrätter skall
utformas måste därför utredas, likaså för vilken typ av utsläpp samt på vilken
nivå "bubblorna" skall etableras. Det är troligt att det för många typer av
utsläpp är lämpligt att utforma så kallade bubblor på EU-nivå, andra kanske
på global eller nationell nivå.
Det är viktigt att utnyttja de möjligheter systemet med utsläppsrätter ger
såväl inom Sverige som inom EU. Lämpliga områden att börja med på EU-
nivå skulle kunna vara växthusgaser och försurande utsläpp. På global nivå
skulle systemet med fördel kunna användas för att minska utsläppen av
koldioxid. På svensk nivå eller inom Östersjösamarbetet skulle man kunna
använda systemet för att på ett kostnadseffektivt sätt begränsa utsläppen av
närsalter till Östersjön. Det är dags att regeringen tar tag i frågan om
utsläppsrätter och konkretiserar de tankegångar som finns. Detta får inte
endast handla om koldioxid utan kan likväl appliceras på svaveldioxid,
kväveoxider, m.m. Regeringen borde ta ett initiativ i EU för den riktning vi
här föreslår.
7.6 Kretslopp och avfallspolitik
Avfallsfrågorna utgör en central del av miljöpolitiken och i miljödebatten
brukar avfallet betecknas som ett av de största problemen. Faktum är
dock, att restprodukter och avfall egentligen är en naturlig del av
samhället. Givetvis finns det fördelar såväl miljömässiga som ekonomiska
i arbetet med att minimera avfallsmängderna. Miljöarbetet måste
målmedvetet gå i den riktningen. I många fall är kritiken egentligen riktad
mot konsumtionssamhället och kritiken mot avfallet som sådant saknar
ofta miljömässig grund. Att människor har valfrihet och tillgång till de
produkter man önskar är dock en del av ett utvecklat välfärdssamhälle.
Kritik riktas ofta mot förpackningar. Man menar att förpackningarna leder
till ökade avfallsmängder och därmed hotar miljön. Kritiken är ofta dåligt
underbyggd. Förpackningstekniken bidrar till att minska mängden förstörda
produkter och därmed till att minska avfallet. Upp till hälften av alla
livsmedel förstörs i utvecklingsländerna och i östra Europa. I dessa länder
framställs i allmänhet tillräckligt med livsmedel, men en stor del förstörs
bl.a.
genom angrepp av skadedjur och mögel vid lagring och genom dålig
förpacknings- och distributionsteknik. FN:s världslivsmedelsråd, WFC,
räknar med att 30-50 procent av alla livsmedel i de här länderna förstörs. I
industriländerna är motsvarande siffra bara 2-3 procent. Alltför enkla
lösningar på miljöproblemen leder ibland till en sämre miljö. Det får man akta
sig för. I många fall är väl utvecklade förpackningar en miljövinst.
Kretsloppet har av regeringen framställts som ett mål i sig. Vi menar att
kretsloppet skall ses som ett medel att uppnå framställda mål. Allt som
produceras återförs in i en kedja av återanvändning. Detta är eftersträvansvärt.
Problemet är bara att det visat sig att kretsloppstänkandet och det s.k.
producentansvaret inte i alla lägen ger den bästa tänkbara miljön. Långa
transporter från pappersinsamling till återvinningsstationer, enskilda hushåll
tvingas ta bilen för att lämna flaskor och burkar, hushåll som tvingas diska
mjölkförpackningar och liknande, kan leda till en större miljöbelastning än
om man inte återvann dessa produkter. Det är orimligt att det inom
producentansvaret är så att transporternas miljöeffekter skall vara
underordnade. Dessutom har det visat sig att hushållsavfallet ligger allt längre
i soprummen, vilket leder till ökade problem i närmiljön.
Det behövs en öppen och ärlig debatt om kretsloppstillämpningen och
producentansvaret. Dagens system innehåller många problem som måste
lösas. Visst är det så att strävan skall gå i en riktning med maximal
återvinning, men det får inte gå orimligt långt. Vi är inte negativa till
kretsloppet som princip men det får aldrig bli ett självändamål. Miljöns bästa
måste komma i första rummet och ibland är inte kretsloppet som modell det
bästa för miljön.
Vi har länge krävt en utredning om producentansvarets framtid. Det är
därför bra att en utredning tillsats som skall se över producentansvarets
principer.
Genom propositionen 1998/99:80 "Lag om skatt på avfall" beslutade
riksdagen i våras att införa en avfallsskatt. Den trädde i kraft 1 januari 2000.
Skatteförslaget går i princip ut på att allt material som förs in till en
avfalls-
anläggning beskattas med 250 kronor per ton. Avdrag från skatten får göras
för vissa avfallsslag och för avfall som förs ut från anläggningen. Vi röstade
mot propositionen eftersom vi ansåg att den skulle få flera negativa effekter.
Skatten straffar de återvinnings- och behandlingsverksamheter som bedrivs
vid befintliga deponier. Risken är stor att avfallshantering av olika slag
sprids
ut runt omkring i våra kommuner i stället för att vara samlade på
deponiområdet. Detta leder till ökade risker och ökad belastning på miljön.
En annan negativ effekt av avfallsskatten är att de samlade utsläppen av
koldioxid sannolikt kommer att öka väsentligt. Sammantaget är det mycket
tveksamt om det finns några hållbara miljöargument överhuvudtaget som
motiverar avfallsskatten. Risken är uppenbar att skatten blir styrande på ett ur
miljösynpunkt felaktigt sätt och att skatten bland annat motverkar att
materialflödena sluts i naturliga kretslopp.
Avfallsskatten har inneburit problem för rötning av avfall i bioceller, en
metod som är spännande och intressant för framtiden. Nu måste de som satsat
på denna teknik syssla med kreativ bokföring för att undvika skatten i stället
för att satsa på miljö- och teknikutveckling. Dessutom kan man befara att
skatten leder till ökad illegal deponering i skog och mark. Vi anser att
regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur avfallsskatten
kan avvecklas.
Kommuner anslutna till förbränningsanläggningar har knappast några
incitament att satsa på materialåtervinning eller på att minska mängderna
avfall. Vi är inte principiellt mot förbränning av avfall, men mot att styra i
den grad som det har blivit. Förbränning skulle i vissa lägen kunna vara ett
effektivare och miljövänligare sätt att ta hand om t.ex. förpackningar och
papper. Med rätt reningsutrustning kan förbränningen leda till både energi-
och miljövinster. Vi avvisar de förslag som finns angående ett införande av en
förbränningsskatt. Detta var tänkt för att kompensera för de snedvridningar
som avfallsskatten innebar. Detta visar på hur feltänkt avfallsskatten är.
Det har börjat dyka upp allt flera bilvrak i naturen. Bara i Södertälje har
man hittat ca 500 fler bilar i fjor jämfört med tidigare år. En anledning är
troligen att det är så dyrt att skrota sin bil. Gamla bilar innehåller många
farliga ämnen som måste tas om hand så att de inte når ut i naturen. Vi vill att
skrotningspremien skall höjas till en nivå som skapar incitament för bilägaren
att lämna bilen till skroten. Bilskrotningsfonden, som byggts upp av medel
från bilägarna, har tillräckliga medel för att klara en sådan höjning. Detta är
dock ett övergångsproblem eftersom alla bilar som producerats 1998 och
senare innefattas av producentansvaret.
7.7 Miljöforskning och miljöövervakning
Miljöforskningen och miljöövervakningen måste prioriteras. Bägge
verksamheterna är viktiga för att kunskaperna på miljöområdet skall öka.
Med en bra miljöövervakning kan det som är miljöförstöring och vad som
är t.ex. naturliga variationer särskiljas. Genom forskningen kan vinnas
kunskap om vilka effekter olika slags utsläpp har på organismer. Dessa
kunskaper är i grunden avgörande för att en effektiv miljöpolitik skall
kunna bedrivas med riktiga avvägningar och prioriteringar.
Efter den socialdemokratiska regeringens neddragningar på
miljöforskningen finns det idag ett stort uppdämt behov, speciellt av
miljöeffektforskning. Stora problem och kunskapsluckor återstår vad gäller
olika ämnens miljöeffekter. Sverige var tidigare en framstående forskarnation
på miljöområdet men har under senare år förlorat viktig kompetens och inte
minst tid. Vi vill sträva efter att den svenska miljöforskningen bibehåller sin
kompetens och kan återupprätta Sveriges internationella position. Det är
också viktigt att trygga försörjningen av ny forskarkompetens genom att
universiteten ges tillräckliga resurser för utbildning av studenter som kan gå
vidare till miljöforskning.
8 Miljöproblemen
Trots en positiv miljöutveckling finns det fortfarande problem som måste
lösas. Dessa problem måste inte nödvändigtvis lösas i Sverige eller med
traditionella medel. När det gäller utsläpp i luft och vatten är EU ett
utmärkt verktyg. Det finns skäl att dessutom börja konkretisera
diskussionerna om handel med utsläppsrätter och flexibla mekanismer för
att få bukt med de gränsöverskridande problemen.
8.1 Försurning och övergödning
Försurningen, som orsakas av svaveldioxid och kväveoxider, är ett av de
mest allvarliga hoten mot den svenska naturen. Omkring 90 procent av
nedfallet härrör från andra källor än svenska. Stora utsläppskällor är
sjöfarten och användningen av fossila bränslen och biobränslen inom
energisektorn. En alltför stor näringstillförsel via bl.a. reningsverk,
läckage från jordbruk och nedfall av luftburet kväve från
förbränningsprocesser leder till övergödning och påverkar därigenom
livsbetingelserna för olika arter. Tack vare en väl utbyggd svensk
vattenrening står Sverige enbart för ca 10 procent av fosfor- och kväve-
tillförseln till Östersjön. Barsebäcksverket har ersatts med import av kol-
kraftsproducerad el från bl.a. Danmark och därmed ökar utsläppen i när-
området av kväveoxider och svaveldioxid från energisektorn. Den
fortsatta förtida kärnkraftsavvecklingen bör därför av miljöskäl stoppas.
Dessutom måste hårdare krav ställas på utsläppen från energi- och
kommunikationssektorn. Inom kommunikationssektorn står sjöfarten för
en oproportionerligt stor andel av svaveldioxidutsläppen. Sverige bör
såväl vidta nationella åtgärder som driva frågan inom EU. Vidare måste
kväveoxidutsläppen från arbetsmaskiner och vägtrafik minska. Kraven på
avgasrening på tvåtaktsmotorer måste skärpas. De flesta tvåtaktsmotorer
har ingen eller bristfällig reningsutrustning och står i dag för stora
utsläpp. Åtgärder som stimulerar en snabbare förnyelse av bilparken bör
vidtas.
Nya kostnadseffektiva medel för att minska kvävetillförseln från mark och
reningsverk behövs. De kommunala reningsverken borde på relativt kort sikt
kunna omfattas av ett system med köp- och säljbara utsläppsrätter för
närsalter. Härigenom kan investeringar i reningsverk och annan vattenrening
styras så att de sker där marginalkostnaden för att reducera utsläppen är lägst.
Dessutom bör anläggandet av våtmarker i odlingslandskapet och skyddszoner
utmed vattendrag stödjas i syfte att öka naturens egen förmåga att bromsa
näringsläckaget. Utdikningen av våtmarker har tidigare forcerats av staten
genom bidrag och rådgivning, vilket gör det rimligt att staten också tar ett
visst ansvar för återställandet av våtmarker på strategiskt valda platser.
Kalkningsinsatserna av försurade sjöar och vattendrag måste
fortsättningsvis genomföras på en tillräcklig nivå. Principen skall vara att
sjöar och vattendrag som hittills kalkats skall ingå i den nationella
kalkningsplanen. Den socialdemokratiska regeringen har tidigare anslagit för
lite pengar till kalkningsinsatser och dessutom försummat den viktiga
uppföljningen med allvarliga försurningsskador som följd. Regeringen bör
vidare ges i uppdrag att utforma ett sammanhållet program för skogskalkning.
Det internationella samarbetet i Östersjöområdet samt inom EU måste
ytterligare intensifieras för att få till stånd bindande avtal om
utsläppsminskningar.
Dessutom måste de höga administrationskostnaderna i kalkningsanslaget
reduceras. Det är inte rimligt att 40 miljoner kronor av totalt 213 miljoner
kronor går till administration.
8.2 Klimatpolitiken
Sverige har tidigare varit ett föredöme när det gäller att minska och
kontrollera utsläppen av växthusgaser. Tack vare utbyggnaden av
kärnkraften under 1970- och 80-talen kunde oljeberoendet minskas.
Utsläppen av koldioxid kunde sänkas med ca 40 procent. I slutet av 1980-
talet beslutade Sverige, som ett av de första länderna, om ett nationellt
mål för att begränsa koldioxidutsläppen. Det senaste riksdagsbeslutet om
koldioxidutsläppen fattades 1993. Enligt detta skall Sverige stabilisera
utsläppen av koldioxid från fossila bränslen år 2000 till 1990 års nivå, för
att därefter minska dem.
På senare tid har det blivit allt mer uppenbart att målet att begränsa
koldioxidutsläppen inte längre tillhör de mest prioriterade områdena i den
socialdemokratiska regeringens miljöpolitik. Målet att år 2000 stabilisera
utsläppsnivåerna på 1990 års nivå, d.v.s. en minskning med 4 procent,
kommer inte att uppnås. Det blir inte bättre av att regeringen fortsätter med
sin avveckling av Barsebäck 2 som med säkerhet kommer att medföra en
dramatisk ökning av utsläppen av koldioxid. Den svenska regeringens
agerande i klimatfrågan skadar Sveriges anseende på miljöområdet.
Den av regeringen tillsatta klimatkommittén lämnade i våras sitt
slutbetänkande. Kommitténs majoritetsförslag innebär höga kostnader för små
utsläppsminskningar. Förslaget innehåller regleringar, höjda skatter och
statliga bidrag, svenska traditionella lösningar på nya globala problem.
Moderata samlingspartiet förordar i stället en modernare lösning med flexibla
mekanismer och en hållbar energipolitik.