1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att skärpa EU:s åtaganden på lång sikt för att minska
utsläppen av växthusgaser med 50 % till år 2030.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inom EU ta initiativ till miniminivå för skatten på
icke förnyelsebara energikällor.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inom EU verka för en total översyn av det
offentliga stödet inom EU samt huruvida detta bidrar till att nå uppsatta
klimatmål.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inom EU verka för att utvidga de existerande
projekten Altener, Joule, Save och Thermie.2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inom EU verka för att alla EU:s medlemsstater
snarast ratificerar Kyotoprotkollet.3
6.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 4 hänvisat till NU.
3 Yrkande 5 hänvisat till UU.
Inledning
en gradvis minskning av eller succesivt avlägsnande av brister i
marknaden, fiskala incitament, skatte- och avgiftsbefrielse samt
subventioner i alla sektorer som släpper ut växthusgaser och som därmed
motverkar konventionens syfte och tillämpningen av styrmedel för
marknaden
Kyotoprotokollets andra artikel
Den allvarligaste och mest akuta frågan inför framtiden kommer utan
tvekan att vara hur mänskligheten väljer att tackla frågan om den globala
uppvärmningen. Forskarsamhället är ense om problemets existens samt
att orsaken till problemet står att finna i förbränningen av fossila bränslen
och de så kallade växthusgaser som blir resultatet. Konsekvenserna av
mänsklighetens överutnyttjande är svåröverskådliga, men tendenserna är
klara. Gör vi inte som politiker och konsumenter något för att hejda
utvecklingen så riskerar vi den ekologiska balansen för kommande
generationer. Speciellt hårt kommer framtida generationer i
låginkomstländer att drabbas eftersom klimatstörningarna får större
effekter där, detta trots att det är vi i höginkomstländerna som står för de
flesta utsläppen. Detta gör klimatfrågan till den kanske största
solidaritetsfrågan inför framtiden.
Det är dags för världens politiker att se framåt och långsiktigt när det gäller
klimatfrågan. Strategier måste byggas såväl inom länder som internationella
organisationer och unioner. Detta gäller även inom EU. Tyvärr har
handlingskraften inom EU pekat åt fel håll. I denna motion lägger vi fram ett
förslag till en grön och hållbar klimatpolitik på EU-nivå. Klimatfrågan är
alltför viktig för att skjutas på framtiden, det är dags att ta ställning nu.
Växthusgaser i världen
Växthusgaser är en naturlig del av det ekologiska systemet, men det
intressanta är koncentrationen i atmosfären. Anledningen till problemen
är den onaturligt höga mängden växthusgaser som skapats av viss
mänsklig verksamhet, i synnerhet förbrännandet av fossila bränslen.
Denna förbränning är ett relativt nytt fenomen i mänsklighetens historia,
men konsekvenserna kan påverka mänsklighetens framtid ett bra tag
framöver.
Till det som kallas växthusgaser räknas framför allt koldioxid, metan och
dikväveoxid. Allt detta finns i naturliga mängder och fyller då en funktion
som en garant för att klimatet på jorden håller sig i balans. Vid onaturliga
mängder bildas det som kallas för växthuseffekten, dvs att växthusgaserna
stänger inne en för stor mängd värme i atmosfären och därmed stör den
ekologiska klimatbalansen. Konsekvenserna av detta är många och skiljer sig
åt på olika delar av planeten. Den kanske tydligaste effekten är förhöjda
vattennivåer med kraftiga översvämningar som följd. Vissa länder eller delar
av länder kommer helt enkelt att försvinna. Det är därför som lågliggande
länder eller önationer kämpar så starkt för en minskning av växthusgaserna,
det handlar helt enkelt om deras egen existens över vattenytan. Ett mycket
tydligt exempel på vad som kan väntas är att det nyligen upptäcktes öppet
vatten på Nordpolen, något som inte observerats på tiotusentals år. Minskade
ismassor är en kosekvens av växthuseffekten, andra är mer oregelbundna
regn- och torkperioder och mer extrem väderlek, t.ex. orkaner och
översvämningar. Allt detta kommer i framtiden att få ödesdigra konsekvenser
för ekonomierna världen över och även för den biologiska mångfalden
eftersom många djurarter inte tål ett förändrat klimat.
Enligt FN:s klimatpanel IPCC, kommer de globala utsläppen av koldioxid
att fördubblas till år 2050 och tredubblas till år 2100 (räknat med
utgångspunkt 1990) om ingenting radikalt görs. Konsekvensen på klimatet
beräknas bli en ökning av medeltemperaturen med 2 grader till år 2100. Vissa
forskare menar att den kommer att öka med det dubbla. Ett par grader kan
verka lite, men konsekvenserna på den ekologiska balansen är enorma. För att
vi ska kunna stabilisera nivåerna till år 2100 behövs en reduktion av
koldioxidutsläppen med 50-70%.
EU och klimatet
En anledning till att många röstade ja till att gå med i EU var att man ville
se gemensamma lösningar på miljöproblemen. Hittills har vi inte sett
mycket av de löften som gavs inför folkomröstningen. Tyvärr gäller detta
framför allt regeringens vilja till handling på klimatområdet. Tanken var
ju att Sverige skulle gå in och påverka EU i en riktning mot radikala
åtgärder på bland annat klimatområdet eftersom detta är ett så tydligt
gränsöverskridande problem. Nu är det så att EU:s parlament har blivit
den drivande kraften i klimatarbetet med viss hjälp av EG-kommissionen.
Ett aktivt arbete från medlemsstaterna är extra viktigt i klimatfrågan
eftersom man i de globala klimatförhandlingarna ska tala med en röst, dvs
kommissionen är den instans som förhandlar för alla medlemsstaternas
räkning.
EU:s åtaganden på Kyotokonferensen var en minskning av utsläppen med
8 procent fram till 2008-2012 med utgångspunkt från 1990 års nivåer. Det
globala åtagandet var en minskning med 5 procent bland industriländerna. Av
EU:s totala utsläpp av växthusgaser består 79 procent av koldioxidutsläpp
följt av metan (11 procent) och dikväveoxider (9 procent). På grund av den
ekonomiska lågkonjunkturen i början på 1990-talet sjönk utsläppen av
växthusgaser för att nu återigen öka. Vi kan alltså se en tydlig korrelation
mellan den ökade ekonomiska tillväxten och utsläppen av växthusgaser. Fram
till 2010 beräknar EU:s egen miljöbyrå att utsläppen ska komma att öka med
6 procent (4420 millioner ton) istället för den i Kyoto åtagna minskningen
med 8 procent. Detta är beräknat på ett scenario där dagens åtgärder består,
med andra ord om ingenting nytt händer.
Kyotoprotokollet är underskrivet av 84 stater, däribland samtliga EU-
stater. Därefter är steget att samtliga länders parlament ska ratificera
avtalet.
För att bli bindande internationell lag måste 55 parter ha ratificerat avtalet
samtidigt som en samling industriländer som står för minst 55 procent av de
totala utsläppen måste ratificera. Än har bara 16 stater ratificerat
Kyotoprotokollet, samtliga utvecklingsländer. Detta lägger ett speciellt ansvar
på EU-länderna, som skulle kunna bidra med en stor del av de 55 procenten.
Om man analyserar utsläppen sektorsvis så kan man se att energisektorn
står för den största delen av utsläppen (32 procent) följt av transporter (22
procent) samt industrin (21 procent). Övriga utsläpp står hushållen och
lantbruket för. Av dessa sektorer kommer transportsektorn att stå för den
största ökningen, transporterna beräknas öka med 39 procent till 2010.
Industrirelaterade utsläpp av växthusgaser beräknas minska med 15 procent. I
ljuset av dessa fakta framstår den senaste tiden protester bland åkare i EU-
länderna som märklig. Transportnäringen är i själva verket en bransch som
ökar i omfattning, och detta på bekostnad av mer ekologiskt hållbara
transportsätt, exempelvis tåg.
Utveckling i några EU-länder
Mellan sig har EU-länderna valt att fördela ansvaret för att minska
utsläppen av växthusgaser med ett system som kallas Burden Sharing, att
fördela bördan. Som man kan se i tabellen nedan innebär detta för
Sveriges del att man kan öka sina utsläpp med 4 procent, något som
regeringen dock lovat i riksdagen att inte göra.
Tabell 1
Den interna fördelningen mellan EU-länderna vad gäller minskning av
utsläppen av växthusgaser
Tabell 1: (Österrike -13% )
Inom EU som helhet står idag skatterna på energi och miljö för ca 3
procent av BNP. Utvecklingen och användandet av ekonomiska styrmedel
för att minska utsläppen av växthusgaser ser olika ut i de olika EU-
länderna. Exempel från några EU-länder:
- I Danmark introducerade man en koldioxidskatt 1996, en skatt som höjts
något sedan dess. Skatten på diesel har även den ökat något. Det mesta av
utvecklingen har varit beroende av den gröna skatteväxlingen i Tyskland.
- 1999 beslutade sig den rödgröna regeringen i Frankrike för att successivt
höja dieselskatten med ca 8 öre under en sjuårsperiod. Det har även fattats
principbeslut om att jämställa bensin- och dieselskatten då dieselskatten
idag är lägre trots att detta inte kan motiveras ur miljöperspektiv. En
allmän skatt på energi kommer att introduceras under 2000 och 2001.
- I Tyskland beslutade sig den rödgröna regeringen för att, inom ramen för
en grön skatteväxling, höja skatterna på bensin, diesel, eldningsolja, gas
och elektricitet. Samtidigt har man initierat en hård satsning på
energieffektivitet, bl.a. stora stöd till kraftvärmeverk.
- I Italien har man satsat hårt på att höja de miljörelaterade skatterna.
Under en femårsperiod, från 1999 till 2004, kommer skatterna på bensin,
diesel, kol och mineralolja att höjas för att kunna nå Italiens mål att minska
utsläppen med 6.5 procent. Italien blev med detta steg det första landet i
Sydeuropa att använda sig av skattesystemet för att styra utsläppen.
- I Holland finns det sedan 1996 en skatt på konsumtionen av energi.
- I Sverige har vi nu inlett en grön skatteväxling som ska omfatta 30
miljarder kronor. Hittills har beskattningen av fossilbränslen ökat något
och framtiden kommer visa på hur den fortsatta ökningen kommer att
påverka utsläppen av växthusgaser.
Den trend som man idag kan se är att de progressivare länderna har tagit
intryck av de länder som har gått före och visat på den förändringskraft
som finns i genomförandet av högre miljöskatter samtidigt som andra
skatter sänks. Detta har inte minst gällt i fallet Tyskland som nu tack vare
den rödgröna regeringen påverkar länderna runt omkring sig. En
introduktion av miniminivåer för skatt på fossilbränslen skulle därför
framför allt ha den effekten att medlemsstaterna inte skulle behöva oroa
sig för att företag skulle flytta eller att människor skulle ta sig över
gränsen och köpa billigare bränsle.
Dags för åtgärder
I mars 1997 presenterade EG-kommissionen sitt förslag till direktiv för
beskattning av energiprodukter inom EU. Detta har sedan blivit en riktig
långkörare inom ministerrådet, framför allt på grund av bristande politisk
vilja från såväl de som är positiva till förslaget som de som motsätter sig
det. De länder som framför allt bromsar är Spanien och Grekland som har
har totalvägrat. Skattefrågor av denna karaktär kräver enhällighet mellan
länderna, något som varit ett effektivt sätt för ett fåtal länder att stoppa all
progressivitet i energibeskattningen. Ytterligare ett problem är att EU:s
parlament endast har en konsultativ roll, vilket omöjliggjort ett
förhandlande och en kompromisslösning mellan parlamentet och
ministerrådet.
EU har idag vissa regler vad gäller beskattning av råolja, men de har ingen
praktisk effekt i dagsläget. Det förslag som EG-kommissionen lade fram
omfattar flera ytterligare områden för beskattning, närmare bestämt kol,
naturgas och elektricitet. Förslaget innefattar även en differentiering i
beskattningen mellan motorbränsle, motorbränsle för kommersiella ändamål
samt energiskatt för uppvärmning. Miniminivåerna var tänkta att öka under
åren 1998, 2000 och 2002. Tabellerna visar hur ökningen var tänkt att ske på
vissa bränslen:
Tabell 2
Tabell 2: (För motorbränslen min skatt 1/1/1998 min skatt 1/1/2000 mål
för skatt 1/1/2002 )
Hur detta skulle påverka medlemsstaternas skatter är olika. Vissa länder
skulle med år 2000 års föreslagna nivåer tvingas justera endast två
skattenivåer, däribland Sverige. Andra länder skulle behöva förändra eller
införa ca 10 skattesatser.
Bristen på vilja att agera i denna kanske viktigaste skattefråga blev särskilt
tydlig då EU skulle komma överens om ett skattepaket. Frågan om energi-
skatter kom dock inte ens med eftersom man på ett tidigt stadium gav upp
denna fråga. Den nya kommissionen har inte heller varit en pådrivande kraft
för att genomföra sitt eget förslag, något som gjort att frågan idag är i stort
sett begraven.
Nu är det dags att skaka liv i frågan, och Sveriges regering har en utmärkt
möjlighet till detta första halvåret 2001 då man är ordförandeland inom EU.
Den potential som finns i omställningen till ett nytt energisystem är enorm
och kommer att ge EU stora finansiella vinster i framtiden samtidigt som
gröna jobb skapas.
Förslag till åtgärder
- Regeringen bör ta initiativ till att skärpa EU:s åtaganden på lång sikt för
att minska utsläppen av växthusgaser med 50 procent till år 2030.
- Regeringen bör inom EU ta initiativ till miniminivå för skatten på icke
förnyelsebara energikällor. Nivån bör höjas till 5 euro per MWh år 2010
för att senare successivt höjas enligt en framtagen plan. Detta ska omfatta
kol, olja och gas. Det är viktigt med en långsiktig plan för hur
energiskatterna ska höjas eftersom detta ger de ekonomiska aktörerna en
möjlighet att planera och investera i ny, energisnålare teknik.
- Regeringen bör inom EU ta initiativ till miniminivå för skatten på 19
euro per ton koldioxid år 2010.
- Regeringen bör verka för en total översyn av det offentliga stödet inom
EU och huruvida detta bidrar till att nå uppsatta klimatmål. Detta är
speciellt viktigt inom EU:s egna institutioner, i synnerhet för Europeiska
investeringsbanken och Europeiska utvecklingsbanken. Dessa är stora
kreditgivare vars medel idag motverkar de av EU uppsatta miljömålen.
Offentliga subventioner till ekologiskt ohållbara projekt är
kontraproduktivt och bör därför avskaffas.
- Regeringen bör verka för att utvidga de existerande projekten Altener,
Joule, Save och Thermie som ger bidrag till introduceringen av nya
energislag.
- Regeringen bör verka för att alla EU:s medlemsstater snarast ratificerar
Kyotoprotokollet. På så vis skulle EU kunna vara en pådrivande kraft
gentemot andra industriländer att göra detsamma. En ratificering skulle
även kunna ge klimatarbetet inom EU en injektion eftersom man då kan
koncentrera sig helt på hur minskningen skulle kunna ske.