Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att strandskyddet bör ses över med sikte på att den
enskilde markägaren ges större utrymme att fritt förfoga över sin
egendom.
Nuvarande bestämmelser
Äganderätten har stundtals varit illa sedd i 1900-talets Sverige. En av de
mest långtgående inskränkningar staten gjort i den privata äganderätten är
införandet av det s.k. strandskyddet. Enligt dessa bestämmelser finns det
ett generellt strandskydd 100 meter från strandlinjen, vilket kan utökas till
300 meter. Inom strandskyddat område får inte:
- nya byggnader uppföras,
- befintliga byggnader ändras så att de kan användas på annat sätt än
tidigare,
- grävningsarbeten etc. utföras,
- andra anläggningar uppföras som kan avhålla allmänheten att vistas där
eller anordningar som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur eller
växter.
Länsstyrelsen får medge dispens om det finns särskilda skäl. Följande
särskilda skäl anges enligt riksdagens utredningstjänst i förarbetena till
miljöbalken som möjliga för dispens.
- Den aktuella platsen är belägen på redan ianspråktagen mark.
- Uppförande av komplementbyggnad i nära anslutning till
huvudbyggnaden.
- Uppförande av ersättningsbyggnad.
- Den aktuella platsen är avskuren från stranden av t.ex. en järnväg och
saknar därför betydelse för allmänhetens friluftsliv.
- "Lucktomt" som förlorat sin betydelse för allmänheten. Dock inte giltigt
skäl inom högexploaterade områden.
- Anläggning som är avsedd för det rörliga friluftslivets behov, eller i varje
fall inte inskränker allmänhetens möjlighet att utnyttja stranden.
- Båthamnar, båtbryggor, båthus, pirar m.m. bör inte uppföras inom
områden med stort rekreationsvärde. Samlokalisering bör eftersträvas.
- Försvarsanläggningar och vägar som med hänsyn till sin funktion måste
ligga inom strandskyddsområde.
Det är i skrivande stund oklart hur många markägare som beviljas
tillstånd att fritt disponera sin egen mark av stat eller kommun. Men klart
är att många inte får det p.g.a. de stränga bestämmelserna i miljöbalken.
Bakvänd ordning
Bakgrunden till denna lagstiftning är att det anses finnas ett angeläget
allmänt intresse i att skydda de svenska stränderna. Men gäller det
verkligen alla stränder, hela tiden? Borde inte lagar och regler bygga på
att det som inte kan bevisas vara skadligt ska vara tillåtet? Borde vi inte
ha största möjliga frihet, så länge vi inte inskränker på någon annans?
Principerna bakom strandskyddet pekar på motsatsen. I detta fall är allt
förbjudet så länge markägaren inte kan bevisa att han har särskilda skäl
enligt lagens definition att göra det han vill med sin egendom. Borde det
inte vara tvärtom? Borde inte staten tala om vad den finner vara särskilda
skäl till att förbjuda att marken utnyttjas såsom den som äger marken
önskar? I dag ligger alltså bevisbördan på markägaren. Vi anser att det
borde vara tvärtom.
Ägare av strandnära mark måste kunna ges möjlighet att nyttja sin egen
mark på det sätt som de själva väljer. Att bygga och bo i strandnära lägen bör
generellt tillåtas och endast i undantagsfall förbjudas, om stranden anses vara
särskilt skyddsvärd.
Glesbygden - en potentiell vinnare
Människan har alltid bott vid vatten. Det är ingen slump att de stora
forntida civilisationerna grundades kring de mäktiga floderna. Det är
heller ingen slump att de ledande orterna i Sveriges historia alltid legat
nära eller intill strandkanten. Men med dagens lagstiftning skickar vi
signalen att nu får det vara nog. Sverige är färdigbyggt, åtminstone vad
gäller stränderna. Det går inte att hitta på något sätt att bygga vid stranden
som är accepterat om det inte redan är bebyggt där. Med dagens
lagstiftning hade varken Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje eller
Luleå kunnat byggas.
Särskilt allvarligt blir detta i de områden i Sverige som hotas av
avfolkning. Där skulle t.ex. möjligheten att få bygga sig ett hus vid havet
eller
en vacker sjö kunna vara skäl nog till att vilja vara kvar och pendla i stället
för att flytta därifrån. Där skulle också sjönära näringar eller rekreation vara
ett sätt att utveckla bygden och få folk att stanna kvar. Frågan om strandskydd
är därför särskilt angelägen för befolkningen i gles- och landsbygd, samt i
skärgård. Det är i dessutom i dessa områden som de flesta stränder finns och
det är framförallt där som utvecklingen i dag hindras av den statliga
regleringen. Om staten i stället tvingades ange vilka stränder som var
skyddsvärda skulle övriga stränder kunna utvecklas och locka människor till
dessa områden, tillfälligt av t.ex. rekreationsskäl, men också permanent. Det
finns många människor i dagens Sverige som skulle vilja ha möjlighet att bo
sjönära eller med strandtomt. Men i stället för utveckling har man valt att
lägga en våt filt över alla idéer om hur landets stränder kan användas.
Vi tror att det går att kombinera människors möjligheter till t. ex.
rekreation med att vi låter folk bygga och bo vid våra stränder. Det kan vi
göra genom att vara specifika och noggranna när vi lagstiftar, inte genom att
vara generella och svepande. Därför bör regeringen se över det generella
strandskyddet och återkomma till riksdagen med en lag som kan skydda
skyddsvärda stränder i stället för att som i dag stoppa all utveckling.
Strandskyddet måste anpassas så att det lokala näringslivet och de
fastboende, som för sin verksamhet är beroende av strandnära lägen, kan
uppföra anläggningar, lokaler och bostäder som de bedömer behövs för att
utveckla den egna näringen och den gemensamma bygden.