Motion till riksdagen
2000/01:MJ736
av Lager, Per (mp)

Begravningshantering med miljöproblem


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda omständigheterna kring begravningsverksamheten
vad gäller användandet av formalin.
Värdig hantering
Kremering är en allt vanligare metod för att ta hand om den
som avlidit. Fortfarande finns dock många kistbegravningar
där kroppen långsamt får brytas ned två meter under jord.
Det handlar om den avlidnas föranmälda önskningar
och/eller anhörigas vilja. Här finns givetvis också en strävan
att göra begravningsprocessen i dess alla delar så värdig som
möjligt, för att också underlätta anhörigas sorg och saknad.
Begravningstider och
förvaringsplatser
Mellan dödsfall och begravning måste den döda kroppen
förvaras i kylrum eller - om det drar ut på tiden i frysrum.
Tyvärr visar det sig ofta att kapaciteten saknas vad gäller
frysutrymme. Dessutom finns det en klar tendens till att
anhöriga vill ha begravningen i anslutning till helg och inte
så direkt inpå dödsfallet.
Balsamering som metod
När inte förvaringskapaciteten räcker till så återstår
balsamering av den döda kroppen. Det innebär att
obduktionsteknikern ersätter ca 6 liter blod med formalin. På
så sätt kan kroppen bevaras och skyddas från normal
förruttnelseprocess. Den metoden bör, enligt lag
(obduktionslagen från den 1 juli 1996,  24 och 32 §§), vara
förbehållen drunknings- och missbruksdödsfall, men
metoden kan också användas av andra starka hygienskäl.
Formalin är mycket
giftigt
Vid kremering omvandlas formalinet till koldioxid och
vatten men vid kistbegravningar innebär
formalinbehandlingen att det oerhört giftiga formalinet så
småningom lakas ut till grundvattnet och vidare ut i
vattensystemen. Hur mycket det kan röra sig om är svårt att
med bestämdhet hävda, men en enkel uppskattning visar på
siffror uppåt 200 ton/år. Den av kemikalieinspektionen
registrerade totalmängden för konservering i Sverige är bara
2 ton/år.
En etisk fråga och ett
svårt miljöproblem
Självklart är balsamering på det här sättet ett ingrepp med
etiska dimensioner. Vem beslutar om ingreppet? Får de
anhöriga reda på det? Vem är till sist ansvarig för en sådan
hantering? Här finns olika uppgifter, som står emot
varandra. Problemet tenderar att hamna mellan olika
ansvarsområden. Men inblandade är givetvis
begravningsbyrån, obduktionsteknikern och
kyrkogårdsmyndigheten, men också kommunens miljö- och
hälsoskyddsförvaltning vad gäller den miljömässiga
effekten. Det är väldigt svårt att reda ut ansvarsfrågan. Icke
desto mindre är den avgörande, liksom frågan om effekterna
av den stora formalinspridningen via grundvattnet.
Myndigheternas syn
Kyrkogårdsmyndigheter och rättsmedicinare verkar ha klart
negativ inställning till användandet av
balsameringsmetoden. Kemikalieinspektionen har inte, vad
jag förstått, följt upp användningen av formalin inom
begravningsverksamheten. Naturvårdsverket har ännu heller
inte undersökt saken närmare. Socialstyrelsen hänvisar till
att det finns klara regler och Arbetarskyddsstyrelsen pekar
på bestämda gränsvärden vid hanteringen och att alla varor
med formalin skall vara märkta med varningstext.

Stockholm den 29 september 2000
Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Mikael Johansson (mp)