Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på
skärpning av strandskyddet och bestämmelserna runt dispenser.
Bakgrund
Strandskyddet tillkom 1952 för att ge människor en
möjlighet att vistas vid vatten. Det sågs som en del av
allemansrätten. Men eftersom inte enbart människor
uppskattar stranden utan många växter och djur är helt
beroende av dem för sin existens utvidgades strandskyddet
1994 till att i lika hög grad bevara livsmiljöer för växt- och
djurlivet. I strandkanterna finns ofta värdefulla häcknings-
och rastplatser för fåglar och i de grunda vikarna håller fisk-
yngel till.
Strandskyddsbestämmelserna återfinns i miljöbalken 7 kap. 13-18 §§. Här
anges tydligt att skyddet gäller upp till 100 meter från strandlinjen, att det
kan
utökas till 300 meter, vad som inte får byggas/göras inom det avståndet från
stranden och att syftet med strandskyddet är att ge människor möjlighet att nå
vattnet, men också att skyddet finns för växter och djur som är beroende av
denna miljö. Men det står också att det finns möjlighet till dispens, om det
finns särskilda skäl. Problemet idag är att alltfler kommuner finner alltfler
skäl att ge dispens.
Dispenserna ökar
Tanken med möjlighet till dispens var att inte få en onödigt
fyrkantig regel. Det finns åtgärder som byggande av brygga
m m som kan göras utan att skälen till strandskyddet hotas.
Tanken var att dispenser skulle ges mycket restriktivt och att
de skulle föregås av en seriös prövning av om den föreslagna
åtgärden skulle påverka det rörliga friluftslivet och inkräkta
på allemansrätten och på växt- och djurlivet. Just det
sistnämnda tycks fallera stort och många kommunekologer
klagar på att de inte hörs alls eller kommer in alldeles för
sent i processen. Även Naturvårdsverket anser att många
kommuner beviljar dispenser från strandskyddet utan att ha
utrett hur djur- och växtliv påverkas. Det påtalades redan för
fyra år sedan.
Dispenser skall anmälas till Naturvårdsverket, som har möjlighet att
överklaga beslutet till regeringen. Men som det är nu hinner inte
Naturvårdsverket med. Från januari 1997 och fram till i dag har kommuner
och länsstyrelser skickat in cirka 10 500 dispenser till Naturvårdsverket. I
endast 37 fall har verket överklagat.
EU-trubbel?
Det har funnits ett rättsfall där regeringsrätten gav
markägaren rätt att bygga och då hänvisade till den
proportionalitetsprincip, som finns i Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna. Den säger att en markägare
endast får hindras i sitt nyttjande av marken om skälet är ett
angeläget allmänt intresse. Frågan om vad som är angeläget
allmänt intresse diskuterades mycket under riksmötet
1999/2000 i samband med småviltsjakten. Där enades en
majoritet i riksdagen bestående av s, v och c om att
småviltsjakten är ett så angeläget allmänt intresse att en
enskild markägare måste lämna ifrån sig den egna jakten till
ett viltvårdsområde. Ribban sänktes i och med detta rejält för
vad som kan anses som angeläget allmänt intresse, och något
mer rättsfall likt det 1996 torde väl knappast vara möjligt.
Dessutom finns dagens strandskydd till för att spara
naturresurser i form av orörda stränder och dess biologiska
mångfald även till kommande generationer. Och det finns
ännu ingen metod för att väga framtida generationers behov
gentemot den enskildes kortsiktiga behov av att utnyttja
marken.
Se över både
lagstiftningen och
dispenser!
Dagens situation är inte acceptabel. Det påstås till och med
att kommuner ger dispens utan att anmäla till
Naturvårdsverket. I budget 2001 ges en rejäl förstärkning till
verket vilket borde göra det möjligt att administrativt klara
uppgiften. Problemet måste dock tas där det uppkommer -
det ges för många dispenser och man har uppenbarligen inte
gjort de avvägningar som lagen kräver, framför allt inte vad
gäller påverkan på växt- och djurlivet. Kanske dags med en
sorts miljökonsekvensbeskrivning för att få ge dispens? Det
är uppenbart att en översyn är nödvändig om inte allt fler
stränder ska privatiseras och ännu fler arter ska se sin
livsmiljö förstöras.