Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att se över
anslagen till SLU så att särkostnaden för den djursjukvård som drivs för
veterinärutbildningen täcks på ett tillfredsställande sätt.
Motivering
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har under 1990-talet
varit föremål för betydande neddragningar och
omfördelningar av statsanslaget. Anslagsnedskärningarna har
fått till följd att det anslag som SLU erhåller inte räcker för
att finansiera all den verksamhet som SLU har att utföra. I
synnerhet gäller detta veterinärutbildningen.
SLU med sin veterinärmedicinska fakultet svarar för landets enda
utbildning av veterinärer. Den 5,5-åriga utbildningen innefattar såväl
grundläggande biomedicinska ämnen som mer tillämpade kliniska och
livsmedelshygieniska ämnen. Av landets drygt 1700 veterinärer är nära
hälften verksamma inom djursjukvård för lantbrukets djur, sällskapsdjur och
sporthästar. Resterande drygt femtio procent arbetar bland annat med
livsmedelshygien, förebyggande djurhälsovård, forskning och undervisning
samt administration.
Veterinärutbildningen skall leda fram till en legitimation. Legitimationen
utfärdas av Jordbruksverket. För att de färdiga veterinärerna skall erhålla
legitimation krävs att de fått klinisk träning. Till skillnad från
läkarutbildningen har de blivande veterinärerna inte tillgång till
allmäntjänstgöring före legitimation. All grundläggande klinisk träning måste
därför ske under de 5 1/2 årens grundutbildning.
Statsmakterna har vid olika tillfällen slagit fast att staten skall bedriva och
bekosta djursjukvård i en omfattning som är nödvändig för utbildningens och
forskningens behov. Det primära syftet med den kliniska verksamheten vid
SLU är således att möjliggöra klinisk utbildning av blivande veterinärer.
Verksamheten drivs i ambulatorisk och djursjukhusform. Veterinärvården av
stora och små djur har en utformning som i mycket liknar ett större
(djur)sjukhus.
Kostnaderna för djursjukvården är högre än intäkterna. Det är inte troligt
att intäkterna kommer eller kan komma att öka. SLU tvingas därför idag om-
prioritera forsknings- och forskarutbildningsresurser inom veterinärmedicinen
för att klara av den kliniska träningen av veterinärstudenterna.
Kostnaderna för djursjukvården täcks till stor del genom avgifter som
debiteras djurägarna. I ett kommersiellt drivet djursjukhus eftersträvas
givetvis att patientavgifter skall täcka kostnaderna för driften av
djursjukhuset. Detta förutsätter att djursjukhuset kan drivas med full
effektivitet i nyttjandet av personal och utrustning.
I den kliniska verksamhet som drivs för att utbilda veterinärer kan man
givetvis inte uppnå den effektivitet i vården och den omsättning på patienter
som krävs på ett kommersiellt djursjukhus. Särkostnader av olika slag
uppstår:
- ökad tidsåtgång för patienthantering (även enkla ingrepp tar avsevärt
längre tid för en student än för en erfaren veterinär/djursjukvårdare)
- ökad personalåtgång för patienthantering och tillsyn (av djurskydds- och
ansvarsskäl måste studenternas hantering av patienter övervakas och
handledas kontinuerligt)
Storleken på särkostnaden i veterinärutbildningen har legat
kring 15 miljoner kronor per år för perioden 1996-98, eller 25
% av djursjukvårdens omslutning vid SLU. Särkostnaden, i
realiteten ett "underskott i djursjukvården", har täckts genom
utnyttjande av statsanslag som egentligen är avsedda för
forskning och forskarutbildning. En utbildningskostnad har
således täckts genom att forskning och forskarutbildning har
fått stå tillbaka, vilket haft negativa effekter på såväl grund-
och forskarutbildning som forskning.
Inom läkarutbildningen har man valt att kompensera landstingen för dessa
merkostnader i sjukvården genom att utöver gängse grundutbildningsanslag
tillföra särskilda statsanslag för klinisk utbildning.
En utredning bör tillsättas för att undersöka om inte särkostnaden för den
djursjukvård som drivs för veterinärutbildningen, i likhet med kostnaderna för
klinisk utbildning av bland annat läkare och tandläkare, bör täckas genom ett
särskilt statsanslag utöver de anslag som ges för grundutbildning.