Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att se över anslagen till SLU så att särkostnaden för den djursjukvård som drivs för veterinärutbildningen täcks på ett tillfredsställande sätt. Motivering
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har under 1990-talet varit föremål för betydande neddragningar och omfördelningar av statsanslaget. Anslagsnedskärningarna har fått till följd att det anslag som SLU erhåller inte räcker för att finansiera all den verksamhet som SLU har att utföra. I synnerhet gäller detta veterinärutbildningen.
SLU med sin veterinärmedicinska fakultet svarar för landets enda utbildning av veterinärer. Den 5,5-åriga utbildningen innefattar såväl grundläggande biomedicinska ämnen som mer tillämpade kliniska och livsmedelshygieniska ämnen. Av landets drygt 1700 veterinärer är nära hälften verksamma inom djursjukvård för lantbrukets djur, sällskapsdjur och sporthästar. Resterande drygt femtio procent arbetar bland annat med livsmedelshygien, förebyggande djurhälsovård, forskning och undervisning samt administration.
Veterinärutbildningen skall leda fram till en legitimation. Legitimationen utfärdas av Jordbruksverket. För att de färdiga veterinärerna skall erhålla legitimation krävs att de fått klinisk träning. Till skillnad från läkarutbildningen har de blivande veterinärerna inte tillgång till allmäntjänstgöring före legitimation. All grundläggande klinisk träning måste därför ske under de 5 1/2 årens grundutbildning.
Statsmakterna har vid olika tillfällen slagit fast att staten skall bedriva och bekosta djursjukvård i en omfattning som är nödvändig för utbildningens och forskningens behov. Det primära syftet med den kliniska verksamheten vid SLU är således att möjliggöra klinisk utbildning av blivande veterinärer. Verksamheten drivs i ambulatorisk och djursjukhusform. Veterinärvården av stora och små djur har en utformning som i mycket liknar ett större (djur)sjukhus.
Kostnaderna för djursjukvården är högre än intäkterna. Det är inte troligt att intäkterna kommer eller kan komma att öka. SLU tvingas därför idag om- prioritera forsknings- och forskarutbildningsresurser inom veterinärmedicinen för att klara av den kliniska träningen av veterinärstudenterna.
Kostnaderna för djursjukvården täcks till stor del genom avgifter som debiteras djurägarna. I ett kommersiellt drivet djursjukhus eftersträvas givetvis att patientavgifter skall täcka kostnaderna för driften av djursjukhuset. Detta förutsätter att djursjukhuset kan drivas med full effektivitet i nyttjandet av personal och utrustning.
I den kliniska verksamhet som drivs för att utbilda veterinärer kan man givetvis inte uppnå den effektivitet i vården och den omsättning på patienter som krävs på ett kommersiellt djursjukhus. Särkostnader av olika slag uppstår:
- ökad tidsåtgång för patienthantering (även enkla ingrepp tar avsevärt längre tid för en student än för en erfaren veterinär/djursjukvårdare)
- ökad personalåtgång för patienthantering och tillsyn (av djurskydds- och ansvarsskäl måste studenternas hantering av patienter övervakas och handledas kontinuerligt)
- ökad åtgång av förbrukningsmaterial (förbandsmaterial, sprutor, kanyler, suturmaterial, engångsskydd etc).
Storleken på särkostnaden i veterinärutbildningen har legat kring 15 miljoner kronor per år för perioden 1996-98, eller 25 % av djursjukvårdens omslutning vid SLU. Särkostnaden, i realiteten ett "underskott i djursjukvården", har täckts genom utnyttjande av statsanslag som egentligen är avsedda för forskning och forskarutbildning. En utbildningskostnad har således täckts genom att forskning och forskarutbildning har fått stå tillbaka, vilket haft negativa effekter på såväl grund- och forskarutbildning som forskning.
Inom läkarutbildningen har man valt att kompensera landstingen för dessa merkostnader i sjukvården genom att utöver gängse grundutbildningsanslag tillföra särskilda statsanslag för klinisk utbildning.
En utredning bör tillsättas för att undersöka om inte särkostnaden för den djursjukvård som drivs för veterinärutbildningen, i likhet med kostnaderna för klinisk utbildning av bland annat läkare och tandläkare, bör täckas genom ett särskilt statsanslag utöver de anslag som ges för grundutbildning.
Stockholm den 3 oktober 2000
Harald Nordlund (fp)
Mikael Oscarsson (kd)