Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett permanent undantag för norra Sverige från EG-direktivet
om självdöda djur.
Motiv för vårt förslag
Enligt EG-direktiv får självdöda djur inte grävas ner.
Föreskrifter om hantering av djurkadaver och annat
animaliskt avfall regleras i SJVFS 1998:34. Materialet skall
hanteras i en steriliseringsanläggning, där upphettning sker
till en temperatur av minst 133 grader. Fram till den 1
december 1998 fanns en generell dispens från
insamlingskravet i norra Sverige. I 37 kommuner i
nordligaste och västra Sverige, från Värmland och norrut
finns en generell dispens som inte är tidsbestämd, medan hela
kustområdet från Haparanda i norr omfattas av den dispens
som gick ut den 1 december 1998. Materialet indelas i två
grupper: högriskavfall och lågriskavfall. Till högriskavfallet
räknas bl.a. självdöda djur och till lågriskavfallet hör bl.a.
rester från slakterier. När kravet på insamling kom planerades
en anläggning i Örnsköldsvik och därefter i Nordmaling. För
en anläggning i Nordmaling har miljötillstånd erhållits.
Utvecklingen på senare tid
Det har nyligen beslutats om gemensamma EG-bestämmelser
beträffande s.k. specificerat riskmaterial, som träder i kraft
den 1 oktober 2000. Bestämmelserna återfinns i
kommissionens beslut 2000/418/EG av den 29 juni 2000 om
användning av material som utgör risk när det gäller
transmissibel spongiform encefalopati och om ändring av
beslut 94/474/EG. Bestämmelserna har tillkommit i syfte att
förhindra spridning av BSE-smitta. Enligt beslutet, som inte
gäller t.ex. kosmetiska och medicinska produkter eller
produkter som inte är avsedda att användas i livsmedel,
djurfoder eller gödselmedel, ska sådant riskmaterial
destrueras genom företrädesvis förbränning. Beslutet kan på
begäran från medlemsstat ändras för att tillåta export av
specificerat riskmaterial för förbränning i länder utanför EU
och då i enlighet med av kommissionen fastställda villkor.
Problemet med omhändertagandet av kadaver är välkänt på
Jordbruksdepartementet, och jordbruksministern har sjäv sagt bland annat
följande i frågan:
Avsaknaden av möjligheter i landet att för närvarande kunna bearbeta
hela den volym högriskavfall som genereras, innebär att överskjutande
volymer måste exporteras till våra grannländer. I interpellationssvaret
konstaterade jag att detta är en otillfredsställande lösning som endast på
kort sikt är acceptabel. Jag vill återigen understryka att vi själva måste ha
möjligheter att ta hand om det animaliska avfallet som genereras i landet.
De nyligen beslutade EG-bestämmelserna beträffande specificerat
riskavfall aktualiserar frågan ytterligare.
(Svar på fråga 1999/2000:1235)
Tillfällig lösning
För att lösa kadaverhanteringen till dess det finns en
anläggning, har högriskavfallet transporterats till en
anläggning i Norge, 36 km söder om Trondheim, och
lågriskavfallet transporterats till en anläggning i Finland, 37
mil söder om Haparanda. Entreprenören kör från gård till
gård med container och samlar in avfall till en
uppsamlingsplats. Från och med 1 oktober 2000 är det dock
inte längre tillåtet att transportera kadaver till tredje land,
vilket ytterligare understryker vikten av att något konkret
görs i denna fråga.
Kostnader
Kostnaden för att hämta ett storboskap ligger på 1.950 kr. För
mindre djur, 300 kg totalt, ligger kostnaden på 1.450 kr.
Kostnaden för en enskild lantbrukare kan bli betydande. På
en integrerad svingård kan kostnaden bli 40 öre/producerat
kg. Beräkningen bygger på en normal dödlighet på 2 procent
bland slaktsvinen och 30 procent rekrytering.
Miljömässigt tveksamt
Miljömässigt är hanteringen av självdöda djur i dag mycket
tveksam eftersom ett självdött djur i Pajala församling
tidigare körts till Trondheim för destruktion, vilket innebär en
transport på 120 mil, och nu skall transporteras till en
överbelastad anläggning i södra Sverige. Detta är helt
oacceptabelt. De långa transportavstånden i dag - och till en
tänkt framtida anläggning - medför att all
obduktionsverksamhet av självdöda djur inte kan
upprätthållas. Om ett djur dör så körs det enbart till en
destruktionsanläggning och någon kontakt med veterinär sker
inte. Detta är inte heller acceptabelt. Systemet med långa
miljömässigt tveksamma transporter inger inte förtroende hos
lantbrukarna, vilket medför att det finns en stor risk för höga
mörkertal. Insamlingen av självdöda djur bygger på ett EG-
direktiv, som inte kan vara relevant i norra Sverige och på
intet sätt tar hänsyn till de långa avstånden och den låga
djurtätheten.
Framtiden
Om det kommer att byggas en anläggning i Nordmaling eller
på någon annan plats i Norrland är osäkert - avgörande blir
kostnaden för bygget jämfört med vad det kommer att kosta
att transportera avfallet till södra Sverige. Är det så att det
blir högre kostnader med att bygga en anläggning, torde det
vara tveksamt om det kommer att byggas någon. Ett stort
osäkerhetsmoment är vad som händer om mängden avfall
minskar eller blir betydligt mindre än beräknat. Hur stort är
mörkertalet med djur som aldrig kommer att tas om hand?
Statistik från södra Sverige visar att det torde vara mycket
stort. Hur kommer då den beräknade kostnaden att hålla och
vad händer med en anläggning som får mycket mindre råvara
än vad som beräknats?
Hur lösa frågan?
Det är inte rimligt att hålla på och transportera döda djur
närmare 100 mil för att de skall tas om hand i en
destruktionsanläggning. Smittriskerna måste nästan vara lika
stora, om inte större, om de döda djuren skall transporteras så
lång väg. Miljömässigt är det också tveksamt. En insamling
över en så stor yta och med så få gårdar innebär att de fordon
som används måste färdas en mycket lång väg, vilket medför
en stor energiförbrukning. Samtidigt innebär gårdsbesöken
alltid en risk för att smitta kan spridas.
Det borde gå att finna enighet om konkreta åtgärder i denna fråga, särskilt
som jordbruksministern själv konstaterat att problemet är akut. I detta
sammanhang sa jordbruksministern följande:
Jag håller med frågeställaren som konstaterar att problemet är akut och
jag anser således att det är viktigt att det fortast möjligt utarbetas en
helhetslösning i fråga om omhändertagandet av det animaliska avfallet,
som tar hänsyn till såväl smitt- som miljöskyddsaspekterna. Jag utgår
också ifrån att näringen med stöd av berörda myndigheter ska klara av
detta.
(Svar på fråga 1999/2000: 1235)
Självklart bör näringen ta det övergripande ansvaret för en
lösning, men det är trots allt regeringen som lägger fram
lagförslag och förhandlar fram lösningar inom EU.
Det går inte att jämföra situationen i norra Sverige med södra Sverige och
med övriga Europa, mot bakgrund av att vi har en lägre djurtäthet. För att få
ett mått på djurtätheten i området kan man jämföra antalet djur i de fem
nordligaste länen, det vill säga Gävleborg, Västernorrland, Jämtland,
Västerbotten och Norrbotten, med Skåne. En sådan jämförelse visar att
djurtätheten är enormt mycket lägre. Till exempel finns bara elva procent av
svinen i norra Sverige jämfört med antalet i Skåne, och 13 procent av höns
och kycklingar. Vad gäller nötkreatur finns 73 procent av djuren i de norra
länen jämfört med antalet djur i Skåne.
Även med en väldigt god djurhållning kommer djur alltid att dö. De flesta
fall där djur dör är ganska odramatiska. Det rör sig bland annat om dödfödda
djur och liknande. I dessa fall borde det vara självklart att man får gräva ner
dem. I vissa fall kan det vara mer osäkert vad dödsorsaken är. I de flesta fall
har då en veterinär blivit kontaktad och försökt hitta orsaken till djurets
sjukdom. Mot den bakgrunden borde det gå att genom veterinärerna ha en bra
kontroll om det dyker upp någon smitta.
Företrädare för lantbruket och länsveterinären i Norrbotten har också i en
skrivelse till Jordbruksverket aktualiserat en handlingslinje som innebär en
generell dispens för nedgrävning. Men i varje läge då djurets dödsorsak är
oklar skall en veterinär tillkallas efter djurets död. Har veterinären varit på
besök under djurets sjukdomstid så är man säkert ganska klar över
dödsorsaken. Har djuret dött på ett sätt som det inte finns någon naturlig
förklaring till utan att någon veterinär har varit på besök bör lantbrukaren
åläggas att tillkalla veterinär efter djurets död för att en undersökning av
dödsorsaken skall göras. Då kan man också ta beslut om djuret kan grävas ner
eller om det måste destrueras på ett annat sätt. Den låga djurtätheten, de stora
avstånden, det goda djurhälsoläget samt de höga kostnaderna gör att det finns
motiv för Sverige att driva frågan, så att vi i norra Sverige får ett permanent
undantag från EG-direktivet. Det handlar i hög grad om att Sveriges regering
driver frågan mot EU och argumenterar för undantaget.