Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett permanent undantag för norra Sverige från EG-direktivet om självdöda djur. Motiv för vårt förslag
Enligt EG-direktiv får självdöda djur inte grävas ner. Föreskrifter om hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall regleras i SJVFS 1998:34. Materialet skall hanteras i en steriliseringsanläggning, där upphettning sker till en temperatur av minst 133 grader. Fram till den 1 december 1998 fanns en generell dispens från insamlingskravet i norra Sverige. I 37 kommuner i nordligaste och västra Sverige, från Värmland och norrut finns en generell dispens som inte är tidsbestämd, medan hela kustområdet från Haparanda i norr omfattas av den dispens som gick ut den 1 december 1998. Materialet indelas i två grupper: högriskavfall och lågriskavfall. Till högriskavfallet räknas bl.a. självdöda djur och till lågriskavfallet hör bl.a. rester från slakterier. När kravet på insamling kom planerades en anläggning i Örnsköldsvik och därefter i Nordmaling. För en anläggning i Nordmaling har miljötillstånd erhållits.
Utvecklingen på senare tid
Det har nyligen beslutats om gemensamma EG-bestämmelser beträffande s.k. specificerat riskmaterial, som träder i kraft den 1 oktober 2000. Bestämmelserna återfinns i kommissionens beslut 2000/418/EG av den 29 juni 2000 om användning av material som utgör risk när det gäller transmissibel spongiform encefalopati och om ändring av beslut 94/474/EG. Bestämmelserna har tillkommit i syfte att förhindra spridning av BSE-smitta. Enligt beslutet, som inte gäller t.ex. kosmetiska och medicinska produkter eller produkter som inte är avsedda att användas i livsmedel, djurfoder eller gödselmedel, ska sådant riskmaterial destrueras genom företrädesvis förbränning. Beslutet kan på begäran från medlemsstat ändras för att tillåta export av specificerat riskmaterial för förbränning i länder utanför EU och då i enlighet med av kommissionen fastställda villkor.
Problemet med omhändertagandet av kadaver är välkänt på Jordbruksdepartementet, och jordbruksministern har sjäv sagt bland annat följande i frågan:
Avsaknaden av möjligheter i landet att för närvarande kunna bearbeta hela den volym högriskavfall som genereras, innebär att överskjutande volymer måste exporteras till våra grannländer. I interpellationssvaret konstaterade jag att detta är en otillfredsställande lösning som endast på kort sikt är acceptabel. Jag vill återigen understryka att vi själva måste ha möjligheter att ta hand om det animaliska avfallet som genereras i landet. De nyligen beslutade EG-bestämmelserna beträffande specificerat riskavfall aktualiserar frågan ytterligare.
(Svar på fråga 1999/2000:1235)
Tillfällig lösning
För att lösa kadaverhanteringen till dess det finns en anläggning, har högriskavfallet transporterats till en anläggning i Norge, 36 km söder om Trondheim, och lågriskavfallet transporterats till en anläggning i Finland, 37 mil söder om Haparanda. Entreprenören kör från gård till gård med container och samlar in avfall till en uppsamlingsplats. Från och med 1 oktober 2000 är det dock inte längre tillåtet att transportera kadaver till tredje land, vilket ytterligare understryker vikten av att något konkret görs i denna fråga.
Kostnader
Kostnaden för att hämta ett storboskap ligger på 1.950 kr. För mindre djur, 300 kg totalt, ligger kostnaden på 1.450 kr. Kostnaden för en enskild lantbrukare kan bli betydande. På en integrerad svingård kan kostnaden bli 40 öre/producerat kg. Beräkningen bygger på en normal dödlighet på 2 procent bland slaktsvinen och 30 procent rekrytering.
Miljömässigt tveksamt
Miljömässigt är hanteringen av självdöda djur i dag mycket tveksam eftersom ett självdött djur i Pajala församling tidigare körts till Trondheim för destruktion, vilket innebär en transport på 120 mil, och nu skall transporteras till en överbelastad anläggning i södra Sverige. Detta är helt oacceptabelt. De långa transportavstånden i dag - och till en tänkt framtida anläggning - medför att all obduktionsverksamhet av självdöda djur inte kan upprätthållas. Om ett djur dör så körs det enbart till en destruktionsanläggning och någon kontakt med veterinär sker inte. Detta är inte heller acceptabelt. Systemet med långa miljömässigt tveksamma transporter inger inte förtroende hos lantbrukarna, vilket medför att det finns en stor risk för höga mörkertal. Insamlingen av självdöda djur bygger på ett EG- direktiv, som inte kan vara relevant i norra Sverige och på intet sätt tar hänsyn till de långa avstånden och den låga djurtätheten.
Framtiden
Om det kommer att byggas en anläggning i Nordmaling eller på någon annan plats i Norrland är osäkert - avgörande blir kostnaden för bygget jämfört med vad det kommer att kosta att transportera avfallet till södra Sverige. Är det så att det blir högre kostnader med att bygga en anläggning, torde det vara tveksamt om det kommer att byggas någon. Ett stort osäkerhetsmoment är vad som händer om mängden avfall minskar eller blir betydligt mindre än beräknat. Hur stort är mörkertalet med djur som aldrig kommer att tas om hand? Statistik från södra Sverige visar att det torde vara mycket stort. Hur kommer då den beräknade kostnaden att hålla och vad händer med en anläggning som får mycket mindre råvara än vad som beräknats?
Hur lösa frågan?
Det är inte rimligt att hålla på och transportera döda djur närmare 100 mil för att de skall tas om hand i en destruktionsanläggning. Smittriskerna måste nästan vara lika stora, om inte större, om de döda djuren skall transporteras så lång väg. Miljömässigt är det också tveksamt. En insamling över en så stor yta och med så få gårdar innebär att de fordon som används måste färdas en mycket lång väg, vilket medför en stor energiförbrukning. Samtidigt innebär gårdsbesöken alltid en risk för att smitta kan spridas.
Det borde gå att finna enighet om konkreta åtgärder i denna fråga, särskilt som jordbruksministern själv konstaterat att problemet är akut. I detta sammanhang sa jordbruksministern följande:
Jag håller med frågeställaren som konstaterar att problemet är akut och jag anser således att det är viktigt att det fortast möjligt utarbetas en helhetslösning i fråga om omhändertagandet av det animaliska avfallet, som tar hänsyn till såväl smitt- som miljöskyddsaspekterna. Jag utgår också ifrån att näringen med stöd av berörda myndigheter ska klara av detta.
(Svar på fråga 1999/2000: 1235)
Självklart bör näringen ta det övergripande ansvaret för en lösning, men det är trots allt regeringen som lägger fram lagförslag och förhandlar fram lösningar inom EU.
Det går inte att jämföra situationen i norra Sverige med södra Sverige och med övriga Europa, mot bakgrund av att vi har en lägre djurtäthet. För att få ett mått på djurtätheten i området kan man jämföra antalet djur i de fem nordligaste länen, det vill säga Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, med Skåne. En sådan jämförelse visar att djurtätheten är enormt mycket lägre. Till exempel finns bara elva procent av svinen i norra Sverige jämfört med antalet i Skåne, och 13 procent av höns och kycklingar. Vad gäller nötkreatur finns 73 procent av djuren i de norra länen jämfört med antalet djur i Skåne.
Även med en väldigt god djurhållning kommer djur alltid att dö. De flesta fall där djur dör är ganska odramatiska. Det rör sig bland annat om dödfödda djur och liknande. I dessa fall borde det vara självklart att man får gräva ner dem. I vissa fall kan det vara mer osäkert vad dödsorsaken är. I de flesta fall har då en veterinär blivit kontaktad och försökt hitta orsaken till djurets sjukdom. Mot den bakgrunden borde det gå att genom veterinärerna ha en bra kontroll om det dyker upp någon smitta.
Företrädare för lantbruket och länsveterinären i Norrbotten har också i en skrivelse till Jordbruksverket aktualiserat en handlingslinje som innebär en generell dispens för nedgrävning. Men i varje läge då djurets dödsorsak är oklar skall en veterinär tillkallas efter djurets död. Har veterinären varit på besök under djurets sjukdomstid så är man säkert ganska klar över dödsorsaken. Har djuret dött på ett sätt som det inte finns någon naturlig förklaring till utan att någon veterinär har varit på besök bör lantbrukaren åläggas att tillkalla veterinär efter djurets död för att en undersökning av dödsorsaken skall göras. Då kan man också ta beslut om djuret kan grävas ner eller om det måste destrueras på ett annat sätt. Den låga djurtätheten, de stora avstånden, det goda djurhälsoläget samt de höga kostnaderna gör att det finns motiv för Sverige att driva frågan, så att vi i norra Sverige får ett permanent undantag från EG-direktivet. Det handlar i hög grad om att Sveriges regering driver frågan mot EU och argumenterar för undantaget.
Stockholm den 4 oktober 2000
Ola Sundell (m)
Anders Sjölund (m)