1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en rimligare hantering av djurkadaver och annat animaliskt
avfall främst i Norrland.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att samtliga församlingar i Norrland skall undantas från
insamlingskravet.
Motivering
En av de mera svårbegripliga och kostsamma effekterna
ekonomiskt och miljömässigt av Sveriges medlemskap i EU
är det sätt på vilket djurkadaver och annat animaliskt avfall
från jordbruk, hästanläggningar och slakterier numera måste
hanteras. Oavsett om ett djur har dött en alldeles naturlig död,
avlivats av någon orsak eller dött av okänd anledning
betraktas det som riskavfall och detta måste numera fraktas
till särskild destruktionsanläggning, ofta mycket långt bort.
Det kan i vissa fall handla om att frakta döda djur eller slakteriavfall från
södra Norrland till Stenstorp i Skaraborg, en frakt på ibland upp till 80 mil
enkel resa. Längre norrut i Norrland blir det fråga om transporter på ibland
ännu längre sträckor till destruktionsanläggningar i Norge eller Finland.
Det föreskrivs nämligen i EU-direktivet 90/667/EEG att avfall av detta
slag skall samlas in för bearbetning i särskild steriliseringsanläggning. I
traditionell, nitisk, svensk anda har Jordbruksverket utfärdat
tillämpningsföreskrifter omfattande 20 sidor text i SJVFS 1998:34 som
fullbordar ibland helt absurda regler. Endast vissa församlingar Norrlands
inland, liksom enstaka mindre djur, har undantagits från regelverket.
Det vällovliga syftet med bestämmelserna i denna fråga har angetts vara att
förbättra smittskyddet. Men antalet självdöda eller nödslaktade djur i
förhållande till den enorma areal som står till förfogande för nedgrävning är i
norra Sverige mycket lågt. Det absurda läget uppstår då man försöker tillämpa
exakt samma regler i det ytvida norra Sverige som i tättbefolkade delar av
Europa med stor djurhållning.
Idag varnar dessutom många veterinärer för att effekterna av detta
regelverk för förbättrat smittskydd kan bli det rakt motsatta. När de lastbilar
som utför insamlingen av döda djur far omkring från gård till gård med döda
djur, finns naturligtvis en betydande risk för att djurrester, blod och
kroppsvätskor läcker ut och spiller över på fält och gårdsplaner från de
containrar och lastflak som används. Detta i sin tur medför paradoxalt nog att
risken för smittspridning ökar i stället för att minska. En hantering som
tidigare, med lokalt omhändertagande genom t ex utläggning i skogsmark,
nedgrävning eller kompostering på kommunal avfallsanläggning förefaller
mycket säkrare och bättre ur alla synpunkter.
Den enda vetenskapliga undersökningen som gjorts av bl.a.
Lantbruksstyrelsen (föregångare till Jordbruksverket), Statens
veterinärmedicinska anstalt och djurhälsovården, hävdade att bl.a. av
smittskyddsskäl kunde hela Norrland undantagas från dessa regler. I denna
fråga är EU-reglerna ett direktiv, ingen förordning, vilket innebär att vi har
möjlighet att i Sverige bestämma hur tillämpningen bäst kan ske.
Nuvarande ordning får, utöver att den är mycket tveksam ur
smittskyddssynpunkt, fullkomligt orimliga ekonomiska konsekvenser för
djurägare och slakterier. För den enskilde kan bortforslandet av ett enda större
djur kosta flera tusen kronor. Och för ett slakteri kan det handla om flera
miljoner i extrakostnader på ett år. En redan sviktande ekonomisk lönsamhet
urgröps ännu mera.
Miljöeffekterna av de många och långa transporterna är en annan negativ
faktor i sammanhanget. Från slakterierna i berörda områden handlar det om
flera transporter varje vecka med dieseldrivna lastbilar.
Mycket förbryllande är också de gränsdragningar som gjorts för dispens
från detta regelverk. När en större mängd kreatur omkom vid en storbrand i
Hälsingland denna sommar gick det att få dispens så att de döda djuren fick
omhändertas vid den kommunala avfallsanläggningen. Men när en annan gård
i landskapet drabbades av felfunktion i en kraftfoderanläggning och många
djur bokstavligt talat åt ihjäl sig tvingades bonden att skicka de döda, men
inte smittsjuka djuren, till en destruktionsanläggning med kostnader på tiotals
tusen kronor som följd.
Innan nu gällande förordning trädde i kraft sköttes hanteringen av döda
djur och slaktavfall i en konstruktiv dialog mellan berörda företag, ansvariga
veterinärer och kommunala företrädare. Såvitt bekant fanns inte från något
håll anmärkningar mot förfarandet.
Även om det kan smärta att tvingas ändra ett beslut som nyligen börjat
gälla, måste sunt förnuft kunna få råda även i detta fall. Vi manar därför
riksdagen att ge regeringen till känna vad som ovan sagts om
kadaverhanteringen i Norrland.