Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rimligare hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall främst i Norrland.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga församlingar i Norrland skall undantas från insamlingskravet.
Motivering
En av de mera svårbegripliga och kostsamma effekterna ekonomiskt och miljömässigt av Sveriges medlemskap i EU är det sätt på vilket djurkadaver och annat animaliskt avfall från jordbruk, hästanläggningar och slakterier numera måste hanteras. Oavsett om ett djur har dött en alldeles naturlig död, avlivats av någon orsak eller dött av okänd anledning betraktas det som riskavfall och detta måste numera fraktas till särskild destruktionsanläggning, ofta mycket långt bort.
Det kan i vissa fall handla om att frakta döda djur eller slakteriavfall från södra Norrland till Stenstorp i Skaraborg, en frakt på ibland upp till 80 mil enkel resa. Längre norrut i Norrland blir det fråga om transporter på ibland ännu längre sträckor till destruktionsanläggningar i Norge eller Finland.
Det föreskrivs nämligen i EU-direktivet 90/667/EEG att avfall av detta slag skall samlas in för bearbetning i särskild steriliseringsanläggning. I traditionell, nitisk, svensk anda har Jordbruksverket utfärdat tillämpningsföreskrifter omfattande 20 sidor text i SJVFS 1998:34 som fullbordar ibland helt absurda regler. Endast vissa församlingar Norrlands inland, liksom enstaka mindre djur, har undantagits från regelverket.
Det vällovliga syftet med bestämmelserna i denna fråga har angetts vara att förbättra smittskyddet. Men antalet självdöda eller nödslaktade djur i förhållande till den enorma areal som står till förfogande för nedgrävning är i norra Sverige mycket lågt. Det absurda läget uppstår då man försöker tillämpa exakt samma regler i det ytvida norra Sverige som i tättbefolkade delar av Europa med stor djurhållning.
Idag varnar dessutom många veterinärer för att effekterna av detta regelverk för förbättrat smittskydd kan bli det rakt motsatta. När de lastbilar som utför insamlingen av döda djur far omkring från gård till gård med döda djur, finns naturligtvis en betydande risk för att djurrester, blod och kroppsvätskor läcker ut och spiller över på fält och gårdsplaner från de containrar och lastflak som används. Detta i sin tur medför paradoxalt nog att risken för smittspridning ökar i stället för att minska. En hantering som tidigare, med lokalt omhändertagande genom t ex utläggning i skogsmark, nedgrävning eller kompostering på kommunal avfallsanläggning förefaller mycket säkrare och bättre ur alla synpunkter.
Den enda vetenskapliga undersökningen som gjorts av bl.a. Lantbruksstyrelsen (föregångare till Jordbruksverket), Statens veterinärmedicinska anstalt och djurhälsovården, hävdade att bl.a. av smittskyddsskäl kunde hela Norrland undantagas från dessa regler. I denna fråga är EU-reglerna ett direktiv, ingen förordning, vilket innebär att vi har möjlighet att i Sverige bestämma hur tillämpningen bäst kan ske.
Nuvarande ordning får, utöver att den är mycket tveksam ur smittskyddssynpunkt, fullkomligt orimliga ekonomiska konsekvenser för djurägare och slakterier. För den enskilde kan bortforslandet av ett enda större djur kosta flera tusen kronor. Och för ett slakteri kan det handla om flera miljoner i extrakostnader på ett år. En redan sviktande ekonomisk lönsamhet urgröps ännu mera.
Miljöeffekterna av de många och långa transporterna är en annan negativ faktor i sammanhanget. Från slakterierna i berörda områden handlar det om flera transporter varje vecka med dieseldrivna lastbilar.
Mycket förbryllande är också de gränsdragningar som gjorts för dispens från detta regelverk. När en större mängd kreatur omkom vid en storbrand i Hälsingland denna sommar gick det att få dispens så att de döda djuren fick omhändertas vid den kommunala avfallsanläggningen. Men när en annan gård i landskapet drabbades av felfunktion i en kraftfoderanläggning och många djur bokstavligt talat åt ihjäl sig tvingades bonden att skicka de döda, men inte smittsjuka djuren, till en destruktionsanläggning med kostnader på tiotals tusen kronor som följd.
Innan nu gällande förordning trädde i kraft sköttes hanteringen av döda djur och slaktavfall i en konstruktiv dialog mellan berörda företag, ansvariga veterinärer och kommunala företrädare. Såvitt bekant fanns inte från något håll anmärkningar mot förfarandet.
Även om det kan smärta att tvingas ändra ett beslut som nyligen börjat gälla, måste sunt förnuft kunna få råda även i detta fall. Vi manar därför riksdagen att ge regeringen till känna vad som ovan sagts om kadaverhanteringen i Norrland.
Stockholm den 28 september 2000
Sven Bergström (c)
Birgitta Sellén (c)
Åke Sandström (c)