Riksdagen begär att regeringen ändrar 33 § djurskyddsförordningen i
motionens anda.
Inledning
Sverige sägs ha världens bästa djurskyddslag. Här i landet
finns ett genuint intresse för djur och en vilja att se till att de
har det bra. I den fråga som den här motionen tar upp kan
man dock undra om bestämmelserna i
djurskyddsförordningens 33 § kommit till för djurens bästa.
Det gäller veterinärer vid tävlingar.
Är inte alla utbildade
veterinärer kompetenta?
Vid offentlig tävling ska det finnas tillgång till veterinär. Det
gäller såväl hundutställningar som hästtävlingar. Det är bra,
och jag tror att alla delar den uppfattningen. För djurens bästa
behövs det. På en tävlingsplats för hästar kan saker och ting
hända, och det känns som en säkerhet att veta att det finns en
veterinär, som kan hjälpa till om olyckan skulle vara framme.
Att veterinärer specialiserar sig är rätt naturligt. Alla djurarter har olika
problem och det är omöjligt för en veterinär att vara expert på alla djurslag.
Just häst är lite speciellt och för att bli riktigt bra måste man arbeta mycket
med just hästar. Dessutom krävs hästvana för att kunna hantera häst i en
besvärlig situation, om något händer på en tävlingsplats. Hästen är ett stort
djur med en inbyggd flyktbenägenhet.
För många tävlingsarrangörer skulle det kännas både naturligt och tryggt
att ha den veterinär man anlitar till vardags även som tävlingsveterinär. Då
vet man att kompetensen finns, man känner varandra och i många fall skulle
veterinären kunna sponsra sin klubb genom ett förhållandevis lågt arvode.
Men det får man inte. Enligt 33 § djurskyddsförordningen tycks inte
kompetensen vara viktigast, utan anställningsförhållandet.
Ändra 33 §
djurskyddsförordningen!
Om det viktigaste är att det finns en veterinär på
tävlingsplatserna kan man ju undra varför vederbörande
måste förordnas av Jordbruksverket vid varje tävlingstillfälle
och varför verket måste fastställa ersättning. Så säger
nämligen djurskyddsförordningen. Vad har det med
djurskyddet att göra? Det leder i praktiken till en massa
byråkratiskt krångel, innebär att den arrangerande klubben
inte kan välja den veterinär man har förtroende för och har till
och med inneburit att tävlingar måst ställas in för att verket
inte hunnit med att utse veterinär. Dessutom händer det inte
så sällan att de veterinärer som förordnas till hästtävlingar har
mycket liten vana vid hästar, och vid flera fall har detta lett
till anmärkningar till Jordbruksverket.
Det borde räcka med att det i djurskyddsförordningens 33 § klargörs att
offentliga tävlingar inte får anordnas utan att utexaminerad veterinär finns på
plats, att veterinärens namn och vad veterinären skall göra på tävlingsplatsen
skall anmälas till Jordbruksverket. För nog måste väl verket ha förtroende för
alla legitimerade veterinärer i landet? För naturligtvis skulle en veterinär
inte
äventyra djurskyddet på en tävlingsplats bara för att veterinären i fråga
anlitats direkt av den arrangerande klubben utan förordnande av
Jordbruksverket. Och nog måste en avbyråkratisering vara bra där den kan
göras utan att syftet med bestämmelsen äventyras? Det är dags att
modernisera 33 § djurskyddsförordningen så att det blir lättare för klubbar
som arrangerar tävlingar, naturligtvis utan att äventyra djurskyddet.
För människor är det inte
lika krångligt
En kontroll med Riksidrottsförbundet visar att på
människosidan är det inte lika krångligt. Det finns läkare på
tävlingsplatser, men det är varje förbund för sig som i egna
stadgar bestämmer i vilken omfattning. Något förordnande av
någon myndighet finns inte.