Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av konkurrensförhållandena i veterinärväsendet.
Motivering
Att konkurrens ska ske på lika villkor borde vara en
självklarhet. Men så är det tyvärr inte alltid. I denna motion
tas för andra året i rad upp den konkurrens som staten via
Jordbruksverket bedriver gentemot de privatpraktiserande
veterinärerna. Det som är extra anmärkningsvärt i
sammanhanget är att staten i detta fall bedriver konkurrens
med hjälp av skattemedel.
Statens jordbruksverk (SJV) genomdrev 1995 en omorganisation av di-
striktsveterinärsystemet enligt en modell som i remissyttrandet från RRV
kritiserades för att bli alltför kostsam. Trots att en tredjedel av den
dåvarande
distriktsveterinärkåren valde att övergå till privat verksamhet förblev
statsanslaget oförändrat. Det innebar att organisationen fram till 1999 har fått
ca 80 miljoner kronor per år, för att år 2000 få drygt 75,5 miljoner kronor, att
fördela på sina 240 anställda mot de tidigare 340 anställda. I årets budget
föreslås anslaget ökas till drygt 85,7 miljoner kronor, vilket är något
förvånande när man hänvisar till ett underskott i verksamheten som främst
påstås bero på en kraftig förändring av semesterlöneskulden. Borde inte
denna utgift vara väntad och därmed också budgeterad?
De statliga distriktsveterinärerna är officiella veterinärer, anställda av
staten bl.a. för att möta de krav EU ställer på övervakning av djurskydd och
smittskydd. De sorterar i denna egenskap under SJV:s tillsynsavdelning, djur-
avdelningen. De är också anställda av staten för att bedriva djursjukvård och
sorterar då under DVO-avdelningen. Verksamheten sker i båda fallen efter
affärsmässiga principer, och den anställde veterinären erhåller i båda fallen
fast lön plus ett tantiem. Tantiemet utgör hälften av det arvode som
avnämaren debiteras.
SJV ansvarar för tillsyn över all veterinär verksamhet, alltså även över de
privata veterinärer med vilka man konkurrerar. Att en tillsynsmyndighet
konkurrerar med den verksamhet över vilken man skall utöva tillsyn, kan inte
betraktas som sund konkurrens. Det kan också konstateras att det är ett känt
faktum att många djurägare kan känna en viss press att anlita statliga di-
striktsveterinärer i stället för privata. Mjölkproducenter måste t.ex. vartannat
år få ett godkännande (EU:s s.k. mjölkdirektiv) av en statlig distriktsveterinär
för att få fortsätta med sin verksamhet. Det är svårt att i detta sammanhang
inse skillnaden mellan en statlig tjänsteman med tantiemlön och en privat
yrkesutövare. Båda står i ekonomisk beroendeställning till avnämaren. Om
SJV tolkat EU:s regelverk på ett riktigt sätt borde även privat verksamma
veterinärer komma i fråga för att utföra dessa uppdrag. Det förefaller troligt
att SJV har tolkat EU:s regelverk på ett sådant sätt att det gynnar den egna
affärsdrivande verksamheten.
Distriktsveterinärens traditionella arbetsuppgift, att bota sjuka djur i
animalieproduktionen samt hästar som används i jord- och skogsbruk, har
minskat i omfattning. SJV har av denna anledning fått vidkännas ett
inkomstbortfall. För att kompensera för detta bortfall satsar man på att bygga
ut vården för sällskapsdjur och sporthästar. Inkomsterna från dessa sektorer
utgör idag tillsammans 40 % av de totala intäkterna och syftet är att de ska
öka. Stora summor används för att bygga upp sådan verksamhet på orter där
det redan finns en fungerande privat vård för dessa djurslag. Flera exempel på
smådjursmottagningar i södra Sverige vittnar om detta. I så gott som alla
annonser om lediga tjänster som distriktsveterinär efterfrågar SJV kompetens
på smådjur och häst. Förutom att man går förbi ett stort antal behöriga
sökande bryter man dessutom mot författningen i sin iver att konkurrera med
smådjurspraktiserande privata veterinärer.
Det tycks som om SJV månar mer om den egna affärsdrivande
verksamheten än om det övergripande ansvaret för en fungerande
djursjukvård. De distriktsveterinärer som 1995 övergick i privat verksamhet
har trots egen jourverksamhet sedan dess förvägrats all ersättning från staten.
De hotas istället av SJV med statlig etablering om jourverksamheten uteblir.
SJV drar sig däremot inte för att utverka kommunala bidrag till sina
distriktsveterinärstationer i Norrland. Ett tungt vägande skäl för anslaget till
den statliga organisationen är bl.a. att sjukvård för animalieproducerande djur
skall kunna finnas tillgänglig även i glesbygd. Anslaget används
uppenbarligen inte för detta ändamål.
Det kan inte vara en statlig angelägenhet att skattemedel satsas på vård av
sällskapsdjur och sporthästar. De privata stordjursveterinärerna har sedan
omorganisationen 1995 visat att det går utmärkt bra att bedriva privat
djursjukvård på animalieproducerande djur. Staten kan därför spara en
ansenlig summa på att låta privatisera djursjukvården. Statens engagemang
bör kunna begränsas till att ha tillsynsansvar över den veterinära
verksamheten.
Regeringen begärde 1999 av Statskontoret en kartläggning av i vilken
utsträckning statliga myndigheter och affärsverk bedriver kommersiell
verksamhet. Den 28 mars i år överlämnades rapporten "Staten som
kommersiell aktör" (2000:16) till regeringen. Ett av de områden som
Statskontoret granskat är distriktsveterinärorganisationen (DVO). En av
slutsatserna i rapporten var att det p.g.a. rådande konkurrensproblem vore den
bästa lösningen att avskilja DVO från Jordbruksverket. Även i
Konkurrensrådets yttrande från februari månad i år rekommenderas samma
sak. Konkurrensproblemen mellan statliga och privatpraktiserande veterinärer
har behandlats i flera sammanhang under en längre tid. Sedan 1992 har nu sex
olika utredningar eller översyner genomförts och i samtliga rapporter har man
konstaterat att det sker en osund konkurrens mellan
distriktsveterinärorganisationen och de privatpraktiserande veterinärerna.
Regeringen är väl initierad i frågan avseende konkurrenssituationen och
hänvisar i årets budgetproposition till en arbetsgrupp som Jordbruksverket
tillsatte i september 1999 och som har till uppgift att lösa frågorna. I gruppen
diskuteras joursamverkan, ersättning till avlägset boende, officiella uppdrag,
utbildningssamverkan samt begreppet servicenivå. Alla förslag till lösningar
skall rymmas inom ramen för de anvisningar Jordbruksverket fått för
verksamheten i budgetpropositionens regleringsbrev. I klartext betyder det att
alla förändringar som eventuellt kan komma att föreslås skall ligga inom
ramen för nuvarande organisation, dvs DVO, och skall finansieras med
oförändrade anslag. Alltså något som går tvärt emot de slutsatser
Statskontoret och Konkurrensrådet kommit fram till.
En mycket ingående statlig utredning av veterinär verksamhet
genomfördes 1993. Denna utredning kan ligga till grund för en ny översyn av
veterinärväsendet.