med anledning av prop. 2000/01:139 Åtgärder mot förorening från fartyg
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av hamnars ekonomiska villkor för mottagande av
fartygsavfall.
Åtgärder mot förorening
från fartyg
Kristdemokraterna har i flera års tid efterlyst den
föreliggande propositionen om åtgärder mot förorening från
fartyg. I tidigare motioner har Kristdemokraterna krävt att
möjligheterna till lagföring måste öka beträffande förorening
från fartyg. Redareföreningen har också agerat utifrån
samma synsätt. Det kan dock ifrågasättas om förslagen i
propositionen är tillräckligt långtgående. Kristdemokraterna
hade gärna sett ännu skarpare lagstiftning och påföljder mot
dem som förorenar. Regeringens avvägningar får dock
betraktas som rimliga eftersom det är problematiskt att
lagstifta kring förorening från utländska fartyg. Detta beror
delvis på att nuvarande internationella konventioner inte är
tillräckligt omfattande. Genom Östersjöstrategin för skydd
mot skadlig påvekan från fartyg, som 1996 antogs av
Helsingforskommissionen, har dock möjligheterna
förbättrats.
De väsentligaste förbättringarna i regeringens förslag är att
Kustbevakningen får rätt att bedriva förundersökning med polisbefogenhet
och att straff kan utdömas för förorening från fartyg i svensk ekonomisk zon,
såtillvida fartygets hemland inte självt ingriper.
Mottagningsanläggningar
i svenska hamnar
Förutsättningen för att förorenande fartygsutsläpp skall
kunna förhindras är att mottagningen av avfall fungerar i
hamnarna. Detta framkommer klart i Östersjöstrategin. Det
är Sjöfartsverkets uppgift att kontrollera att mottagandet sker
på rätt sätt.
Tyvärr har det visat sig att mottagandet av fartygsavfallet inte fungerar
tillfredsställande. Ett TV-program i april pekade på problem i hamnar runt
Östersjön och på att en tredjedel av de svenska hamnarna saknade anläggning
för mottagande av avfall från fartyg. Ett annat stort problem är de ekonomiska
villkor som råder kring avfallshanteringen i hamnarna. Ett flertal hamnar
tillämpar inte det "no-special-fee- system" som lagen om åtgärder mot
förorening från fartyg kräver, utan tar ut en särskild avgift när större mängder
avfall lämnas. Detta ökar incitamenten för illegala utsläpp till havs och är ett
oacceptabelt förfarande som måste beivras.
Östersjöstrategin liksom regering och riksdag har slagit fast att ingen
särskild avgift skall uttagas för mottagande av fartygsavfall. I stället skall
kostnaden för mottagandet inkluderas i hamnavgiften. Detta innebär generellt
att hamnavgifterna måste höjas i takt med ökad avfallshantering.
Hamnavgiften utgör dock ett konkurrensmedel hamnar emellan, varför också
villkoren för avfallshanteringen kommit att utgöra ett konkurrensmedel.
Detta får flera olyckliga konsekvenser. Dels innebär konkurrenssituationen
att åtskilliga hamnar inte fullt ut kan täcka sina kostnader för mottagandet av
avfall med hamnavgiften. Dels medför det att avfallshanteringen koncentreras
till hamnar med låg avgift snarare än till de som har störst kapacitet och är
bäst lämpade för att ta hand om avfallet. Försämrad miljöhänsyn blir
resultatet när fartygs val av hamn för lämnande av avfall inte följer
miljömässigt rationella principer utan snävt ekonomiska sådana.
Syftet med "no-special-fee-system" är att fartyg inte på ekonomiska
grunder skall välja att avstå från att lämna avfall i hamn. Det är då inte
rimligt
att regelverket medverkar till att uppmuntra fartygsbefäl att söka den
billigaste istället för den mest miljömässiga lösningen för sin
avfallshantering.
Kristdemokraterna anser därför att de ekonomiska villkoren för
mottagandet av fartygsavfall bör ses över i syfte att göra dessa och formerna
för avfallshanteringen likvärdiga över hela landet och av sådan standard som
krävs enligt Östersjöstrategin.