Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ändrade regler för strömmings- och sillfisket i Östersjön och
Bottenhavet.
Industrifiske av strömming och sill i
Östersjön och Bottenhavet
För nära nog ett decennium sedan överenskom bl a Sverige och Finland
om strömming- och sillfisket i Östersjön och Bottenhavet. Det fanns vid
den tiden ett starkt intresse från främst Finland men även Sverige, att öka
fångsterna av småväxt strömming och sill. Dels för att tillgodose den
stora finska minkuppfödningens behov av mat, dels för att begränsa den
då starka tillväxten av strömming och sill.
Överenskommelsen innebar att det blev tillåtet att fiska med trål som hade
8 m/m maskor, istället för de vedertagna 32 m/m maskorna. Finland erhöll
80 % kvot av den bestämda mängden fisk medan Sverige nöjde sig med
20 %.
Idag ser vi resultatet av detta industriella rovfiske. Strömmingen är på
stark tillbakagång i Bottenhavet och Bottenviken liksom sillen i Östersjön.
Tveklöst är den finmaskiga trålen en starkt bidragande orsak till detta.
Man kan fundera över om det är etiskt, ekologiskt och ekonomiskt klokt att
tillåta detta slags industrifiske längre. Minkfarmer kan inte vara viktigare än
en långsiktigt uthållig reproduktion av strömming och sill i våra i övrigt
känsliga reproduktionsområden. Därtill är det tveksamt om Finland kan hävda
sina kvoter gentemot Sverige på samma sätt idag som då.
Det är, mot bakgrunden av en ovedersägligt minskad tillgång på
strömming och sill som människoföda, nödvändigt att ompröva den
decenniegamla överenskommelsen. Men det är också nödvändigt att ompröva
överenskommelsen av andra skäl. Exempelvis kan inte minkfarmarnas behov
vara högre prioriterade än folkhushållet eller den biologiska grunden för
reproduktion.
För att ge det svenska kustnära, energisnåla och ekologiska yrkes- och
deltidsfisket en chans att överleva i Östersjön och Bottenhavet måste Sveriges
regering kräva omför handling med Finland om det industriella småmaskiga
industrifisket på strömming och sill.