1. Riksdagen begär att regeringen utreder hur 6 § skogsvårdslagen efterlevs.
2. Riksdagen begär att regeringen utreder hur forskningsanslag inom
skogsforskningen fördelas.
Skogsvårdslagens
efterlevnad
Den 3-4 december 1999 stormfälldes mellan fyra och fem
miljoner kubikmeter granskog i Skåne. 95 % av träden som
blåste ned var gran. I och med att den förödelse stormen
orsakade nästan enbart drabbade gran, växte den kritik, från
såväl miljörörelsen som markägare, som under de senaste
decennierna riktats mot att gran tillåtits planteras söder om
dess naturliga utbredningsområde. Enligt 6 § skogsvårdslagen
ska val av huvudplanta vid återväxt ske utefter markens och
klimatets naturliga förutsättningar samtidigt som
virkesproduktionen hålls på en god nivå. När man ser
resultatet av de hårda vindar som slog ned hundratals hektar
av den planterade granskogen, kan man ifrågasätta om
efterlevnaden av 6 § skogsvårdslagen verkligen är
tillfredsställande.
Naturliga förutsättningar
Skåne tillhör naturgeografiskt den mellaneuropeiska
lövskogsregionen, vilket innebär att lövskogsarter är
skogsbildande och att gran inte förekommer spontant utan
alltid är planterad. Gran förekommer alltså inte naturligt i
Skåne då de biologiska förutsättningarna för gran inte är
gynnsamma. På grund av det förhållandevis milda klimatet i
Sveriges södra delar påskyndas tillväxten hos granen. Den
snabbväxande granens stam blir mer porös samtidigt som
dess rotsystem inte hinner utvecklas i samma takt som
stammen ovan jord. Till följd av detta blir förankringen i
marken sämre samtidigt som stammar lättare knäcks vid
starka vindar. Men det är inte enbart de naturliga
förutsättningarna i södra Sverige som missgynnar granen. I
takt med ökad försurning och att de markkemiska
processerna fortsätter att utvecklas i negativ riktning i
skånska granbestånd, rubbas skogens motståndskraft vilket i
förlängningen påverkar vitaliteten och produktiviteten hos det
enskilda trädet negativt. I södra Sverige har vi dessutom ett
större nedfall av kväve än i landets norra delar. Det finns
vetenskapliga belägg för att överskott på kväve minskar
rottillväxten samtidigt som tillväxten ovan jord förblir
densamma, vilket innebär att träden förankras sämre i
marken.
Bidrag för lövskogsplantering
Den första februari 2000 hölls ett möte mellan
Skogsvårdsstyrelsen, skogsnäringen, skogsforskningen, SLU
och SkogForsk. Slutsatsen av detta möte visar på en
samstämmig uppfattning om att den stormfällda granskogen i
första hand bör ersättas med ädellövskog, både av ekologiska
och ekonomiska skäl. Vänsterpartiet har drivit kravet att ett
statligt stöd ska utgå till de drabbade skogsägare i södra
Sverige som önskar ersätta sin stormfällda granskog med
ädellöv. Detta krav har vi drivit främst av ekologiska skäl, då
granen inte hör hemma i denna del av landet.
Enligt Miljömålskommitténs betänkande, Framtidens miljö - allas vårt
ansvar! I betänkandet behandlas de av riksdagen antagna 15 miljömålen,
formuleras miljökvalitetsmålet "Levande skogar" på följande sätt:
Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas
samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt
kulturmiljövärden och sociala värden värnas.
Ett av delmålen till detta miljökvalitetsmål innebär att arealen
lövskog i Sverige ska öka med 10 % fram till år 2010. Detta
ska främst ske genom att lövskog vid föryngring ersätter
barrskog på för lövskog lämplig mark.
Effekten på den biologiska mångfalden och den ekologiska balansen
missgynnas starkt av granskog samtidigt som bevarandet samt
återetablerandet av lövskog i Skåne även är viktigt ur kulturhistoriskt
perspektiv. Genom den förödelse som skedde under stormen i slutet av 1999,
har vi även fått erfara att den snabbväxande granen inte heller är förenlig
med en långsiktig ekonomisk tillväxt. I dag finns 30 miljoner kronor avsatta
för lövskogsplantering på de stormfällda arealerna.
Detta löser frågan temporärt, men inte långsiktigt. Problemet med
stormfällningsrisk med stora ekonomiska förluster till följd samt
missgynnandet av den biologiska mångfalden, kvarstår dock så länge gran
tillåts planteras utanför dess naturliga utbredningsområde.
Hur tolkas skogsvårdslagen?
I skogsvårdslagen 6 § kan man läsa:
Vid bedömning av vilka trädslag som kan ge en tillfredsställande
virkesproduktion på växtplatsen bör hänsyn tas till jordarten,
vegetationstypen, klimatet, markens lutning och fuktighet samt därmed
markens bonitet. Vidare bör hänsyn tas exempelvis till risken för skador
genom viltbetning och - vid naturlig föryngring - fröträdens egenskaper
såsom kvalitet och virkesproducerande förmåga.
Enligt skogsvårdslagen ska sådana trädslag användas som
med hänsyn till växtplatsens förutsättningar kan ge en
tillfredsställande virkesproduktion. I de övergripande
riktlinjerna för bedömning av vad som är "för växtplatsen
lämpligt trädslag" utgår man från markens bördighet och
fuktighet. Tillämpningen av denna riktlinje får dock ändå inte
den genomslagskraft man skulle kunna önska då gran
fortfarande planteras på platser den inte är lämpad för.
Regeringen bör därför utreda hur skogsvårdslagen 6 §
tillämpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Behov av forskning
Orsaken till att granen som huvudplanta används i långt
större utsträckning än den alltid är lämpad för är att granen
sedan flera generationer tillbaka i tiden spelar en stark roll
inom svenskt skogsbruk, vilket är tydligt än i dag. Så sent
som på 1970- och 1980-talet fanns inskrivet i
skogsvårdslagen att lövet skulle röjas bort då det ansågs
konkurrera ut de mer produktiva gran- och tallbestånden.
Debatten vände dock under 1990-talet då man
uppmärksammade lövskogens värde för biodiversiteten och
naturvårdshänsynen integrerades i skogsvårdslagen. I dag har
man insett att lövet inte bara är en fördel ur
naturvårdssynpunkt utan att det även producerar värdefullt
virke. Blandskogsbestånd, jämfört med renbestånd, har även
ofta en högre produktionsnivå på grund av att de olika arterna
i beståndet kompletterar varandra vid närings- och
ljusupptag.
Även skogsägare ser fördelar med ett större inslag av löv exempelvis vid
riskspridning då det är lättare att anpassa produktionen efter marknaden med
blandskog, kortare omloppstid samt en ökad biologisk, estetisk och
ekonomisk mångfald. Trots detta finns ändå en allmän - men föråldrad -
uppfattning inom skogsnäringen att granen som huvudplanta i de flesta fall är
det bästa alternativet. Inom forskningen blir detta särskilt tydligt då vi trots
nya forskningsrön om att lövskogsplantering bör tillämpas i större
utsträckning, ändå lägger mest ekonomiska resurser på granforskning. Det
finns i dag ett stort behov av kunskap av lövskog. Någon fungerande
rådgivningsverksamhet till markägare som vill byta trädslag från gran till
ädellöv existerar knappt. Då fokuseringen under de senaste decennierna legat
på gran i stället för på löv- och blandskog har någon kontinuerlig forskning på
området aldrig bedrivits. Större kunskap inom bland annat typ av förkultur,
tid för plantering av huvudträdslag, insekts- och betesskador är en
förutsättning för att en förändring mot ett mer ståndortsanpassat skogsbruk
med ett större inslag av löv- och blandskog ska kunna genomföras.
Regeringen bör därför utreda hur forskningsanslag inom skogsforskningen
fördelas mellan forskningen på gran och forskning på löv. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.