Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen utreder hur 6 § skogsvårdslagen efterlevs.
2. Riksdagen begär att regeringen utreder hur forskningsanslag inom skogsforskningen fördelas.
Skogsvårdslagens efterlevnad
Den 3-4 december 1999 stormfälldes mellan fyra och fem miljoner kubikmeter granskog i Skåne. 95 % av träden som blåste ned var gran. I och med att den förödelse stormen orsakade nästan enbart drabbade gran, växte den kritik, från såväl miljörörelsen som markägare, som under de senaste decennierna riktats mot att gran tillåtits planteras söder om dess naturliga utbredningsområde. Enligt 6 § skogsvårdslagen ska val av huvudplanta vid återväxt ske utefter markens och klimatets naturliga förutsättningar samtidigt som virkesproduktionen hålls på en god nivå. När man ser resultatet av de hårda vindar som slog ned hundratals hektar av den planterade granskogen, kan man ifrågasätta om efterlevnaden av 6 § skogsvårdslagen verkligen är tillfredsställande.
Naturliga förutsättningar
Skåne tillhör naturgeografiskt den mellaneuropeiska lövskogsregionen, vilket innebär att lövskogsarter är skogsbildande och att gran inte förekommer spontant utan alltid är planterad. Gran förekommer alltså inte naturligt i Skåne då de biologiska förutsättningarna för gran inte är gynnsamma. På grund av det förhållandevis milda klimatet i Sveriges södra delar påskyndas tillväxten hos granen. Den snabbväxande granens stam blir mer porös samtidigt som dess rotsystem inte hinner utvecklas i samma takt som stammen ovan jord. Till följd av detta blir förankringen i marken sämre samtidigt som stammar lättare knäcks vid starka vindar. Men det är inte enbart de naturliga förutsättningarna i södra Sverige som missgynnar granen. I takt med ökad försurning och att de markkemiska processerna fortsätter att utvecklas i negativ riktning i skånska granbestånd, rubbas skogens motståndskraft vilket i förlängningen påverkar vitaliteten och produktiviteten hos det enskilda trädet negativt. I södra Sverige har vi dessutom ett större nedfall av kväve än i landets norra delar. Det finns vetenskapliga belägg för att överskott på kväve minskar rottillväxten samtidigt som tillväxten ovan jord förblir densamma, vilket innebär att träden förankras sämre i marken.
Bidrag för lövskogsplantering
Den första februari 2000 hölls ett möte mellan Skogsvårdsstyrelsen, skogsnäringen, skogsforskningen, SLU och SkogForsk. Slutsatsen av detta möte visar på en samstämmig uppfattning om att den stormfällda granskogen i första hand bör ersättas med ädellövskog, både av ekologiska och ekonomiska skäl. Vänsterpartiet har drivit kravet att ett statligt stöd ska utgå till de drabbade skogsägare i södra Sverige som önskar ersätta sin stormfällda granskog med ädellöv. Detta krav har vi drivit främst av ekologiska skäl, då granen inte hör hemma i denna del av landet.
Enligt Miljömålskommitténs betänkande, Framtidens miljö - allas vårt ansvar! I betänkandet behandlas de av riksdagen antagna 15 miljömålen, formuleras miljökvalitetsmålet "Levande skogar" på följande sätt:
Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.
Ett av delmålen till detta miljökvalitetsmål innebär att arealen lövskog i Sverige ska öka med 10 % fram till år 2010. Detta ska främst ske genom att lövskog vid föryngring ersätter barrskog på för lövskog lämplig mark.
Effekten på den biologiska mångfalden och den ekologiska balansen missgynnas starkt av granskog samtidigt som bevarandet samt återetablerandet av lövskog i Skåne även är viktigt ur kulturhistoriskt perspektiv. Genom den förödelse som skedde under stormen i slutet av 1999, har vi även fått erfara att den snabbväxande granen inte heller är förenlig med en långsiktig ekonomisk tillväxt. I dag finns 30 miljoner kronor avsatta för lövskogsplantering på de stormfällda arealerna.
Detta löser frågan temporärt, men inte långsiktigt. Problemet med stormfällningsrisk med stora ekonomiska förluster till följd samt missgynnandet av den biologiska mångfalden, kvarstår dock så länge gran tillåts planteras utanför dess naturliga utbredningsområde.
Hur tolkas skogsvårdslagen?
I skogsvårdslagen 6 § kan man läsa:
Vid bedömning av vilka trädslag som kan ge en tillfredsställande virkesproduktion på växtplatsen bör hänsyn tas till jordarten, vegetationstypen, klimatet, markens lutning och fuktighet samt därmed markens bonitet. Vidare bör hänsyn tas exempelvis till risken för skador genom viltbetning och - vid naturlig föryngring - fröträdens egenskaper såsom kvalitet och virkesproducerande förmåga.
Enligt skogsvårdslagen ska sådana trädslag användas som med hänsyn till växtplatsens förutsättningar kan ge en tillfredsställande virkesproduktion. I de övergripande riktlinjerna för bedömning av vad som är "för växtplatsen lämpligt trädslag" utgår man från markens bördighet och fuktighet. Tillämpningen av denna riktlinje får dock ändå inte den genomslagskraft man skulle kunna önska då gran fortfarande planteras på platser den inte är lämpad för. Regeringen bör därför utreda hur skogsvårdslagen 6 § tillämpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Behov av forskning
Orsaken till att granen som huvudplanta används i långt större utsträckning än den alltid är lämpad för är att granen sedan flera generationer tillbaka i tiden spelar en stark roll inom svenskt skogsbruk, vilket är tydligt än i dag. Så sent som på 1970- och 1980-talet fanns inskrivet i skogsvårdslagen att lövet skulle röjas bort då det ansågs konkurrera ut de mer produktiva gran- och tallbestånden. Debatten vände dock under 1990-talet då man uppmärksammade lövskogens värde för biodiversiteten och naturvårdshänsynen integrerades i skogsvårdslagen. I dag har man insett att lövet inte bara är en fördel ur naturvårdssynpunkt utan att det även producerar värdefullt virke. Blandskogsbestånd, jämfört med renbestånd, har även ofta en högre produktionsnivå på grund av att de olika arterna i beståndet kompletterar varandra vid närings- och ljusupptag.
Även skogsägare ser fördelar med ett större inslag av löv exempelvis vid riskspridning då det är lättare att anpassa produktionen efter marknaden med blandskog, kortare omloppstid samt en ökad biologisk, estetisk och ekonomisk mångfald. Trots detta finns ändå en allmän - men föråldrad - uppfattning inom skogsnäringen att granen som huvudplanta i de flesta fall är det bästa alternativet. Inom forskningen blir detta särskilt tydligt då vi trots nya forskningsrön om att lövskogsplantering bör tillämpas i större utsträckning, ändå lägger mest ekonomiska resurser på granforskning. Det finns i dag ett stort behov av kunskap av lövskog. Någon fungerande rådgivningsverksamhet till markägare som vill byta trädslag från gran till ädellöv existerar knappt. Då fokuseringen under de senaste decennierna legat på gran i stället för på löv- och blandskog har någon kontinuerlig forskning på området aldrig bedrivits. Större kunskap inom bland annat typ av förkultur, tid för plantering av huvudträdslag, insekts- och betesskador är en förutsättning för att en förändring mot ett mer ståndortsanpassat skogsbruk med ett större inslag av löv- och blandskog ska kunna genomföras. Regeringen bör därför utreda hur forskningsanslag inom skogsforskningen fördelas mellan forskningen på gran och forskning på löv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 29 september 2000
Karin Svensson Smith (v)
Lennart Beijer (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Jonas Ringqvist (v)
Johan Lönnroth (v)
Marie Engström (v)
Per Rosengren (v)
Lars Bäckström (v)
Sten Lundström (v)
Kjell-Erik Karlsson (v)
Siv Holma (v)
Owe Hellberg (v)