med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om att varg inte bör införas i 28 § jaktförordningen, som
föreslås i propositionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om samråd med företrädare för fäbodbrukare i syfte att lösa
konflikter mellan fäbodkulturen och rovdjur.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ersättning inom renarnas vinterbetesmarker.
Inledning
Miljöpartiet har varit med i framtagandet av propositionen
om rovdjurspolitiken. Vi är nöjda med förslaget, som det
kom att se ut efter förhandlingar mellan regeringen,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi anser det riktigt att
Sverige ska ta ansvar för de svenska populationerna av de
fem stora rovdjuren. De förslag till etappmål och
miniminivåer som föreslås i propositionen känns riktiga och
visar att målet med förvaltningen är att populationerna ska
nå sådana nivåer att arterna kan bevaras långsiktigt.
I ett avseende är Miljöpartiet inte ense med regeringen. Det gäller förslaget
att föra in vargen i 28 § jaktförordningen.
Vargen fortfarande
ytterst sårbar
Regeringen skriver som motiv för att föra in vargen i 28 § JF
att vargpopulationen utvecklats positivt under 90-talet.
Antalet tros efter förra vinterns inventeringar ligga mellan
61 och 75 individer på Skandinaviska halvön. Trots detta
kan antalet könsmogna individer i Sverige vara under 50, en
gräns som Internationella Naturvårdsunionen (IUCN) anser
som miniminivå för att arten inte ska anses akut hotad.
Norge har tagit beslut om att skjuta bort vargen ur 2 revir,
totalt ca 17 individer, något som fått stor internationell
kritik. Det är lika med samtliga helnorska revir. Resten
ligger i Sverige eller på gränsen.
I propositionen anförs att Sverige ska förvalta den svenska vargstammen.
Något annat vore ju inte möjligt, och det är också på nationell nivå som
internationella avtal som Rio- och Baselkonventionerna opererar.
Antalet vargar i Skandinavien är svårt att bestämma. Enligt denna vinters
ännu inte färdiga och sammanställda inventering - den pågår just nu - är man
säker på 8 familjegrupper. Ytterligare 2-3 är än så länge mycket osäkra. Med
en familjegrupp menas att där finns minst en alfa-medlem. Det behöver alltså
inte betyda att det kommer att födas valpar där under denna vår. I år finns
med säkerhet 5 familjegrupper i Sverige, 2 i Norge och 1 gemensam över
gränsen.
Om inventerarnas indikationer visar sig stämma har vargen ökat under år
2000 jämfört med 1999, då antalet familjegrupper var 6.
Värt att notera är också att under de 2 senaste åren 17 vargar dött, som
man vet om. Hälften av dem har blivit trafikoffer, några har skjutits legalt i
Norge. Ungvargar utan erfarenhet kan som bekant vandra vida omkring och
utsätts då för faror av olika slag. Att tjuvjakt förekommer kan vi inte blunda
för. Det går heller inte att utesluta risken för att 28 § utnyttjas på annat
sätt än
vad som är tillåtet, i alla fall i ett inledningsskede. Eftersom varje individ
är
genetiskt viktig i en så liten population kan detta allvarligt skada
vargstammen, även om problemet torde lösas av ett antal rättsfall. Straffet för
jaktbrott föreslås skärpas i propositionen, vilket mp anser nödvändigt.
Miljöpartiet anser att det är för tidigt att föra in vargen i 28 § JF. Visst
ökar
idag populationen av varg i Sverige, men den explosion som en del har
förespått har inte skett.
Vargskador kan
förebyggas
I 28 § JF står att skyddsjakt får tillämpas då rovdjuret i fråga
har angripit och skadat eller dödat tamdjur och då det finns
skälig anledning att befara ett nytt angrepp. Reglerna är
alltså restriktiva när denna typ av skyddsjakt kan användas.
Det är till exempel inte tillåtet att förfölja vargen efter ett
angrepp.
Samtidigt har erfarenheten visat att vargen respekterar elstängsel. Som det
står i propositionen har man inga problem alls, om elstängslet fungerar. Det
innebär att konflikter mellan varg och t.ex. fårfarmare helt kan elimineras.
Där det skulle kunna uppstå konflikter är de nya områden som vargen kan
tänkas spridas till och då precis när reviret är på väg att etableras. Att i ett
sådant läge tillämpa 28 § vore givetvis förödande, eftersom en förutsättning
för vargstammens ökning till den i propositionen uttryckligen önskvärda
nivån är just att vargen ska kunna finnas på andra ställen i landet än
Värmland/Dalarna.
Som vi ser det kan inte den andra konflikten som finns - den mellan varg
och jakthundar - lösas med 28 § JF eftersom vargen inte får förföljas. Att
vara närvarande då angreppet sker är ju inte möjligt. Denna konflikt kan
istället lösas om seriösa jägare får veta var vargen befinner sig under jakten
för att då kunna undvika att släppa jakthundar där. Tyvärr kan ju oseriösa
jägare utnyttja samma information till tjuvjakt på varg, något man tror
drabbade alfa-honan i Grangärdereviret. Hade hon dött en naturlig död borde
den radiosändare hon bar ha hittats, eftersom den inte "dör" med vargen.
För inte in vargen i 28 §
jaktförordningen
Vi delar inte regeringens uppfattning att vargen ska föras in i
28 § JF, utan yrkar avslag på förslaget som det framförs i
propositionen. Både populationens storlek, vargens sårbarhet
och det faktum att konflikter mellan varg och tamdjur kan
lösas bättre på andra sätt talar för att vargen inte ska föras in
i det som felaktigt kallas nödvärnsparagrafen. Nödvärn
regleras som bekant i brottsbalken.
Rovdjuren och
fäbodkulturen
I Sverige är det ovanligt att tamdjur förutom ren hålls på
skogen. Ett undantag finns dock - fäbodkulturen. Detta är en
kultur som Miljöpartiet anser måste bevaras. Den har stora
kulturhistoriska värden och den bevarar också raser, som
klarar sig på betydligt mindre foder och magrare beten än
dagens högproducerande. Många av dessa raser är gamla
lantraser, som är utrotningshotade, men som vi anser måste
bevaras. De har gener, som kan bli viktiga i framtiden,
eftersom de inte bara klarar sig och producerar på en snål
kost. De är också oftast sunda och friska, långlivade, har lätt
att blir dräktiga och har lätta kalvningar/lamningar. De raser
det gäller är fjällko, fjällnära ko, skogsfår, och getter som
jämtget.
I propositionen berörs inte den konflikt som kan uppstå mellan
fäbodkulturen och ökande rovdjursstammar. För att kunna förena de mål som
sätts upp för rovdjursförvaltandet och viljan att bevara fäbodkulturen behövs
samråd mellan staten och fäbodbrukare. Det är viktigt med konkreta lösningar
för att undvika eventuella konflikter. Det skulle kunna vara stöd för att kunna
hålla tamdjuren under uppsikt, ersättningar för stängsel där så är möjligt eller
ersättningar liknande dem som utgår till samer vid konstaterade föryngringar
av rovdjur i området.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till sådana överläggningar med
företrädare för fäbodbruket i syfte att lösa konflikter mellan rovdjur och
fäbodbruk. Målet måste givetvis vara en fredlig samexistens.
Ersättning för rovdjur i
renarnas vinterbetesland
I propositionen föreslås, på förslag av Naturvårdsverket, att
ersättning för rovdjur i renarnas vinterbetesmarker skall
ersättas med 75 % av beloppet, som betalas ut i
åretruntmarker.
Vi har förstått att detta kan ifrågasättas. Många renar tillbringar halva året i
dessa marker och naturligtvis är det viktigt att få acceptans även där för
rovdjur. I dessa marker gäller det främst lodjur. Avsikten med
ersättningssystemet är ju att ersätta samer för förekomst av rovdjur och om de
råkar finnas inom områden där renar till- bringar sommar eller vinter borde
inte ha någon betydelse. Förslaget kan därför tyckas ologiskt. Om effekten
blir att systemet kommer att ifrågasättas och om acceptansen för lodjuret i
vinterbetesmarkerna minskar menar vi att förslaget förfelar hela tanken med
det nya ersättningssystemet.
Vi anser därför att regeringen bör ompröva detta förslag om det skulle få
ovan nämnda konsekvenser.