Motion till riksdagen
2000/01:MJ257
av Nordlund, Harald (fp)

En jordbrukspolitik för 2000-talet


1 Innehållsförteckning
2
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen i EU verkar för att reformeringen av CAP
påskyndas.
2. Riksdagen begär att regeringen i EU verkar för ett europeiskt
kontrollsystem för mat och en basnivå för livsmedelssäkerheten.
3. Riksdagen begär att regeringen inom EU verkar för att kommissionen tar
fram program för bekämpning av salmonella.
4. Riksdagen begär att regeringen bör verka för att konsumentskyddet skall
grundas på ett regelverk som finns och tillämpas enhetligt i hela EU.1
5. Riksdagen begär att regeringen inom EU driver kravet på märkning av
importerat hormonkött
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i EU skall verka för att subventioner vid transport
och försäljning av djur till länder både utanför och inom EU tas bort.
7. Riksdagen begär att regeringen i EU bör driva frågan att minimera tiden
för slakttransporter och att all slakt skall ske nära djurens uppväxtplatser.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i EU skall verka för att separata miljömål för
jordbruket skapas.
9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny utredning med uppdrag att
med utgångspunkt i EU:s miljömål se över vilka miljöeffekter och
miljökostnader som kan kopplas till jordbruket.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en europeisk beskattning av handelsgödsel. 2
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att förbättra lantbrukets konkurrenssituation.
12. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar enligt uppställning:
Tusental kronor
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändringar )
1 Yrkande 4 hänvisat till LU.
2 Yrkande 10 hänvisat till SkU.
4 Inledning
Jordbrukssektorn har många betydelsefulla uppgifter i framtiden. Det
handlar inte bara om att producera livsmedel och jordbruksvaror till priser
som konsumenterna är beredda att betala utan även om att bevara
biologisk mångfald, varierande odlingslandskap och att minimera
miljöbelastningen. Ofta glöms de stora fördelarna med ett varierat
jordbruk bort. I synnerhet det småskaliga jordbruket medför miljöeffekter
som har positiv inverkan, som ett varierat odlingslandskap och bevarandet
av unika kulturmiljöer.
För att uppnå dessa mål behövs en fungerande marknad där konsumenter
och producenter möts. Jordbrukaren måste få en tydligare ställning som
företagare och jordbruket betraktas i större utsträckning som likställt med
andra näringar. Dessutom måste jordbrukarens betydelse i miljöarbetet
upphöjas, och jordbruksstödet ges en tydligare miljöinriktning.
5 Reformera EU:s jordbrukspolitik
Den svenska jordbrukspolitiken styrs i stora delar av den gemensamma
jordbrukspolitiken inom EU, CAP (Common Agriculture Policy), som
fastställdes i Romfördraget 1957. Behoven av att förbättra strukturer i
jordbruket och snabbt höja produktiviteten var rimliga och meningsfulla
mot bakgrund av de ekonomiska förhållandena och bristen på livsmedel
som rådde i Europa efter andra världskriget.
Dock är det helt relevant att fråga sig om de mål som sattes upp för över
40 år sedan kan vara riktiga idag - såväl från svensk synpunkt som från EU:s.
Nu är läget det motsatta. En omfattande överproduktion är det stora
problemet.
Det är av flera skäl önskvärt att kostnaderna för den gemensamma
jordbrukspolitiken på sikt minskar.
Jordbrukspolitiken med dagens omfattning är kanske det främsta hindret
för en utvidgning av EU österut. För det första gör de kostnader som
upptagandet av nya medlemsländer med bibehållet jordbruksstöd skulle
innebära, förmodligen en utvidgning politiskt omöjlig.
För det andra reser jordbrukspolitiken orättvisa hinder mot möjligheter till
handel med tredje världen och bidrar därmed till en osolidarisk ekonomisk
världsordning.
För det tredje betalar Europas konsumenter paradoxalt nog dyrt via
skattsedeln för att upprätthålla höga livsmedelspriser. Dessutom är det inte i
längden hållbart med ett EU som, om samarbetet fortsätter att bygga på
bidragsutdelning och subventioner, fortsätter att sätta varje lands egenintresse
före Europamedborgarnas allmänintresse.
Det är därför hög tid att börja betrakta jordbrukssektorn som en bransch
bland andra som på lång sikt ska verka utan subventioner och gränsskydd.
Folkpartiet är därför stark anhängare av en avreglering av den gemensamma
jordbrukspolitiken.
Vid det extra toppmötet i Berlin 1999 skulle EU:s stats- och
regeringschefer se till att unionens finanser lades upp så att nya medlemmar
kan välkomnas. Främst gällde det att fatta beslut om jordbruks- och
regionalpolitiken samt om de finansiella ramarna framöver. Men de
ursprungliga förslagen, som presenterades av kommissionen, blev urvattnade
till oigenkännlighet sedan det europeiska rådet sagt sitt. Agenda 2000, som
utmålats som det största reformpaketet i EU:s historia, blev bara en
finputsning av existerande politik.
I Berlin beslutades att den garanterade prisnivån på spannmål ska sänkas
något, men priserna för nötkött lämnas oförändrade och förändringarna på
mejerisidan träder inte i kraft förrän år 2005. Det angelägna målet som drivits
av den s k Londonklubben - Sverige, Danmark, Italien och Storbritannien -
att helt avskaffa systemet med mjölkkvoter senast år 2006, kommer inte att
nås. Dessutom begravdes nedtrappningen av direktstödet till bönderna i den
slutliga kompromissen. Jordbruket fortsätter att äta upp hälften av EU:s
budget.
En reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken måste komma till
stånd på allvar så att EU kan ge tydliga signaler till de kommande
medlemsländerna och undvika obalans och snedvridande effekter av
konkurrensen på deras marknader. Många länder i Öst- och Centraleuropa är
viktiga jordbruksproducenter med ett jordbruk som är eller kan bli
konkurrenskraftigt. Men som allt företagande kräver även jordbruket
tydlighet när det gäller regelsystem och en viss långsiktighet. Kvoter,
regleringar och omständlig administration underlättar inget företagande.
Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en kraftigt
reformerad jordbrukspolitik så att de inte använder jordbrukspolitiken som en
referens när de nu genomför stora förändringar i sina respektive
jordbrukssektorer. Denna tydlighet är lika viktig för de nuvarande
medlemsländerna som för de presumtiva medlemmarna. En del menar att man
under en övergångstid skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt
rika jordbrukare än för Östeuropas fattigare jordbrukare. Detta är en lösning
som vi inte kan försvara. De nya medlemsländerna ska ha full anslutning till
ett EU med en reformerad CAP.
För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan att återvinna medborgarnas
förtroende måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och omvittnade fusk
inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas.
Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Miljön och utvecklingen på
landsbygden blir lätt beroende av en dragkamp om resurser i ett
nollsummespel länder och intressen emellan. Det är ovärdigt Sveriges och
övriga Europas bönder att tvingas hugga sig fram i en snårig blankettdjungel
istället för att bruka öppna landskap. Däremot har en kraftigt avreglerad och
avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och
landsbygdsutveckling helt andra förutsättningar att lyckas.
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att genomföra
reformer i jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete
under lång tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att
jordbrukaren, som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet
att på likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en konkurrensutsatt
marknad. Inriktningen mot konsumenten ska bli klarare. Konsumentens val
ska vara avgörande för jordbruksproduktionen, och konsumenternas
förtroende för europeiska livsmedel måste ytterligare stärkas.
Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar för små-
och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram på
landsbygden.
6 Livsmedelspolitiken
Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik, CAP. Det är därför viktigt att de kommande reformerna
av CAP även tar hänsyn till konsumenternas intressen. Tidigare handlade
livsmedelsfrågan främst om möjligheten att kunna äta sig mätt. Nu
fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta.
Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens
matkulturer utan att åka utomlands. Samtidigt förändras livsmedelsmarknaden
och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är som regel
positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna. Kunskapen om
råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och konsumenten ökat. Få
har insyn i hela produktions- och distributionskedjan. Samtidigt ställer
konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller och hur dessa
framställs. Vi begär att maten ska hålla hög kvalité och vill veta att den
producerats under goda förhållanden för både djur och miljö.
6.1 Ett europeiskt kontrollsystem för säkrare mat
Det behövs ett hållbart kontrollsystem och en basnivå för
livsmedelssäkerheten. Målet måste vara det självklara att all mat - billig,
dyr, närodlat eller långväga ifrån, ska vara ofarlig.
Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla
producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det
inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraft mellan företagen -
alla får samma basförutsättningar. Alla behåller sin frihet att konkurrera med
smak, form och traditioner.
Det torde inte vålla några avsevärda problem att via det normala
lagstiftningsförfarandet inom EU på några års sikt få till stånd ett heltäckande
regelverk. Det svåra är att skapa ett heltäckande kontrollsystem som både ger
medborgarna säker mat och säkerställer den fria konkurrensen på den inre
marknaden, samtidigt som det inte får innebära en dyr och ohanterlig
byråkrati.
6.1.1 Första ledet - en allmän egenkontroll
För varje typ av produktionsplats och för varje typ av produktion ska
finnas system för egenkontroll. Varje bonde, producent, förmedlare och
handlare ska säkra sin egen hantering. Alla varor som köpts in ska
redovisas och kunna spåras. Resultatet av egenkontrollen är en periodisk
rapport som lokal eller nationell myndighet sedan godkänner.
Alla som hanterar mat i någon form, ska ha goda kunskaper i
livsmedelshygien, och den ansvarige arbetsledaren ska alltid ha ett "körkort" i
hygien, mikrobiologi och miljöhänsyn, vars krav är lika i alla medlemsländer.
Var och en måste vara ansvarig för sin produkt.
Varje företag inom livsmedelssektorn ska naturligtvis ha frihet att
anstränga sig extra för att skapa en ännu bättre eller speciell produkt. Det
måste dessutom stå företaget fritt att informera om sin produkt och dess
fördelar. På samma sätt som för det mera formella uppgiftslämnandet gäller
naturligtvis att uppgifter till allmänheten ska gå att bevisa eller råvaror att
spåra.
6.1.2 Andra ledet - den nationella livsmedelsmyndigheten
Livsmedelskontrollen på nationell nivå ska skötas av den myndighet som
har ansvaret för livsmedelssäkerheten i landet. Myndigheten kan själv
utföra kontroller eller överlåta dessa på regionala eller kommunala organ.
Den nationella kontrollen utförs genom att alla anläggningar och all
verksamhet kontrolleras på planeringsstadiet. Periodiska rapporter ska
inkrävas och godkännas för att verksamheten ska få fortsätta. Därtill krävs
fysiska kontroller på platsen, slumpmässigt eller på förekommen
anledning.
Kontrollen ska omfatta såväl kunskap som lokaler och teknik. I mindre
företag kan optimal teknik vara alltför kostsam, men det är möjligt att
kompensera detta genom att höja den personella kompetensen när det gäller
hygien, mikrobiologi och miljöhänsyn. Produktionsplatserna kan vara
åkerbruk, ladugårdar, livsmedelsindustrier, distributörer, detaljhandel eller
restauranger. Men de kan även vara anläggningar som svarar för
försörjningen av insatsvaror i livsmedelsproduktionen, som t ex industrier för
produktion av gödselmedel till jordbruket, fodermedelsindustrier eller
förpackningsindustrier för livsmedel.
Produktionen måste ske på ett tekniskt, miljömässigt, hygieniskt och etiskt
godtagbart sätt. Hänsyn måste även tagas till såväl miljö och djurskydd som
till arbetsmiljö.
Produktkontroll är nödvändig i alla led, eftersom dåliga eller felaktiga
insatsvaror i ett tidigt produktionsled föranleder problem i hela
produktionskedjan.
En livsmedelsproducent har givetvis rätt att själv beskriva vad en produkt
är, varifrån den kommit och hur den framställts. Alla påståenden måste dock
gå att bevisa. Det betyder att om någon saluför lokalt odlade grönsaker, ska
säljaren bevisa detta. Om någon hävdar att hans eller hennes produkter är
"miljövänligt odlade" så måste detta vara korrekt.
Ett sådant synsätt är att både ge medborgaren säkerheten att all mat -
billig, dyr, exklusiv eller alldaglig - är ofarlig, och att samtidigt
säkerställa
den fria konkurrensen och den oändliga mångfald av former, färger och
smaker som präglar Europas mat. Utöver säkerheten och hygienen, är det
EU:s uppgift att säkerställa medborgarens fria val av produkt. Detta uppnår vi
genom att enbart kontrollera att själva informationen är sann. Det ska vara
rejält straffbart att ljuga.
De nationella myndigheterna ska givetvis arbeta nära den europeiska
livsmedelsbyrån, vara en länk mellan medlemsländernas forskning och
erfarenhet och unionsnivån. Den nationella nivån svarar för utbildning och
uppföljning av lokal kontroll.
6.1.3 Tredje ledet - Europanivån
Att regelverket som ska styra livsmedelssäkerheten måste vara
gemensamt, är självklart när det finns en helt fri inre marknad och
dessutom en gemensam jordbrukspolitik. Därför måste regelverket
utformas av kommissionen, ministerrådet och parlamentet, där det mesta
av miljölagstiftningen redan fastställs.
De gemensamma europeiska reglerna för livsmedelssäkerhet ska vara
grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. EU:s kontrollsystem måste
baseras på absolut bästa tänkbara kompetens ur vetenskaplig och teknisk
synpunkt.
Det europeiska regelverket ska genom att garantera en hög
livsmedelssäkerhet fungera som en "friskvård". Detta innebär även att man
successivt måste anpassa sig till de bästa exemplen från olika delar av
unionen. Sålunda kan man konstatera att EU redan till stor del tagit till sig de
svenska erfarenheterna av begränsning av antibiotikaanvändningen i
fodermedel.
En av de viktigaste uppgifterna för den europeiska myndigheten är att ge
auktorisation för nationella kontrollorgan så att dessa på ett
tillfredsställande
sätt kan utföra en livsmedelskontroll inom sitt land, men efter gemensamma
europeiska regler.
För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de
uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Detta innebär
att den europeiska myndigheten måste kunna göra "flygande" kontroller, d v s
kunna agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera
livsmedelssäkerheten i sig och för att kontrollera hur den nationella
myndigheten sköter sina åligganden.
Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även
livsmedelsområdet. Det finns dock fall då det är nödvändigt att ha
sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar t ex om när ett problem uppstår
i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller
vilja att ta itu med frågan. Det kan även gälla problem inom stora
livsmedelsföretag, som ofta sträcker sig över mer än ett land och där en
nationell myndighet inte har tillräcklig kunskap eller juridisk möjlighet att
ingripa. Vi har sett sådana exempel i samband med BSE-krisen och
dioxinskandalen.
I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa och
i första hand kunna utdöma kännbara böter för medlemslandet eller företaget.
Det finns en given parallell mellan den makt en central myndighet ges och
den kontroll som den måste underkastas. Därför är det en självklarhet att en
central europeisk livsmedelsmyndighet måste bli föremål för en demokratisk
kontroll av Europaparlamentet. Myndigheten, representerad av en chef eller
höga tjänstemän måste ha en beredskap att när helst det finns anledning kunna
bli förhörda av Europaparlamentet.
6.2 BSE-krisen
Det första fallet av "Galna ko-sjukan", BSE, uppdagades i Storbritannien
1986 och skakade EU under ett antal år framåt. Krisen förde det goda
med sig att det blev lättare att tala om etik i jordbrukspolitiken, något som
på sikt kan leda till ökad säkerhet för både människor och djur.
Den undersökningskommitté som tillsates för att utreda hur kommissionen,
ministerrådet och Storbritannien hanterat "galna ko-sjukan" riktade hård
kritik mot samtliga instanser. Rådet kritiserades för att ha satt hänsyn till
köttmarknaden före folkhälsan.
Europaparlamentets kritik mot kommissionen var ännu hårdare.
Parlamentet ansåg bl a att kommissionen prioriterat marknadens intressen
framför folkhälsan, att den försökt tona ned problemet med BSE, att arbetet
inte samordnats och att man givit efter för industrins krav på att häva
embargot mot talg, sperma och gelatin. Ett resultat av parlamentets kritik blev
att kommissionen beslutade skilja de marknadsorienterade enheterna från de
hälsoorienterade genom att lägga ansvar för kontrollen på en separat
avdelning.
BSE-krisen har visat hur det kan gå när kortsiktiga ekonomiska intressen
sätts framför säkerhet och ger ytterligare argument för en förändring av EU:s
jordbrukspolitik och en skärpt livsmedelslagstiftning.
6.3 Salmonella
Sverige har lyckats nedbringa förekomsten av salmonella till ett
minimum, något som har krävt stora insatser från böndernas sida. På
kontinenten förekommer dock fortfarande salmonella i riklig mängd.
Salmonellan blev en het fråga under Sveriges förhandlingar med EU.
Sverige lyckades få igenom sina krav på att livsmedel, levande djur och foder
som förs in i Sverige ska vara fria från smittan. Kött som importerats måste
medföljas av intyg utfärdat av en av staten godkänd veterinär om att köttet är
salmonellafritt. Färska ägg ska komma från höns i kontrollerat salmonellafria
besättningar.
Inom EU sker normalt kontrollerna i ursprungslandet och kontrollintyget
ska erkännas av de andra medlemsländerna. Medlemsländerna kan endast i
undantagsfall genomföra ytterligare kontroller. Systemet bygger på att
inköpslandet ska kunna lita på att det kött som införs är salmonellafritt om det
finns intyg på detta.
Ansvaret för att salmonellasmittat kött inte hamnar på konsumenternas
bord vilar i sista hand på kommunerna. De ska genom tillsyn och provtagning
garantera säkerheten i köttet. Det är därför av största vikt att kommunen har
tillräckliga resurser för att kunna genomföra den kontroll de är ålagda att
utföra.
Salmonellasmittan är ett problem som måste hanteras på EU-nivå. Det är
ett oeftergivligt krav att EU engagerar sig i kampen mot salmonellan.
6.4 Konsumentskydd
Frågor om konsumentskydd och konsumenträttigheter vinner idag politisk
terräng inom EU. EU-medlemskapet medför en skyldighet för svenska
politiker att verka för att EU blir bra för konsumenterna.
Inom EU har det länge funnits en bestämmelse om konsumentskydd. I
Amsterdamfördraget blir denna artikel tydligare och mer långtgående. Här
anges att den europeiska unionen, "för att främja konsumenternas intressen
och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, (skall) bidra till att skydda
konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt till att främja
deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för
att tillvarata sina intressen" (art. 2.27 i Amsterdamfördraget).
Dessa formuleringar i unionens fördragstext medför att
konsumentskyddsintresset måste beaktas även inom andra områden. Unionen
ska, utöver att stödja och komplettera medlemsstaternas politik även inrikta
sina åtgärder på att övervaka medlemsländernas konsumentpolitik.
Amsterdamfördraget går inte så långt som man från konsumenthåll önskat.
Fördraget är dock ett steg i rätt riktning och visar att konsumentfrågor står
högt upp på den politiska agendan i EU. Europaparlamentets ökade
befogenheter i konsumentfrågor är också ett steg framåt. Dess ökade
medbeslutanderätt inom veterinär- och växtskyddsområdet bäddar för ett
starkare europeiskt konsumentskydd.
6.5 Konsumentinformation och märkning
För att konsumenten ska få god behållning av sina pengar och en stark
ställning på livsmedelsmarknaden krävs tillförlitlig och lättillgänglig
information. I dag är produktmärkningen en av konsumentens
huvudsakliga informationskällor. Det är därför viktigt att den svarar mot
konsumentens behov. Ett tillförlitligt märkningssystem är en förutsättning
för en fungerande livsmedelsmarknad. Om konsumenten inte har
möjlighet att köpa livsmedel utifrån sina önskemål sänds felaktiga
signaler till industrin om vad köparen verkligen vill ha.
Debatten kring märkning av livsmedel har i BSE-krisens spår rönt stor
uppmärksamhet. Grundregeln är att livsmedelsmärkningen inte får förvirra
eller förleda konsumenten. Utbudet av olika frivilliga märkningsformer växer
och därmed växer också risken för att konsumenten får svårt att tillgodogöra
sig innehållet. Detta talar för en enhetlig EU-märkning.
Konsumenten måste ha möjlighet att erhålla den information som är viktig
och märkning av förpackningar har sina begränsningar. Märkningssystemet
bör därför koncentreras på information som är relaterad till konsumentens
hälsa och säkerhet. Kunniga, kritiska och medvetna konsumenter är en
förutsättning för en väl fungerande marknad. I framtiden måste nya vägar
utvecklas för informationsutbytet mellan konsument och industri. En vidgad
och förbättrad dialog mellan konsument och producent leder till ökat
förtroende för livsmedelsproduktionen.
Den internationella handeln med livsmedel blir allt viktigare och vårt
beroende av omvärlden tydligare. Frågor om livsmedelssäkerhet måste
betraktas i ett globalt perspektiv eftersom EU importerar och exporterar
mycket livsmedel. Då kraven på märkning av livsmedel varierar världen över
är det givetvis önskvärt för den internationella handeln med gemensamma
märkningsregler världen över. Det vore önskvärt att den internationella
handeln följer Codex Alimentarius.
6.6 Hormoner
Inom EU är det förbjudet att använda tillväxthormoner i kött- och
mjölkproduktionen. EU har infört förbud mot import av kött från djur
som getts hormoner. WTO har tillbakavisat EU:s importförbud därför att
detta skulle sakna vetenskaplig grund, och EU har uppmanats att bevisa
att en sådan finns. WTO medger inte att konsumenters oro får utgöra
grund för standarder i internationell handel med livsmedel.
Inom WTO bör åtgärder som syftar till ett ökat konsumentskydd få en
framskjuten plats. EU måste fortsätta att kämpa för att konsumenthälsan och
inte livsmedelsindustrin sätts i centrum.
Folkpartiet menar att frihandel är tveklöst positivt. Framför allt måste EU
öppna upp för frihandel mot tredje världen. Men som konsumenter måste vi
ha rätten att fritt välja våra varor. Därför måste vi vara stentuffa i kraven på
korrekt märkning. Hormonkött ska märkas hormonkött. EU måste därför
koncentrera sig på en kamp som vi har möjlighet att vinna - krav på korrekt
märkning. Det ger konsumenterna möjligheten att själva bestämma vilka
risker de är beredda att ta.
6.7 Nya livsmedel
I dag satsas alltmer pengar på att utveckla livsmedel med hjälp av
genteknik. Djuravel och växtförädling har förekommit i alla tider. Det
som skiljer den nya tekniken från de traditionella metoderna är att gener
kan överföras mellan arter som inte kan befrukta varandra. Vid
traditionell djuravel överförs såväl önskade som oönskade gener. Den nya
gentekniken tillåter att bara en önskad gen överflyttas från en organism
till en annan. På detta sätt skapas en ny organism som har önskade
egenskaper.
Det finns i dag inga vetenskapliga bevis för att genförändrade livsmedel
skulle vara farliga varken på kort eller lång sikt. Om konsumentens säkerhet
ska kunna garanteras måste dock försiktighetsprincipen vara vägledande.
Den så kallade novel food-förordningen som trädde i kraft 1997 kräver att
livsmedel som består av eller innehåller genetiskt modifierade organismer ska
märkas. Förordningen är dock inte tillräckligt långtgående och ger utrymme
för olika tolkningar. Arbetet med förordningen måste därför fortsätta.
7 Bättre djurhållning
Ett ökat engagemang och intresse för djurens väl gör också att människor
som konsumenter blir medvetna om djurhållningsfrågor. Det är ett viktigt
styrmedel. Medvetna och upplysta konsumenter har stora möjligheter att
utöva påtryckning genom att köpa varor som säljs av producenter som har
en god djurhållning. Konsumentmakt är både en följd av och en
förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi.
Andra styrmedel för ett bättre djurskydd är lagar och förordningar. När det
gäller djurskydd är djurskyddslagen och lagen om djurplågeri mest aktuella.
Det är viktigt att dessa lagar är utformade så att de kan respekteras och
följas.
För att kontrollera att lagar och regler följs är det viktigt med en kontroll-
instans. Därför bör länsstyrelserna och andra berörda tillsynsmyndigheter få
ökade resurser för sitt viktiga arbete att se till att lagarna följs. Framför
allt
behövs en god tillsyn av djurtransporter. Därför vill Folkpartiet under
utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar, anslag
42:3 Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder avsätta 4 miljoner
kronor utöver regeringens förslag.
Ytterligare ett styrmedel är EU:s regler och direktiv för djurhållning. Dessa
bör snarast implementeras och efterlevnaden kontrolleras såväl i Sverige som
i övriga nationer inom EU.
7.1 Djurtransporter
Djur bör i första hand inte betraktas som handelsvaror utan som de
levande väsen de är. En dålig djurhållning är inte bara etiskt oförsvarbart
utan innebär även en hälsorisk för konsumenten. Som EU-medlem bör
den svenska regeringen i första hand driva frågan att minimera tiden för
slakttransporter och att arbeta för att slakt sker nära djurens
uppfödningsplatser. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt uppgifter från EU-kommissionen utbetalades år 1996 ca 302
miljoner ecu i bidrag till export av levande djur. Folkpartiet menar att Sverige
inom EU bör verka för ett borttagande av exportbidragen. Det är dessa
subventioner som gör djurtransporterna lönsamma. Som första steg bör EU:s
regler som säger att djurskydds- och transportdirektiven ska följas innan
bidrag utbetalas efterlevas av samtliga medlemsstater.
8 Jordbruket och miljön
Vi européer har ett gemensamt ansvar för kulturarv och bevarad biologisk
mångfald. En politik som vill främja landsbygds- och
glesbygdsutveckling måste därför för att lyckas vanligen ha en bredare
inriktning än stöd till enbart livsmedelsproduktion. Framtidens
landsbygdsstöd bör därför inriktas än mer mot miljövänligt jordbruk. I
detta arbete är böndernas insatser centrala.
Det är självklart att miljön påverkas då själva syftet med jordbruk är att
försöka förmå jorden att ge en så stor avkastning som möjligt. Jordbruket kan
ha både positiv och negativ inverkan på miljön. Det är tydligt att själva
jordbruksproduktionen för med sig miljöproblem. Men jordbruket är
samtidigt omistligt för ett öppet odlingslandskap och en varierad kulturmiljö.
Jordbruket är en integrerad del av det moderna samhället. Jordbruk och
livsmedelsproduktion är viktiga för folkhälsa och miljö, då vår överlevnad är
beroende av vad naturen och jorden ger. En miljöanpassad jordbrukspolitik
kommer att ha positiva effekter på folkhälsan. En hög kvalité på våra
livsmedel bidrar till en bättre miljö och friskare konsumenter. En god hygien
på gårdarna, i slakterierna och inom livsmedelsindustrin har direkt samband
med kvalitén på maten.
Det är därför angeläget att frågan om vilka miljöeffekter och
miljökostnader som kan kopplas till jordbruket utreds vidare och läggs till
grund för en fortsatt reformering av jordbrukspolitiken. Utgångspunkten ska
vara EU:s miljömål samt att särskilt lyfta fram sektorsansvaret,
försiktighetsprincipen liksom principen att förorenaren betalar. Detta bör ges
regeringen till känna.
Folkpartiet föreslår också att under utgiftsområde 23 i regeringens
budgetproposition, anslaget 44:3 Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, ökar
med 30 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.
8.1 Miljömål för CAP
Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU har inte tagit tillräcklig hänsyn
till miljön. En felaktig användning av växtnäring och bekämpningsmedel
har skapat problem. Bidragssystemet måste därför ändras och nya regler
utformas för att skapa förutsättningar för en hållbar resursanvändning och
ett mer miljövänligt europeiskt jordbruk.
Det finns inom EU allmänna miljömål som även omfattar jordbruket.
Folkpartiet menar dock att det är olyckligt att några separata miljömål för
CAP inte arbetats fram från kommissionen. CAP:s åtgärder för att minimera
jordbrukets miljöbelastning är otillräckliga. Därför bör Sverige i EU verka för
att separata miljömål för jordbruket skapas. När det gäller miljömålen är det,
enligt miljögarantin, möjligt för varje nation att ha strängare miljökrav än
EU:s lägsta nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
8.2 Jordbrukets skatter
Som redan konstaterats ovan har jordbruket såväl positiva som negativa
effekter på miljön. Utmaningen för framtiden blir att minska de negativa.
Folkpartiet har länge efterlyst att jordbruket mer rättvist behandlas som en
näring bland andra och följaktligen beskattas därefter.
I detta läge finns anledning att ta upp frågan om skatten på handelsgödsel.
Kväveläckage från bland annat jordbruk leder till övergödning av våra sjöar
och vattendrag och i längden även av kustvattnen.
Sverige har förbundit sig att jämfört med 1985 halvera utsläppen av kväve
till våra omgivande hav. Trenden med ökande utsläpp har visserligen brutits,
men målet har inte uppnåtts. Utsläppen minskade med enbart 20 %. Av
utsläppen av kväve som följd av mänsklig verksamhet beräknas 45 % komma
från jordbruket.
Vi menar att handelsgödselskatten är nödvändig för att minska
överdosering och för att indirekt göra den naturliga stallgödseln mer
värdefull. Sverige bör därför driva kravet att handelsgödsel och
bekämpningsmedel beskattas - genom ett system baserat på
kväveeffektivitet/kväveförluster - på EU-nivå, annars rubbas den inre
marknaden och de svenska bönderna står i strykklass trots att de inte är värst.
Det är viktigt att svenska bönder har goda förutsättningar att konkurrera på en
europeisk marknad.
En annan utmaning blir samtidigt att med böndernas hjälp öka de positiva
effekterna jordbruket har på miljön, vad gäller insatser för ett öppet
odlingslandskap och en varierad kulturmiljö. Folkpartiet har krävt att
regeringen ska vidta åtgärder för att lantbrukets konkurrenssituation ska
förbättras. Vi har nu noterat att regeringen lovat sådana åtgärder, och vi ska
med stort intresse ta del av förslagen när de läggs fram för riksdagen.
Under många år har Europas bönder använt handelsgödsel med höga halter
kadmium i fosfaterna. Det finns kadmiumfria fosfater, men dessa är mycket
dyra. Det är extremt angeläget att hejda försurningen av mark och vatten, men
det är också angeläget att få kontroll av, och stopp på, sådant som kadmium i
konstgödsel, beständiga kemikalier, antibiotika och andra farmakologiska
ämnen i gödsel och rötslam.
Dessutom bör EU satsa på att minska pesticiderna i odlingen, hitta mindre
farliga sidorna genom att införa utbytesprincipen och inte minst satsa på
forskning om effektiva men kortlivade pesticider. Dessa har effekt enbart där
det ska vara effekt, men bryts snabbt ner till ofarliga beståndsdelar. Det bör
skapas regler snarast om maximala nivåer för ett stort antal ämnen i alla
sorters gödsel - naturgödsel är lika illa som handelsgödsel ur dessa
synvinklar. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 5 oktober 2000
Harald Nordlund (fp)
Lennart Kollmats (fp)