Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om insamling av självdöda djur i norra Sverige.
Motivering
Enligt EU-direktiv får självdöda djur inte grävas ner. Föreskrifter om
hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall, regleras i SJVFS
1998:34. Materialet skall hanteras i en steriliseringsanläggning, där
upphettning sker till en temperatur av minst 133 grader. Fram till 1.12
1998 fanns en generell dispens från insamlingskavet i norra Sverige. I 37
kommuner i nordligaste och västra Sverige, från Värmland och norrut
finns en generell dispens som inte är tidsbestämd. Hela kustområdet från
Haparanda i norr omfattas av den dispens som gick ut 1.12 1998.
Materialet indelas i två grupper högriskavfall och lågriskavfall. Till hög-
riskavfallet räknas bl.a. självdöda djur och till lågriskavfallet hör bl.a.
slaktrester från slakterier.
När kravet på insamling kom planerades en anläggning i Örnsköldsvik och
därefter i Nordmaling. För en anläggning i Nordmaling har miljötillstånd
erhållits.
Tillfällig lösning
För att lösa kadaverhanteringen tills det finns en anläggning, är avsikten
att högriskavfallet transporteras till Norge till en anläggning, 36 km söder
om Trondheim. Lågriskavfallet transporteras till en anläggning i Finland,
37 mil söder om Haparanda.
Entreprenör kör från gård till gård och samlar in avfall till en
uppsamlingsplats, med container.
Kostnader
Kostnaden för att hämta ett storboskap ligger på 1 950 kr, för mindre djur,
300 kg totalt, ligger kostnaden på 1 450 kr. Kostnaden för en enskild
lantbrukare kan bli betydande. På en integrerad svingård kan kostnaden
bli
40 öre/producerat kg. Beräkningen bygger på en normal dödlighet på 2%
bland slaktsvinen och 30% rekrytering.
Miljömässigt tveksamt
Miljömässigt är hanteringen av självdöda djur idag mycket tveksam
eftersom ett självdött djur i Pajala församling körs till Trondheim för
destruktion, vilket innebär en transport på 120 mil, vilket är helt
oacceptabelt.
De långa transportavstånden idag och till en tänkt framtida anläggning
medför att all obduktionsverksamheten av självdöda djur inte kan
upprätthållas, om ett djur dör så körs det enbart till en destruktionsanläggning
och någon kontakt med veterinär sker inte, detta är inte heller acceptabelt.
Systemet med långa miljömässigt tveksamma transporter inger inte
förtroende hos lantbrukarna vilket medför att det finns en stor risk för höga
mörkertal.
Insamlingen av självdöda djur bygger på ett EG-direktiv, som inte kan
vara relevant i norra Sverige och på intet sätt tar hänsyn till de långa
avstånden och den låga djurtätheten.
Framtiden
Om det kommer att byggas en anläggning i Nordmaling är osäkert,
avgörande blir kostnaden för bygget jämfört med vad det kommer att
kosta att transportera avfallet till Norge och Finland. Är det så att det blir
högre kostnader med att bygga en anläggning, torde det vara tveksamt om
det kommer att byggas någon anläggning.
Ett stort osäkerhetsmoment är vad händer om mängden avfall minskar eller
blir betydligt mindre än beräknat? Hur stort är mörkertalet med djur som
aldrig kommer att tas om hand? Statistik från södra Sverige visar ett det torde
vara mycket stort. Hur kommer då den beräknade kostnaden att hålla och vad
händer med en anläggning som får mycket mindre råvara än vad som
beräknats?
Hur lösa frågan?
Det är inte rimligt att hålla på och transportera döda djur närmare 100 mil
för att de skall tas om hand i en destruktionsanläggning. Smittriskerna
måste nästan vara lika stora om inte större om de döda djuren skall
transporteras så lång väg.
Miljömässigt är det också tveksamt, en insamling över en så stor yta och
med så få gårdar, innebär att de fordon som används måste färdas en mycket
lång väg, vilket medför en stor energiförbrukning. Samtidigt innebär
gårdsbesöken alltid en risk för att smitta kan spridas.
Det går inte att jämföra situationen i norra Sverige med södra Sverige och
med övriga Europa, mot bakgrund av att vi har en enormt mycket lägre
djurtäthet. För att få ett mått på djurtätheten i området kan man jämföra
antalet djur i de fem nordligaste länen, d.v.s. Gävleborg, Västernorrland,
Jämtland, Västerbotten och Norrbotten med Skåne, en sådan jämförelse visar
att djurtätheten är enormt mycket lägre. Jämförelsen ser ut på följande sätt:
Tabell 1: (Fem län i norra Sverige
Antal djur Andel av djur i Skåne Skåne
Antal djur )
Även med en väldigt god djurhållning så kommer djur alltid att dö. De
flesta djur som dör gör det ganska odramatiskt och nästan naturligt; det
handlar bl.a. om dödfödda djur och liknande. I dessa fall borde det vara
självklart att man får gräva ner dem. I vissa fall kan det vara mer osäkert
vad dödsorsaken är, i de flesta fall har då en veterinär varit kontaktad och
försökt hitta orsaken till djurets sjukdom, varför det borde gå att genom
veterinärerna ha en bra kontroll om det dyker upp någon smitta.
Företrädare för lantbruket och länsveterinären i Norrbotten har också i en
skrivelse till Jordbruksverket aktualiserat en handlingslinje som innebär att vi
har en generell dispens för nedgrävning, men i varje läge då djurets dödsorsak
är oklar skall en veterinär tillkallas endera före eller efter djurets död. Har
veterinären varit på besök under djurets sjukdomstid så är man säkert ganska
klar över dödsorsaken. Har djuret dött på ett sätt som det inte finns någon
naturlig förklaring till utan att någon veterinär har varit på besök bör
lantbrukaren åläggas att tillkalla veterinär efter djurets död så en
undersökning av dödsorsaken kan göras. Då kan man också fatta beslut om
djuret kan grävas ner eller om det måste destrueras på ett annat sätt.
Den låga djurtätheten, de stora avstånden, det goda djurhälsoläget samt de
höga kostnaderna gör att det finns motiv för Sverige att driva frågan på så sätt
att vi i norra Sverige får ett permanent undantag från EG-direktivet. Det
handlar i hög grad om att Sveriges regering driver frågan mot EU och
argumenterar för undantaget.