Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningar för att bevara och
utveckla hästsektorn i Sverige och speciellt tar fram lösningar för att
bevara kallblodshästen.
Bakgrund
Vi har i Sverige två hästraser med inhemskt ursprung. Det är
gotlandsrussen och den svenska kallblodshästen med sina två
grenar, kallblodstravaren och nordsvenska hästen.
När man läser äldre beskrivningar av allmogens hästar får man bilden av
en liten ca tio kvarter (=150 cm) hög häst, som är rask, stark, smidig, tålig
och
användbar i alla sammanhang. Den är även bra som dragare av såväl plog,
stötting som trilla och samtidigt en bra ridhäst - med andra ord en "allround-
häst".
Den nordsvenska hästen var viktig inom försvaret, men när kanonerna blev
allt tyngre fick den nordsvenska hästen svårigheter med att orka dra de tunga
kanonerna. Att byta till ardenner var inte möjligt eftersom arméns hästar var
"värnpliktiga" och ägdes av bönderna. Bönderna kunde inte övergå till
ardennern som arbetshäst i jord- och skogsbruk, eftersom den inte var lika
tålig och smidig i snö, kyla och oländig skogsterräng. Resultatet blev ett
premieringsreglemente som styrde aveln mot en tyngre häst (halvardennern).
För att påskynda utvecklingen anlades hingstuppfödningsanstalten Wången i
Jämtland. Detta ledde till att de lätta, snabba hingstarna aldrig blev
premierade. Hästarna blev allt tyngre och allt färre kunde springa fort. 1964
fick vi en uppdelning av hästraserna i stamböckerna - en tung "brukshäst"
som behöll namnet nordsvenska hästen och en travare som fick namnet
kallblodstravaren. Då blev det äntligen möjligt att premiera lätta, snabba
hingstar. Detta tillsammans med blodgrupperingen räddade kallblodstravaren
i Sverige.
Ökad population
Mängden kallblodstravare är idag så liten att den är
utrotningshotad. Det föds bara drygt 500 kallblodsföl per år,
vilket innebär att den genetiska mångfalden är hotad.
Inavelsgraden är på sikt ett problem. Det är svårt att lösa det
med tillskott utifrån eftersom det enda tillgängliga
avelsmaterialet finns i Sverige och Norge. För att bibehålla
den nuvarande bredden måste populationens storlek öka så att
man får åtminstone 1000 föl per år. Det är också viktigt att
inrätta ett uppfödarstöd till stoägarna, för att stimulera till
ökad avel av den utrotningshotade kallblodshästen.