1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur binäringen i
Sverige skall återvinna styrka och framtidstro.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att varroaparasiten skall bekämpas i syfte att utrotas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att varroaparasiten skall jämställas med epizooti och därför
jämlikt intentionerna i gällande lags förarbete skall omhänderhas av
veterinärexpertis.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att aktivit stödja avelsarbetet inom binäringen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökad forskning.
Motivering
Åderlåtningen inom svensk biodling är nu så stor att
farhågorna ökar om huruvida tillgången på bigårdar och
bisamhällen räcker till för att klara det pollineringsbehov som
finns i Sverige. Behovet är - nära nog en fördubbling - av
antalet bisamhällen är mycket svårt att täcka med tanke på
varroakvalstrets spridning i landet. Det största hotet mot
biodlingen är nämligen varroakvalster.
1992 fanns 2 smittade samhällen i Halland, 1998 hade det ökat till 1400
smittade bisamhällen. Detta visar vilken hastighet smittspridningen har. I
Sverige som helhet har 50 % av binäringen slagits ut av kvalster.
Från det att ett samhälle smittats av kvalster tar det ca 3-4 år innan det
dör. Men under tiden kan bina flyga till andra samhällen och smitta ner dessa.
Medan myndigheternas kvarnar mal är det risk att stora delar av binäringen
dör ut.
Många biodlare vill inte fortsätta med sin verksamhet när de tvingas
använda kemiska preparat för att hålla nere kvalsterangreppen. Risken är
uppenbar att kemikalierester kan finnas kvar i den utvunna honungen. Läget
för svensk binäring är alltså mycket allvarligt.
De ekonomiska påfrestningarna som nu drabbat praktiskt taget alla
biodlare riskerar att leda till att antalet bigårdar och bisamhällen ytterligare
kommer att minska. Att stimulera hobbyodlare av bin är angeläget, det ger
förutom en intressant hobby också en större spridning av bisamhällena över
hela landet.
Regeringen tog upp frågan om bekämpning av varroaparasiten våren 1992.
I förordningen SFS 1992:855 stadgas att bisamhälle som måste förintas på
grund av varroa skall ersättas med 900 kronor. Samtidigt uttalade regeringen
med riksdagen: "Varroaparasiten och andra bisjukdomar måste bekämpas på
ett ändamålsenligt och effektivt sätt."
Den generösa ersättningen (ersättning i motsvarande situation vid
amerikansk yngelröta är 100 kronor fr.o.m. tredje samhället) och det
allvarliga uttalandet borde rimligtvis ha lett till omedelbar aktion och
utslagning av de ca 300 bisamhällen som då var kontaminerade.
Om riksdagen verkligen vill att varroaparasiten skall utrotas, anser vi att
det enda som leder till det resultatet är en lagändring och ett klart angivet
uppdrag till regeringen att utfärda en tvingande förordning att gälla till dess
att lagen kunnat ändras. Den skulle som exempel kunna ges formen av en
tidsbegränsad lex Varroa, där det skulle kunna heta: "Varroaparasiten skall
bekämpas i syfte att utrotas samt jämställas med epizooti och därför jämlikt
intentionerna i gällande lags förarbeten omhänderhas av veterinärexpertis."
Detta bör ges regeringen till känna.
Det gäller att ta till vara värdefullt avelsmaterial, att placera ut
avelsdrottningar, och på detta sätt genom avläggare snabbt kunna öka upp
bistammen igen. Det bör också ges utrymme för ökad forskning. Regeringen
bör aktivt stödja detta arbete.
Bin behövs både för att få den viktiga honungen, men också för att andra
växter ska sätta frukt!