med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ökad information och kunskap till allmänheten om
våra svenska rovdjur.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att införa tre rovdjurscentrum i Dalarna, Värmland
och Lappland.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyddsjakt.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om höjning av anslaget för ersättning av skador som rovdjur
orsakar bl.a. på renar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett utökat nordiskt samarbete i frågan om
rovdjuren.
Inledning
Rovdjursfrågan är sedan länge en omdebatterad och
kontroversiell fråga i vårt land. De fem stora rovdjursarterna
som behandlas i proposition 2000/01:57 om en
sammanhållen rovdjurspolitik - björn, varg, lo, järv och
kungsörn - har tidigare under lång tid varit utsatta för en
omfattande jakt och förföljelse. Till viss del sker det
fortfarande, framför allt beträffande järv och kungsörn.
Under olika perioder har de funnits så få individer av varje
rovdjursart att det förelegat en överhängande risk att de helt
skulle försvinna ur den svenska faunan. Genom olika typer
av åtgärder, såsom fridlysning, har stammarna av åtminstone
björn, lo och varg åter kunnat växa.
Debatten om rovdjurspolitiken - främst vargen - handlar om en klassiskt
liberal fråga, naturvården. Det är för oss mycket viktigt att vi skapar en
helhetssyn vad gäller synen på rovdjur. För liberala miljövänner är debatten
mycket angelägen och viktig. Allt sedan liberaler och frisinnade startade
Naturskyddsföreningen och formulerade en naturvårdspolitik har
förvaltarskapstanken - idén att vi människor inte har rätt att förbruka
naturmiljö utan ett ansvar att förvalta den för kommande generationer - varit
en utgångspunkt för liberal miljöpolitik.
För Folkpartiet är således bevarande och utökande av den biologiska
mångfalden en central utgångspunkt. Att bevara och skydda den biologiska
mångfalden kan handla om att skydda skog i naturreservat och nationalparker,
eller att skydda de fyra orörda norrlandsälvarna och andra hotade älvsträckor.
Det handlar likaså om att skydda de stora rovdjursarterna björn, varg, lo, järv
och kungsörn från utrotning. Mest brännande nu är frågan om vargen. Det är
vargen som löper störst risk att utrotas, men vargen är kanske också det
rovdjur som förorsakar störst rädsla bland människor.
Konflikter och attityder
På den norra delen av jordklotet delar miljontals människor
livsrum med de rovdjur som behandlas i denna motion. Vi
vet att det inträffar en mängd olika möten mellan rovdjur
och människor utan att det leder till några allvarliga
incidenter. Den grundläggande inställningen hos många
människor är att rovdjuren utgör en central och viktig
tillgång i vår svenska fauna. Intresset för våra stora
rovdjursarter har likaså ökat under den senaste tiden. Detta
märks inte minst i det antal rovdjurscentra som etablerats i
Sverige på platser där rovdjuren framförallt lever.
Men rovdjuren förorsakar även rädsla hos många människor, rädsla för den
egna säkerheten och för barnens. Rovdjurens farlighet för människor har de
senaste åren debatterats flitigt. Detta gäller i synnerhet varg och björn.
Oavsett vilken inställning den enskilde individen har i denna frågan, anser vi
att det är självklart att denna rädsla måste bemötas med respekt och tas på
största allvar. Det är därför av avgörande betydelse att vi finner lämpliga
metoder för att hantera detta. Erfarenhet från bl.a. Orsa Grönklitt
Rovdjurscentra visar tydligt att ökad information och kunskap om rovdjuren
förbättrar möjligheterna för rovdjur och människor att leva i mer fredlig
samexistens. I regeringens proposition 2000/01:57 ges även ett exempel från
Superior National Forest i Minnesota som har en vargstam på flera hundra
djur. Där har man omkring 19 miljoner besökare per år, och det finns inte ett
fall där någon människa blivit vare sig attackerad eller skadad.
Att vargen dock kan döda människor är belagt och ingenting som kan
bestridas. Viktigt att påpeka är dock att inga dödsfall i modern tid har ägt rum
i Sverige. Förr uppehöll sig vargar tämligen nära människor eftersom de i stor
utsträckning levde på boskap då brist på vilda bytesdjur ofta var stor.
Förhållanden mellan då och nu är så annorlunda att en jämförelse av riskerna
för angrepp i nutid utifrån dessa händelser blir missvisande. I andra delar av
världen där angrepp mot människor har skett i modern tid finns likheter med
dåvarande förhållanden i Sverige.
För att i möjligaste mån bredda och fördjupa allmänhetens kunskaper om
våra största rovdjur föreslår vi att tre stycken rovdjurscentra byggs i landet -
förslagsvis i Dalarna, Värmland och Lappland. I Lycksele finns t ex redan en
god kompetens inom området. I dessa landskap är förekomsten av rovdjur
särskilt hög.
Mål för antal
En av de mest kontroversiella aspekterna på vargfrågan är
hur många vargar det krävs för att säkra artens överlevnad.
Åsikterna går på denna punkt kraftigt isär. Antalet vargar i
Sverige uppgår idag i runda tal till 100 stycken. Jämfört med
en rad andra länder i Europa är detta en låg siffra. Spanien
har cirka 1500 vargar, Polen mellan 850 och 900, Baltikum
cirka 1500-2000 och Rumänien cirka 2500 vargar.
Vi vet idag att vargpopulationens genetiska framtid är osäker. Framförallt
om alla nu levande vargar härstammat från det par som fortplantade sig första
gången 1983 kan negativa effekter av inavel komma att visa sig. Vargen har
dock en unik förmåga att vandra långa sträckor. Detta faktum talar för att
möjligheten till ett visst genetiskt utbyte mellan den skandinaviska och den
finsk-ryska stammen kan ske. Inträffar dock en genetisk utarmning av
vargstammen, föreligger en överhängande risk att inavelsproblem åter börjar
uppträda. Då skulle antalet vargar i Skandinavien åter komma att minska.
På uppdrag av Rovdjursutredningen har den samlade svenska expertisen
vad gäller varg tillfrågats om hur stort antal vargar som behövs för att säkra
vargstammens fortsatta överlevnad. Enligt deras uppfattning behövs för
kortsiktigt bevarande minst 500 individer. Dock föreslog utredningen ett
etappmål om 200 individer för den svensk-norska stammen. Enligt
regeringens förslag skall etappmålet för vargstammen i Sverige vara 20
föryngringar per år, vilket motsvarar totalt ca 200 individer, vilket således
överstiger utredningens förslag. Folkpartiet anser att det är ett väl avvägt
förslag, inte minst med tanke på de forskarrapporter som ändå pekar på att det
antalet räcker för en livskraftig vargstam.
Samtidigt anser vi att vargen också ska kunna finnas inom
renbetesområdet. Det är inte rimligt att undanta ett så stort område av Sverige.
Det skulle också underlätta den uppblandning av vargar från de finsk-ryska
stammarna som är viktig för att undvika inavel i den svensk-norska stammen.
Nödvärnsjakt och skyddsjakt
Vi anser att nödvärnsjakten - rätten att försvara sig och de
sina vid fara - är självklar. Nödvärnsjakt har ingenting att
göra med vargens rätt att existera. Rätten till sådan jakt
regleras i brottsbalken och inte i jaktlagstiftningen.
Självfallet skall nödvärnsjakt vara tillåten på såväl varg som
björn. Ökad information och kunskap om våra rovdjur spelar
i detta avseende en viktig roll, inte enbart för att undanröja
folks rädsla utan också för att förhindra jaktbrott.
En av de svåraste frågorna är vilken typ av jakt på varg som skall få
bedrivas i syfte att förebygga skador av vilt, så kallad skyddsjakt. Eftersom
vargen utgör en viss fara framförallt för renar, tamdjur och jakthundar, har det
sedan långt tid rests krav på att det skall ges möjlighet att bedriva jakt på
den
vargstam som idag existerar. Vi anser dock att vi har ett ansvar för att
möjliggöra att vargstammen tillåts växa. Vi avstyrker därför annan jakt än
nödvärnsjakt när det gäller varg, utom i renskötselområden där vi vill tillåta
skyddsjakt. Viktigt att påpeka i sammanhanget är dock att skyddsjakt måste,
liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Ett mycket
viktigt
krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar.
Vi anser att Naturvårdsverket skall ha ansvar vad gäller att besluta i
skyddsjaktsfrågor för varg. Beträffande beslut om skyddsjakt anser vi att
Naturvårdsverket skall kunna delegera det till berörd länsstyrelse oavsett
vilket rovdjur det är frågan om.
När vargstammen nått ett antal på 200 kan man enligt vårt förmenande
också tänka sig en något utvidgad jakträtt i renskötselområdet t.ex. genom ett
system där renägarna får betalt för att garantera att det finns ett visst antal
vargar i området.
Bidrag och ersättning
Vi anser att bidrag för att förebygga skador som har
förorsakats av vilt och för att ersätta inträffade skador under
vissa förutsättningar skall kunna lämnas av statsmedel. För
att minska riskerna för illegal jakt är det viktigt att
myndigheterna har en generös inställning till ersättning.
Dessutom bör ersättning kunna utgå för att förebygga
viltskador. Vi menar att förslaget om en miniminivå på 200
vargar i Sverige kommer att medföra att anslagen för
ersättningar måste öka. Nuvarande anslag bör därför räknas
upp med 20 mkr.
Nordiskt samarbete
Vargar finns i Norden och dess närområden förutom i
Sverige också i Norge, Finland, Ryssland och de baltiska
staterna. Inte minst vad gäller Sverige och Norge handlar det
om vargar som rör sig fram och tillbaka över statsgränserna.
Frågor som gäller hur vi hanterar rovdjurens framtid måste
därför ses i ett gränsöverskridande sammanhang i Norden.
Sverige bör därför inom ramen för det nordiska samarbetet
ta initiativ till en gemensam nordisk rovdjurspolitik särskilt
när det gäller vargar.