1. Riksdagen begär att regeringen med högsta prioritet aktivt verkar för att
skapa förutsättningar för att Sveriges nationella och internationella
åtaganden vad gäller biologisk mångfald fullföljs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det bör utvecklas lokala handlingsplaner, i vilka
förutsättningarna för fortsatt hävd i de aktuella bygderna analyseras.
3. Riksdagen begär att regeringen vid nästa översyn av
landsbygdsförordningen ser över reglerna för miljöstöd för biologisk
mångfald i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen vid nästa översyn av
landsbygdsförordningen ser över reglerna för miljöstöd för ekologisk
odling i enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen begär att regeringen verkar för att krav på miljöhänsyn och
närproduktion ställs på produkter vid offentlig upphandling.1
6. Riksdagen begär att regeringen vid nästa reformering av EU:s
jordbrukspolitik verkar för en förändring från kompensation för lägre
priser och exportstöd till ersättningar för miljöåtgärder och stöd till
regioner med sämre odlingsförutsättningar.
7. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att involvera fler
aktörer i bevarandet av ängs- och hagmarker samt utvecklar formerna för
alternativ till stöd till jordbrukare för hävd av ängs- och hagmarker.
1Yrkande 5 hänvisat till FiU.
Motivering
Med naturbetesmarker menar vi marker som i modern tid inte
varit utsatta för "produktionshöjande åtgärder" som
stenröjning, gödsling eller kultivering. Detta gör att den
hävdberoende floran och faunan, som utvecklats under
många års oavbruten beteshävd har kunnat leva kvar. Dagens
naturbetesmarker har olika ursprung och utseende och
innehåller därför många olika naturtyper och av den
anledningen anses naturbetesmarker vara den naturtyp som är
artrikast i vårt land. I dag är ca 2 000 arter i
odlingslandskapet rödlistade, varav 50 anses vara akut eller
starkt hotade. Att arter försvinner beror på att hävden av de
mest artrika miljöerna, dvs. ängs- och hagmarker, avtar eller
upphör.
Sveriges åtaganden
Sverige har ett internationellt åtagande att bevara den
biologiska mångfalden i och med att Sverige har ställt sig
bakom den konvention om biologisk mångfald som antogs
vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
1992. Enligt konventionen ska jord- och skogsbruk bedrivas
på ett sådant sätt att antalet arter av växter och djur inte
minskar. Sverige har även åtaganden i och med sitt
medlemskap i Europeiska unionen genom Natura 2000, som
bygger på bl.a. EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv. Syftet
med direktivet är att bevara naturtyper och livsmiljöer för
arter som EU-länderna har kommit överens om att bevara och
är en av EU:s viktigaste åtgärder för att bevara biologisk
mångfald. Medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa EG-
direktiven på nationell nivå. Då Sverige inte lyckats peka ut
tillräckligt många förslag till områden som ska skyddas,
exempelvis fågelskyddsområden av global betydelse,
våtmarker, kulturlandskap och marina miljöer, har vi blivit
anmälda till EU-domstolen.
Miljömålskommittén har i sitt betänkande "Framtidens miljö - allas vårt
ansvar" föreslagit att odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för
biologisk produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas, samtidigt som
den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks. Detta
mål motsvarar vårt åtagande enligt FN:s konvention om biologisk mångfald.
Som ett av etappmålen för år 2010 i betänkandet föreslås att arealens särskilt
värdefulla betesmarkstyper utökas med minst 25 procent och arealen hävdad
ängsmark med minst 100 procent. För detta krävs givetvis ett ökat
samhällsstöd till jordbruket för de kostnader som uppstår vid aktiv skötsel och
restaurering av marker med förhållandevis låg produktionskapacitet, men ett
ytterligare krav är en god tillgång på betesdjur. Jordbruksverket har visat att
det på en nationell nivå idag finns tillräckligt med betesdjur för att hävda
hela
arealen ängs- och betesmarker, men att det regionalt uppstår brister, särskilt i
områden där många jordbruksföretag läggs ned. Det är främst på små- och
medelstora gårdar i skogs- och mellanbygderna som det behövs fler brukare
för att miljökvalitetsmålet ska kunna nås. För detta krävs styrmedel av
regionalpolitisk karaktär. Sverige har som nation och som medlem i
Europeiska unionen åtaganden att bevara den biologiska mångfalden. Sverige
har ännu inte kunnat leva upp till sina åtaganden. Det är av högsta prioritet
att
regeringen aktivt verkar för att skapa de förutsättningar som krävs för att
dessa åtaganden ska kunna fullföljas. Detta bör ges regeringen till känna.
Åker är ängs moder
Idag är ca 2000 arter i odlingslandskapet rödlistade varav 50
anses vara akut eller starkt hotade. Det största hotet mot
artrikedomen i odlingslandskapet är den drastiska
minskningen av hävdade ängs- och hagmarker. Detta är en
följd av en process som pågått de senaste 50-100 åren och
som innebär storleks- och driftsrationalisering med ett
minskat utnyttjande av betesmarker som resurs i
djurproduktionen. Ängen är åkerns moder är ett gammalt
begrepp som innebär att ängen behövdes för att ge djuren
vinterfoder, som i sin tur gav gödsel åt åkrarna. Gödsel från
djuren avgjorde hur stor areal åker som kunde finnas
samtidigt som antalet djur var beroende av areal äng. Idag
kan man säga att förhållandena är de omvända. Åker är ängs
moder sammanfattar vikten av en lönsam produktion inom
jordbruket för att kunna avsätta ekonomiska medel och tid för
hävdandet av våra ängar och därmed gynnandet av den
biologiska mångfalden. I takt med att våra artrika ängs- och
betesmarker växer igen framstår lantbrukets betydelse i
arbetet mot ett hållbart artgynnande jordbruk allt tydligare.
Det är nödvändigt med en tillräcklig lönsamhet i svenskt
jordbruk med inriktning på naturvårdande åtgärder och det
krävs dessutom socialt acceptabla villkor för jordbrukarna.
Utan lönsamhet och socialt acceptabla villkor finns det ingen
utvecklingsmöjlighet för jordbruket och heller ingen kraft att
ställa om till ekologiskt hållbara produktionsmetoder och
långsiktigt integrera naturvården i jordbruksnäringen.
Hotet mot naturbetesmarkerna är av flera slag. För det första är
medelåldern bland lantbrukare väsentligt högre jämfört med andra
yrkesgrupper, samtidigt som viljan bland de yngre lantbrukarna att ta över
minskar. Detta leder till att det finns färre och färre lantbrukare som
förvaltar
och brukar markerna. Tre lantbrukare slutar varje dag i Sverige. Trots allt
vackert tal om att värna det svenska jordbruket ökar importen av livsmedel,
vilket får till följd att svenskproducerat livsmedel har det svårt i den
prismässiga konkurrensen. När ladugårdarna stängs försvinner betesdjuren
från hagarna och det öppna landskapet förbuskas och växer igen. För det
andra har djurhållningen koncentrerats till färre och större lantbruk utanför
skogs- och mellanbygderna, där dessa bygders stora biologiska värden hotar
att gå förlorade utan kontinuerlig hävd. För det tredje har en del av det
kvarvarande betet överförts till åkrar, dels som efterbete när vallen slagits
eller till särskilda högproducerande betesvallar.
Vad kan vi göra?
För att stimulera till fortsatt skötsel av de värdefulla
odlingsmarkerna kan samhället bidra med miljöstöden och
andra EU-stöd, regionalpolitiska stöd osv. Även juridiska
styrmedel i form av naturreservat eller biotopskyddsområde
kan i vissa fall användas. För en långsiktig och integrerad
lösning krävs ändå att bonden, som är den viktigaste aktören i
arbetet för att det artrika odlingslandskapet ska kunna bevaras
och förstärkas, ges de ekonomiska och sociala
förutsättningarna för att kunna genomföra detta arbete.
Grundläggande för att klara detta är att det finns jordbruk och
bönder i de regioner och bygder där vi har de för den
biologiska mångfalden och kulturmiljövården värdefulla
områdena. Det är viktigt att jordbruk med betesdjur får
sådana ekonomiska förutsättningar att det stimulerar till att
driva jordbruket vidare. Ett led i detta arbete kan vara att
utveckla lokala handlingsplaner i samverkan mellan
kommunerna, lantbrukets företrädare och länsstyrelserna, i
vilka man analyserar jordbrukets förutsättningar i de aktuella
bygderna. Möjligheterna och förutsättningarna för att hålla
betesdjur måste då ges särskild vikt. Detta bör ges regeringen
till känna.
Miljöstöd
Genom Agenda 2000 antogs en ny rådsförordning om stöd
till utveckling av landsbygden. Sammantaget ersätter LBU-
förordningen nio nu gällande rådsförordningar om struktur-,
miljö- och landsbygdsåtgärder med anknytning till den
gemensamma jordbrukspolitiken. Genom LBU-förordningen
får medlemsstaterna möjlighet att själva definiera sina egna
prioriteringar och göra sina egna val bland de åtgärder som
ingår i förordningen. Genom betesprogrammet får
lantbrukaren ersättning för att hålla betesdjur på markerna
och göra andra skötselåtgärder. Till de mest skyddsvärda
ängs- och hagmarkerna utgår även en tilläggsersättning. I
miljöprogrammets budgetram för tilläggsersättning finns idag
budgetmedel avsatta för att täcka ca 125 000 hektar. Enligt
inventeringar och bedömningar gjorda av Naturvårdsverket
finns det sammantaget ca 300 000 hektar ängs- och hagmark
som är av värde för natur- och kulturvården. För att målet om
fortsatt hävd av dessa marker ska kunna uppnås fordras ökade
ersättningar till jordbruket. Landsbygdsförordningen ligger
fast, men en översyn ska göras för eventuella ändringar
fr.o.m. 2003. I samband med denna översyn föreslår
Vänsterpartiet att reglerna för miljöstöd för biologisk
mångfald ses över. Detta bör ges regeringen till känna.
I och med att den nya förordningen antogs, förändrades även utformningen
av stödet för ekologisk produktion. Enligt det tidigare systemet utgick
ersättning för hela arealen åkermark kombinerat med ett stöd för ekologisk
djurhållning, där ersättning utgick per djurenhet. I det nya systemet har stödet
per hektar sänkts något samtidigt som djurbidraget kopplas till foderarealen,
dvs. vallarealen. Då betesmarkerna ej tillåts räknas som foderareal som ligger
till grund för djurbidraget, kan resultatet bli att bönder som tar en stor del
av
sitt foderbehov från naturbeten förlorar stora bidrag jämfört med tidigare
system. Följden av detta blir att dessa lantbrukare kan komma att vilja överge
sina naturbeten för att istället odla vall på åkermark. Förordningen ligger
fast,
men en översyn ska göras för eventuella ändringar fr.o.m. 2003. I samband
med denna översyn föreslår Vänsterpartiet att reglerna för miljöstöd för
ekologisk odling ses över utifrån det problem som här anförts. Detta bör ges
regeringen till känna.
Offentlig upphandling
Beräkningar från Naturvårdsverket visar att det antal
nötkreatur och får som krävs för att uppfylla naturvårdsmålen
och vår mjölkförsörjning motsvarar dagens konsumtion av
nöt, får och lamm, men med den skillnaden att allt kött är
från svenska djur. Till följd av att transporter är kraftigt
subventionerade då de inte bär sina samhällsekonomiska
kostnader, gynnas idag import och centralisering av
livsmedelsproduktionen, medan den fördel som närhet
innebär inte värderas lika högt. Genom offentlig upphandling
ges kommuner och staten stora möjligheter att dels gynna den
svenska närproducerade produktionen, dels genom långvariga
avtal med sina leverantörer skapa en lönsamhet för såväl
upphandlare som leverantör. Idag handlar staten och
kommunerna livsmedel för ca 20 miljarder kronor till sina
kök i skolor, daghem och vårdhem. Genom offentlig
upphandling ges staten genom kommunerna möjligheten att
styra den lokala produktionen mot ett ekologiskt mer hållbart
system, vilket i förlängningen även ökar den biologiska
mångfalden. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör
verka för att krav på miljöhänsyn och närproduktion ställs på
produkter genom offentlig upphandling. Detta bör ges
regeringen till känna.
Med det är inte enbart genom den offentliga upphandlingen
produktionsinriktningen kan styras. Även den enskilde konsumenten ges ett
stort ansvar, eftersom det i hög grad är hon eller han som har förmågan att
förändra produktionen genom att välja produkter som är lokalt producerade
eller produkter som orsakar mindre miljöpåverkan. Att välja kött från
idisslare och då främst kött från naturbetesmarker framför svinkött eller fågel
är både mer miljövänligt och mer resurssnålt. Idisslare besitter den unika
förmågan att kunna omvandla grovfoder, som gräs och hö, till kött och mjölk
samtidigt som de med sina mular och klövar bidrar till en öka mångfald på
betesmarkerna. Svin och fjäderfän däremot kräver i stort sett samma föda som
vi människor och föds ofta upp i energikrävande djurfabriker, vilket ur resurs-
och miljöhänsyn därför innebär ett sämre alternativ. Genom en ökad
marknadsföring riktad till konsumenter har lantbruksnäringen möjlighet att
upplysa och informera om vilka effekter på miljön val av produkt har.
EU:s jordbrukspolitik
EU:s jordbrukspolitik har precis genomgått en reform som
innebär vissa förändringar. Bland annat har andelen av
budgeten som går till landsbygdsutveckling och miljöstöd
ökat, vilket är positivt. Reformen innebär dock ingen större
förändring av den förda politiken och torde knappast leda till
någon större förändring av den utveckling som svenskt och
europeiskt jordbruk genomgår.
Reformeringen måste fortsätta och Vänsterpartiets övergripande
målsättning är att EU:s jordbrukspolitik måste förändras från att vara baserad
på kompensation för lägre priser och exportstöd till ersättningar för
miljöåtgärder och stöd till regioner med sämre odlingsförutsättningar. Denna
förändring av jordbrukspolitiken måste ha som målsättning att bevara ett
jordbruk i hela EU och möjliggöra produktionssystem som kan upprätthålla
ekologiska, sociala och kulturella värden. Detta bör ges regeringen till känna.
Juridiskt skydd
Där ett aktivt jordbruk, trots insatser från samhället, inte är ett
alternativ för bevarad hävd av betesmark och ängsmark så
bör andra metoder prövas. En variant kan vara att på statlig
såväl som privat mark införa ett juridiskt stöd för skyddandet
av dessa marker. Genom förordnande enligt miljöbalken 7 §
kapitlet om naturskydd kan t.ex. särskilt skyddsvärda marker
eller tätortsnära betesmarker ges status av naturvårdsområde.
Detta kan då göras genom att lokala eller regionala
myndigheter, exempelvis länsstyrelserna, på uppdrag av
Naturvårdsverket tar huvudansvaret för hävden av marken
genom inhyrning av betesdjur eller genom särskilda avtal
med jordbrukare eller andra som kan hävda marken. Det
behövs ytterligare kunskap för att detta skall bli ett
verkningsfullt redskap för bevarande av odlingslandskapets
biologiska mångfald. Regeringen bör därför låta utreda
möjligheten att involvera fler aktörer i bevarandet av ängs-
och hagmarker samt möjligheten att utveckla formerna för
alternativ till stöd till jordbrukare för hävd av ängs- och
hagmarker. Detta bör ges regeringen till känna.